Minns du ögonblicket då musiken grep tag i dig för första gången?
– Jag var runt tio år gammal. Jag växte upp i Stockholm i en icke-musikalisk familj, men vi hade en flygel i vardagsrummet – ett arv från min farfar, en sjöman som tyckte att ett ”riktigt hem” skulle ha ett piano. En dag satte jag mig bara ner och började spela. Något väcktes, jag blev helt uppslukad.
Peter började i kommunala musikskolan, och trots en relativt sen start för den som siktar på en professionell musikkarriär gick det bevisligen bra.
– Jag knäckte notläsningen snabbt, och plöjde igenom första Carl-Bertil Agnestig-boken på nolltid. Snart började jag spela allt möjligt som jag kom över, till exempel förspelet ur La Bohème och brudmarschen ur Lohengrin.
Efter musiklinjen på Södra Latin följde studier vid Edsbergs Musikinstitut, Kungliga Musikhögskolan och Santa Cecilia-akademien i Bergamo.
– Jag har haft många fina lärare i Sverige som jag är väldigt tacksam för. Men den som verkligen förändrade allt för mig var den ryske pianolegenden Konstantin Bogino. Han hjälpte mig att förverkliga min kreativitet tekniskt, exakt vad jag behövde just då. Han lärde mig hur tekniska problem ofta ligger bakom musikaliska hinder, vilket förändrade mitt spel och min karriär.
Bogino uppmuntrade även Peter att tävla, både i Sverige och internationellt. Han vann bland annat guldmedalj och flera specialpriser vid Alaska International Piano-e-Competition 2014, en av USA:s största pianotävlingar.
– Det gav självförtroende, och jag började synas mer och få fler möjligheter.
Hade du några andra musikaliska förebilder?
– Nej, inte i början. Jag undvek att lyssna på andra, för att bevara min egen intuition, som jag har försökt hålla fast vid hela vägen.
Du verkar hemma både i klassisk och samtida musik. Hur utvecklades det?
– Det har alltid känts naturligt. Jag har ett starkt intresse för svensk musik, och driver Järnafestivalen där vi lyfter både samtida verk och bortglömda tonsättare. Jag har fått uruppföra musik av Andrea Tarrodi och Sven-David Sandström, och ska snart tillsammans med barytonen David Risberg urupp-
föra en ny sångcykel av Hans Gefors.
Hur kom du i kontakt med John Cages Sonatas and Interludes?
– På ett seminarium på Edsberg föreläste min lärare i nutida pianospel, Mats Persson, som själv träffat Cage, om verket. När jag hörde första ackordet tänkte jag direkt ”Det här ska jag spela”! Det tog 20 år innan det blev av, men inspirationen kom vid det där tillfället.
– Verket låter inte särskilt svårt när man lyssnar på det, men det är tekniskt mycket krävande, och fordrar en enorm koncentration. Till exempel kommer mot slutet en åtta minuter lång, monoton sonat som ändå måste spelas med absolut precision.
Ett preparerat piano får sin klang förändrad genom föremål som placeras på eller mellan strängarna. Förberedelsen kräver stor noggrannhet, och Cage, som uppfann tekniken, ger minutiösa instruktioner. Pianisten köper själv materialet som består av kopparskruvar, plastbitar och suddgummin, och arbetet är både tidskrävande och precist.
Förutom sitt konstnärskap är Peter även musikforskare. Han har bland annat framgångsrikt färdigställt och uruppfört pianokonserter av Laura Netzel och Ludvig Norman. Nästa projekt är färdigställandet av Sara Wennerberg-Reuters pianokonsert.
– Jag har även flera skivinspelningar på gång, till exempel ett album med svensk kammarmusik (Stenhammar, Hallin, Wennerberg-Reuter), och Schuberts samtliga fullbordade pianosonater. Jag planerar också en inspelning av Ludvig Normans pianokonsert.
Fritid då?
– Det finns tid för havet också! Jag älskar att segla. Hela naturen är viktig för min återhämtning.
Text: Andreas Konvicka
Upplev konserten den 19 oktober: https://www.gso.se/program/konserter/peter-friis-johansson-spelar-cage/
