Farmor är en av de eldiga spanjorskorna på väven Melodier vid torget från 1936 som skapades av Sven X:et Erixson.
Min farmor Inga Wedel var född 1901 och blev 95 år. Hon var textilkonstnär. Hon formgav mattor och möbeltyg till Konserthuset som stod klart 1935.
Ingen av oss som senare blev hennes barnbarn förstod nog riktigt att hon var konstnär. Vi visste att konstnären i släkten hette Nils Wedel (Ingas bror). Han var berömd och stod i uppslagsböcker och fanns på bild med basker och hade gjort fina tavlor där allt såg ut som bananer eller bumeranger och var modernt. Farmor hade grått burrigt hår och berättade nåt slags sagor som handlade om pappa som hade varit liten (något som vi starkt betvivlade). Hon kunde inte också vara konstnär, tyckte vi.
Hon var ju Farmor.
Nu stod jag på hennes matta och tittade på gobelängen. Det var mörkt utanför. Götaplatsen var en stor svart trafiktratt som sög bilar från Berzeliigatan ner på Avenyn. I foajén stökade serveringspersonal. Inifrån stora salen – som arkitekten Nils Einar Eriksson betecknat som en ”krabba i en rektangel” – briserade någon glad julmelodi.
Jag gick runt i Konserthuset och blev inte riktigt klok på det – i synnerhet inte på Götaplatsfoajén. Alltså: insidan är så böljemjuk funkis att man genast längtar till 1930-talet. Sedan vänder man näsan mot Götaplatsen och då visar sig genom balkongfönstret kolonner av närapå klassisk snits. Det måste ha varit nervslitande att hitta på ett hus som i princip är konservativt på utsidan och radikalt på insidan. Det borde inte gå att göra bra, men Nils Einar Eriksson lyckades. När X:et Erixson gick och skrotade i nybygget och skissade på sin stora gobeläng smög han in porträtt på människor som arbetat med huset. Gubben med nåt slags banjo och halsduk artistiskt arrangerad i halsen påstås vara Nils Einar Eriksson.
Jag stod en lång stund och tittade på Melodier vid torget. Den är full av aktiviteter. Scenen är diffust sydländsk och diffust tidlös. Beduiner blåser flöjt, en åsna kommer in genom stadsporten för tvåtusen år sedan – men samtidigt syns i bakgrunden en gruva eller rangerbangård och telefonstolpar instuckna mellan kritvita gavlar. En minaret punkterar himlen från en liten borgliknande stad på ett rött berg. Utsträckt på en mur slöar en fläskig sybarit med ett spetsglas vid munnen. Gobelängens huvudperson är en rivig flamencodansös.
Jag hörde jubel ur stora salen, en applåd som flög upp som en kork ur en champagneflaska. Och jag tittade på gobelängens nedre högra hörn.
Nedanför flamencodansösen sitter farmor i skär klänning med rosor i håret och på kinden, med röda läppar och långa ögonfransar och en spansk eldig lock i pannan. Vid hennes fötter ligger en vält blomkruka.
Farmor smäller ihop handflatorna i flamencon och verkar vara på väg upp i ett språng. Det har hon varit sedan 1936 och hon kommer att överleva mig.
Text: Kristian Wedel
Fakta:
Sybarit – en livsnjutare, hämtat från den grekiska kolonin Sybaris i södra Italien där invånarna påstogs hänge sig särskilt åt lyx och njutning.
