Karin Rehnqvists konstnärskap är varierat och brett. Men låt oss börja med det hon ändå kanske är mest berömd för: hur hon på 80-talet lyfte in kulning i den klassiska musiken.
Att ta inspiration från svensk folkmusik var i sig inget nytt. Hugo Alfvén, Erland von Koch och Wilhelm Peterson-Berger stoppade gärna in folkmelodier i sina verk och orkestrerade och harmoniserade om. Det nya med Rehnqvist var att hon satte fingret på något som praktiserades av kvinnor – och knappt räknades ens som en konstform. Medan Alfvén fann sina melodier i visböcker, hittade Rehnqvist sin inspiration i en levande tradition eller i autentiska inspelningar av hur vallflickor lockade på kreatur över långa avstånd.
Det stora genombrottet kom 1983 med ”Davids nimm” för sångerskorna Lena Willemark och Susanne Rosenberg. Idén fick Rehnqvist efter att, i elektronmusikstudion på Kungliga Musikhögskolan, ha sjungit in en polska på rullband och spelat upp den baklänges. Något hände med artikulationen. Hon bearbetade sedan den korta inspelningen och resultatet blev en modernistisk behandling av svensk folkmusik som var fri från nationalromantik och genomsyrades av en oerhörd kraft och råhet. Hon har beskrivit det som att hon här för första gången kunde andas fritt. ”Nu kan inte gubbarna på kompositionslinjen hjälpa mig mer.” 
Därefter fortsatte Rehnqvist denna ”syntes” mellan konstmusik och folkmusik, bland annat med ”Puksånger – Lockrop” som även det skrevs för Willemark och Rosenberg, samt Helena Gabrielsson på slagverk. Men Rehnqvist har även experimenterat med kulning ihop med kör i stycken som ”Triumf att finnas till”, ”I himmelen” och ”Till ängeln med de brinnande händerna”. Med sin körmusik har hon även nått ut till en bredare publik utanför de traditionella rummen. Hon har komponerat för barn- och flickkörer, även tonsatt dikter av barn. Två vackra, mer traditionella, körsånger värda att nämna är ”Var inte rädd för mörkret” och ”När natten skänker frid”.
Sången är något hon haft med sig sedan barnsben. Rehnqvist föddes 1957 i Stockholm, men växte upp i Nybro i Småland. Hennes pappa tyckte om att sjunga, men hade ibland svårt att hitta rätt tonhöjd och kunde byta tonart från en fras till en annan. Mer tonsäkra var dock Karin och hennes två systrar som, medan de diskade, lekte genom att sjunga i olika tonarter samtidigt (så kallad polytonalitet).
När Rehnqvist var 7 år började hon i Nybro kyrkas barnkör. Under hela sin uppväxt sjöng hon på äldreboenden, i kyrkor och Folkets hus. Därtill spelade hon piano, violin, mandolin och flöjt, samt tog under gymnasiet lektioner i operasång. När hon var i tonåren blev hon lite av ett namn i Nybro och framträdde både som sångsolist och pianist. Även folkmusiken kom hon i kontakt med vid denna tid och hennes första stycke, sången ”Näcken” med text av Stagnelius, är tydligt folkmusikinspirerad. I en intervju har hon berättat att hon direkt, första gången hon hörde folkmusik, kände att det stämde med henne.
Planen var att söka till musiklärare för att se vilken svårighetsgrad inträdesprovet låg på. Men hon kom in på första försöket trots en hård konkurrens. Rehnqvist blev sedan den första kvinna i sin generation att studera komposition vid Kungliga Musikhögskolan. Bland klasskamraterna fanns Jan Sandström, Dror Feiler och Anders Hillborg. På musikhögskolan förlöstes Rehnqvists kreativitet. Hon lärde sig att tänka strukturellt genom att bland annat experimentera med tolvtonsteknik. 2009 blev hon också Sveriges första kvinnliga professor i komposition.
Än så länge har vi bara berört hennes musik för kör och kulning. Men Rehnqvist är en produktiv och mångsidig tonsättare med betydligt större variation än så i sin katalog. Musikvetaren Per F. Broman har i sin biografi från 2018 till och med menat att det är omöjligt att fastslå ett enda centralt verk av henne eftersom det skiljer sig så mycket mellan vilka verk som brukar framföras, vilka verk som anses betydelsefulla, vilka som framförs utomlands och vilka som framförs i Sverige.
Inte minst har Rehnqvist även komponerat mer traditionell orkestermusik med färre folkmusikinfluenser och med stämningsfulla, melankoliska och dissonanta klangvärldar. Av dem måste ”Taromirs tid”, ”Kast” och ”Lamento – rytmen av en röst” nämnas.
Karin Rehnqvists Blodhov med Lena Willemark vid Pointfestivalen 2019.
De senaste decennierna har hon arbetat mycket utifrån teman som katastrofer och klimat. I flera verk har hon tagit inspiration från is som i ”Arktis Arktis!” och ”Ice Music Fantasy”. Operan ”Strandad”, med libretto av Kerstin Perski, kretsar runt Maria som överlevt ett vulkanutbrott, delvis inspirerad av tsunamikatastrofen 2004.
2022 uruppfördes ”Silent Earth” för blandad kör och orkester i Amsterdam, även det med libretto av Perski. Upprinnelsen är ett samtal en kväll i mars 2019 mellan kompositören och Perski om människan och jorden, isar som smälter och skogar som brinner. I tankarna förflyttade de sig till en annan planet från vilken de på håll kunde betrakta jorden.
Ett sorgset och starkt verk som ger en annan tyngd – och tröst – än de dagliga nyhetsrapporteringarna.
Hör Silent Earth med Göteborgs Symfoniker 8-9 maj.
Text: Carl Magnus Juliusson
Foto: Filip Erlind
