Karriären
Franz Schubert föddes 1797 i Wien. Tidigt visade han tecken på musikalisk begåvning. Hans far och hans äldre bror var hans första lärare i piano och violin, men överträffades snabbt av sin elev. Tack vare ett stipendium kunde Schubert 1808 börja studera musik vid internatet Stadtkonvikt där han fick upp ögonen för Haydn, Mozart och Beethoven.
När Schubert var 15 år dog hans mor i tyfoidfeber. Han tog tillflykt i musiken, började ta lektioner för Antonio Salieri och gjorde stora framsteg. Parallellt utbildade han sig till lärare på St. Anna Normal-Hauptschule. På det viset kunde han få fast inkomst och slippa militärtjänst. Efter en kort men intensiv utbildning fick han arbete som biträdande lärare i sin fars skola.
Men Schubert vantrivdes. Han sökte en tjänst som kapellmästare vid en nystartad musikskola i Laibach, men fick avslag. Istället blev han inbjuden av en ny bekantskap och beundrare, den förmögne Franz von Schober, att bo i hans mors stora lägenhet. Schubert tog ledigt och fick där tid att komponera på heltid. Det mesta förblev dock opublicerat även om avskrifter skickades mellan vänner.
Året efter blev Schobers bror sjuk och behövde Schuberts rum. Schubert fick motvilligt återuppta arbetet som lärare. Han ansökte om att få bli medlem i musikföreningen Gesellschaft der Musikfreunde, men fick nej. Däremot framfördes hans musik på annat håll och fick uppmärksamhet i pressen. Under sommaren var han musiklärare för den nobla familjen Esterházy.
År 1821 blev han till slut antagen till Gesellschaft der Musikfreunde, vilket ledde till ytterligare framträdanden av hans musik. Först 1828 gav Schubert en offentlig konsert som blev mycket framgångsrik med enbart sin egen musik. Det blev hans första och sista konsert av det slaget.
Pengarna
1815 bodde Schubert hemma hos sin far, undervisade och gav privatlektioner. Det inbringade tillräckligt för hans grundläggande behov, men inget därutöver. När han flyttade in hos Schober förändrades hans liv.
Schubert övergav då en enkel men trygg anställning som lärare för en kringflackande tillvaro som musiker. I det tidigare nämnda brevet från 1824, där Schubert kallade sig för världens eländigaste människa, talar han också om sina ekonomiska svårigheter. Hur hans ekonomi såg ut i verkligheten är oklart.
Schubert umgicks med många förmögna människor. I jämförelse hade han det naturligtvis knapert. Men troligtvis hade han det fortfarande bättre än de flesta i Wien vid samma tid. Enligt musikhistorikern Christopher Gibbs kan man räkna med vissa överdrifter från Schubert och hans konstnärsvänner ifråga om deras utsatthet.
Att Schubert skulle ha varit utblottat kan enbart ha varit fallet i korta perioder när han var sjuk och behövde betala läkararvoden och mediciner. När han sålde sin musik tjänade han mer än på ett helt år som lärarassistent. Men – inkomsterna var sporadiska och oregelbundna.
Kärleken
1814 önskade Schubert gifta sig med sopranen och violinisten Therese Grob. Schubert skrev sin Salve Regina för henne och hon agerade solist i hans första mässa. Men enligt en ny lag behövde en man kunna försörja en hel familj för att få gifta sig – och det kunde inte Schubert. Det finns uppgifter att Schubert även skulle ha förälskat sig i grevinnan Caroline Esterházy.
Därefter vet vi inget mer om hans kärleksliv. I ett brev till sina föräldrar 1825 skriver Schubert att han aldrig kommer att skaffa barn. Det behöver dock inte tolkas som ett motvilligt beslut. I andra brev vittnar Schubert om en bohemisk livsstil som bröt med ett mer traditionellt borgerligt liv. Han skydde fast anställning och såg ner på organiserad religion och giftermål. Det viktigaste tycks ha varit hans frihet.
Vännerna
Genom Schober träffade Schubert flera viktiga personer som tog honom under sina vingar. En av dem var Johann Michael Vogl som Schubert skrev ett stort antal sånger till och blev en av hans främsta förespråkare i Wien.
