Återuppstår? Mer korrekt är att säga att Kullrusk legat i malpåse under en rad år och skälen till det är inte ett utan flera.
– Det kanske viktigaste är att det är dyrt och komplicerat att resa runt med en massa utrustning. Normalt tar man ju bara sitt saxofonfodral och drar. Det är liksom enklare, säger Jonas Kullhammar över en sen måltid på ett lokalt söderhak i Stockholm.
Med utrustning menar han effektboxar, förstärkare, pedaler, mikrofoner och prylar i en omfattning som normalt hör hemma i rockvärlden. Men det är också just det som är grundbulten i Kullrusks särart.
Det är ingen hemlighet att Kullrusks ledstjärna är den amerikanske saxofonisten Eddie Harris. Redan på 60-talet var han den store stilbildaren när det gällde elektrifierad jazz.
– Han har ett unikt sound, en helt egen stil och han är en underskattad virtuos. Jag och Per har lyssnat på honom hur länge som helst.
Då på 60-talet var ljudförvrängarindustrin i sin analoga linda, fjärran från dagens digitala landskap då världens alla ljud ryms i en laptop.
– Både Per och jag har fått tag på samma effektbox från 60-talet som Harris använde sig av. Och den låter helt ”rätt”.
”Rätt” i Jonas Kullhammars öron betyder här ett varmare och inte lika själlöst ljud. Han tillägger att det naturligtvis är en smaksak, men att inga nya grejer gör sig besvär. Trots att den gamla effektboxen inte är helt pålitlig.
– Det gör att man måste arbeta hårdare. Vara mer noggrann med hur man ställer in de olika ljuden för de olika låtarna. Och inget går att förprogrammera och spara i ett minne. Allt sker här och nu när man står på scen. Det ger musiken tveklöst en nerv.
Bland effekterna som går att locka fram ur de gamla boxarna hör exempelvis att den kan addera en oktav till en given ton, att den kan härma olika instrument eller bara allmänt för-
vränga ett ljud – så att det låter som vad som helst utom en saxofon. Här finns också eko, eller delay.
– Ändrar allt det där vårt sätt att spela? Jo, till en del. Ekot, min favoriteffekt, gör ju att man inte kan spela för många korta toner i en strid ström. Då blir det bara ett smetigt kaos.
Man måste jobba med och mot ekot i stället. Förhoppningsvis hör man att det är vi som spelar i alla fall.
Och det går också att höra skillnaden på de två. Inte bara för att Per ”Ruskträsk” Johansson spelar altsax och Kullhammar tenorsax eller att deras personligheter skiner igenom. De använder sig inte av samma ljud samtidigt.
– Men det där sker ganska spontant. Det är inget vi sitter och planerar i förväg. Vi testar oss fram helt enkelt och känner efter vad som passar för de olika låtarna.
Det är en arbetsmetod Kullrusk använt sig av sedan starten i början på 2000-talet. Då, på ett gemensamt hotellrum i Piteå under en turné med Hector Bingerts Latin Lover Big Band, föddes idén om ett gemensamt band.
– Namnet Kullrusk kom direkt, likaså att bandet skulle följa i Eddie Harris fotspår, och valet av Sven Lindvall på bas och Martin Jonsson på trummor var liksom självklart.
Konserten i Göteborg ser Jonas Kullhammar som en värdig anledning att blåsa nytt liv i Kullrusk. Stenhammarsalen är en personlig favorit för Jonas Kullhammar (även om han tycker att den borde heta Kullhammarsalen) och teamet på plats är toppen.
Jonas Kullhammar och de andra medlemmarna har ännu inte bestämt vad som kommer att stå på repertoaren, men gissningsvis handlar det lika mycket om explosiv funk, jammig blues och dröjande, sökande klanger, som hårdsvängande jazz. Helt klart är dock att stämningen blir elektrisk.
Text: Johan Scherwin
Foto: Jesper Zacco
