Den halländska landsbygden, bort från de större lederna. En smal asfalterad väg, tvärt höger och så vänster in på en spikrak smal grusväg. Inhägnade betesmarker på båda sidor. Där bakom en stor röd lada ligger det vita boningshuset. Nicola Boruvka hälsar välkommen på trappan. Hennes blåa ögon matchar de smala jeansen och den blåa långa skjortan.
Efternamnet Boruvka betyder blåbär på tjeckiska, men något blåbär i Symfonikerna är hon inte. Efter att ha praktiserat i orkestern under ett år och sedan vikarierat under nästa, provspelade hon och fick jobbet. 20 år gammal och gravid i sjunde månaden. I år har hon varit anställd i 36 år.
– Kalle Moraeus och jag provspelade samtidigt. Vi kände varandra sedan tidigare och var så nervösa bägge två. Ingenting fungerade, händerna var iskalla. Medan vi väntade på vår tur spelade vi polskor tillsammans. Det var det enda som kändes bra.
Fiolen som hon spelade på kallar hon för ”pizzafiolen”, väl använd som en gammal pizzaspade. Hon beskriver den som söt och fin, men klangen var vek. Den var knappast lämpad för en större estrad.
– Efter ett tips från instrumentmakaren Bertil Pohl åkte jag till optikern och klockmakaren Sven Andersson i Kungälv och provade hans fioler. Han var särskilt intresserad av gamla instrument. Där såg jag min nuvarande fiol, byggd av Giovanni Maria Valenzano. Vi fann varandra direkt, den hade en så vital klang.
Valenzano (ca 1750–1830) flyttade ofta och gäckar musikforskarna. Det går att följa honom till Valencia, Barcelona, Montpellier, Marseille, Nice och Trieste i dåvarande Habsburgska riket. Trieste var då känd för sitt blomstrande kulturliv. Instrumentet är byggt på 1820-talet, då Valenzano bodde i Trieste eller i Rom. Han tillverkade fioler, men också klaverinstrument och gitarrer.
Hon greppar fiolen och spelar en låt från Dalarna, med drillar och dragningar. Klangen studsar mellan de knuttimrade väggarna i huset från 1700-talet. På golvet ligger rå pärlspont staplad i prydliga högar. Mitt i det vidsträckta rummet, som ska bli ett nytt kök, står en kapsåg. Så såg det inte ut igår, påstår hon, då var det totalt renoveringskaos.
Tidigt impregnerades syskonen Camilla, Robert, Michael och Nicola med musik. De tre sistnämndas mor Elsie Börjes blev anställd i Symfonikerna 1959 som violinist.
– För mig var det lika naturligt med musik som att äta och leka. Jag hängde på Konserthuset och satt på första raden när mamma spelade på podiet. Jag var nog fyra år när jag började följa med på konserter. Alla musikerna tyckte det var roligt att skoja med mig. Idag är det fantastiskt roligt att kunna prata med mor om det som sker på Konserthuset. Om musikerlivets bra och sämre sidor.
Hennes pappa Magnus Boruvka var cellist i Symfonikerna. Längre bak i släkten återfinns ännu en cellist, en harpist och en dirigent. Farmors far hette Magnus Jensen, solotrumpetare och bibliotekarie. Han var med när konserthuset på Heden brann ner 1928. Flera av de räddade handskrivna noterna bar hans initialer MJ.
Rekordung, bara 15 år gammal, blev hon antagen till Edsberg, en högre musikutbildning inriktad på kammarmusik. Detta var avgörande för hennes yrkesval och intresset för kammarmusik har följt henne sedan dess.
– Som student var mitt första extraknäck att spela Bachs Johannespassionen i Oscarskyrkan i Stockholm. Vilken upplevelse, jag var helt knockad! Närmare Gud eller himmelriket kommer i alla fall inte jag.
Bach är en följeslagare att ta till i de mest skiftande lägen.
– Att värma upp en speldag med Bach känns aldrig fel, varken för vänsterhand eller stråke. Man kan inte hafsa sig igenom hans musik, varje ton är genialisk. Musiken känns nyttig för kroppen, knoppen och själen.
Hon är uppväxt i Göteborg, men Börjesgården i Nittsjö, tio minuter norrut med bil från Rättvik, finns i familjen. Kärleken till folkmusiken kommer från morfar Börjes Hans. 1946 blev han riksspelman på fiol med vitsorden ”För goda låtar och utmärkt spel”. Mormor Täpp Anna Jonsson kulade uppe på fäboden och älskade hans spel.
Under många år tillbringade Nicola Boruvka och sambon Morten Agerup (tidigare bastubaist i Symfonikerna) hela somrar och längre lov i en egenägd fäbod. Tillsammans med de tre barnen Anna, Jens Petter och Martin, med midsommarfirande och fiolspel. Bach och folkmusikens melodier, ornament och rytmiska dragningar har mycket gemensamt.
På kylskåpet hänger ett svartvitt foto av riksspelmannen Pers Hans Olsson från Rättvik. Han ler stort mot fotografen. Hon minns hur hjärtat rusade när han frågade om hon ville spela med honom på en tillställning. På klockrent dalmål härmar hon:
– Nicola, du får spela stämman, du! Men jag kan ju inte spela stämma svarade jag. Du får väl öva då! blev hans svar. Han frågade i april nån gång och aldrig har jag övat så mycket som den sommaren. Konserten var i en lada och jag var så peppad. Det var en intim stämning och publiken bestod av många spelmän.
De intensivt ljusblåa ögonen lyser när hon berättar. Detta var 2019, året efter fick han en stroke och avled.
Så såldes fäboden och gården i Halland köptes mitt under pandemin. Den används också av dottern Anna och hennes sambo Sigurjon och deras verksamhet med hästar.
– När hästarna har tränats hårt kan de få återhämtning här, åker på spa helt enkelt. Själv rider jag inte så mycket längre. Jag har blivit lite rädd efter att min häst skenade med mig i sadeln.
Emellanåt spelar Nicola Boruvka under bar himmel, gärna en polska. Hästen Villimey blir nyfiken och kommer närmare. Hon klipper med öronen och rör sig tätt intill med mulen när hon hör den slingriga melodin.
Som en av de äldre musikerna i orkestern har hon varit med om utvidgningen från 70 musiker på 1980-talet till full numerär idag. Åkt på världsturnéer och gjort skivinspelningar under Neeme Järvis ledning. Spelat under unga stjärnskott till dirigenter som Dudamel och Rouvali. Minnena trängs i hennes musikersjäl.
Den senaste turnén gick till Bukarest, under en helg på den månadslånga Enescu-festivalen. Flera andra stora orkestrar från olika hörn av Europa spelade. Hon är glad över mottagandet de fick.
– Recensionerna var fina, bland annat uppmärksammades Symfonikernas många kvinnliga musiker. De skrev till och med att kvinnor musicerar med mer lidelse än män. Det var extra kul! säger hon och de blå ögonen glittrar.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