På 1820-talet samlades en liten grupp vänner runt Schubert med konstnärer, musiker och studenter vars träffar skulle få namnet Schubertiader. De sågs hemma hos förmögna vänner och framförde Schuberts musik under festliga former.
Schubert var 152 cm lång och kallades för ”Schwammerl”, Lille svampen. Detta smeknamn har fått vissa att tro att Schubert var något av en hackkyckling. Men tvärtom betraktades han som ett geni av sina vänner och Schubertiaderna verkar ha varit glada tillställningar. De fick dock ett abrupt avbrott när Schubert plötsligt insjuknade.
Schubert började samtidigt sakta röra sig bort från sånger och opera mot mer kontemplativ piano- och kammarmusik. Kanske tröttnade han på Schubertiadernas fylleslag och sökte mer allvar. Hans vänner skulle däremot fortsatta vid sidan av musiken vara det viktigaste i hans liv. I en runa efter hans död kan man läsa att Schubert enbart levde för konsten och sin lilla krets av vänner.
Hälsan
Mitt i 1820-talets kreativa yra blev Schuberts hälsa sämre. 1822 syntes de första symptomen på syfilis. Några år senare, hösten 1828, förstod han att slutet var nära. Han drabbades av kräkningar, illamående, huvudvärk, feber och svullna leder. På sin dödsbädd önskade han höra Beethovens fjortonde stråkkvartett.
Den 19 november 1828 somnade han in hemma hos sin bror 31 år gammal. Den officiella dödsorsaken var tyfoidfeber. Vissa har menat att symptomen snarare liknar en förgiftning av det kvicksilver som man behandlade syfilis med. Innan han dog kunde han dock både gå och komponera, vilket illa överensstämmer med slutstadiet av syfilis. På egen begäran begravdes han nära Beethovens grav på kyrkogården Währinger Ortsfriedhof.
Musiken
Schubert var under sitt korta liv en produktiv tonsättare. Efter hundåren såg han under 1820-talet sin berömmelse stiga. Under denna tid skrev han många berömda verk: mässan i Ass-dur, symfonin i b-moll (i dag känd som ”Den ofullbordade”), sångcykeln Die schöne Müllerin, stråkkvartetterna Rosamunde och Döden och flickan, Moments musicaux, pianosonaten i a-moll samt påbörjade den stora symfonin i C-dur. Precis som Beethoven är Schubert en tonsättare mellan wienklassicism och romantik, där den tidigare epokens formalism injicerats av ett nytt tonläge och temperament.
Trots att Schubert umgicks med vänner och komponerade är det ett ord som efter 1822 i allt högre grad dyker upp i hans brev – ”miserabel”. Schubert mådde fysiskt sämre, han fann mindre glädje i studentikosa utsvävningar och sökte mer tid för sig själv. Han drabbades hårt av Beethovens död som kanske drev honom att gå längre i sitt komponerande.
De sista åren skrev Schubert några av sina främsta mästerverk. När musiken går i moll är den full av melankoli och lidande. När det går i dur förmedlar han en sorgsenhet som är lätt som en vinge. Få kan skriva så sorgligt i dur som Schubert. Från denna tid hittar vi verk som Winterreise, Impromptus för piano, två pianotrior, Stråkkvintetten i C, de sista pianosonaterna och Schwanengesang. De sista veckorna innan sin död skissade han på en ny symfoni i D-dur.
Schubert hade själv valt bort ett enkelt liv som lärare för att satsa på musiken med allt vad det innebar av osäkra anställningar och växlande framgångar. Liksom hans egen musik snabbt kan byta mellan moll och dur, växlade hans liv mellan sorg och glädje. Även om han var nedstämd gjorde musiken honom alltid lycklig.
Kanske borde vi därför nyansera bilden av den olycklige Schubert utan pengar, kärlek, karriär eller hälsa för att istället lyfta fram hans ändå relativt framgångsrika yrkesliv i musikens tjänst. Något annat liv hade inte varit möjligt för honom att leva. Nej, kanske måste man ändå tänka sig Schubert som lycklig.
Text: Carl Magnus Juliusson
Upplev musik av Franz Schubert:
Familjekonsert: Jakten på solstrålarna
