Från Podiet nr 1 2025-2026 Kung Kuusisto

Oslo är brant. Den lilla trikken, spårvagnen, segar långsamt uppför mot villaområdet Montebello. Få kan ana att några av Europas främsta musiker möts här. I en gammal nedlagd kraftverkscentral håller Norska Kammarorkestern till.

I salen repar Pekka Kuusisto på violin tillsammans med Alec Frank-Gemmil, solohornist hos Göteborgs Symfoniker, och tenoren Allan Clayton. Efteråt berättar Kuusisto om spelglädjen som råder hos kammarorkestern.– Det är roligt jämt. Den här orkestern ses ju inte hela tiden, utan samlas till projekt.
Nej, denna intervju ska inte handla om alla de otroliga samarbeten Pekka Kuusisto ingår i, all musik som skrivits för honom eller hur han snubblade in på dirigentyrket. Jag vill veta hur killen från Esbo blev en av världens mest eftertraktade klassiska musiker.

– Tur… ? säger han, innan han tillägger att den genetiska sannolikheten var god. Mamma Marja-Liisa var musiklärare, farfar Taneli rektor vid Sibelius-Akademien. Pappa Ilkka berömd tonsättare, som studerade i New York på 50-talet och råkade på jazzmusiken. Mötet formade både hans och sönernas utveckling.
– Det här att improvisera och prova olika sorters musik kommer från pappa. Medan mamma var väldigt organiserad. Det var tur att jag fick hennes dna också, säger Pekka Kuusisto.

Som vanligt har Pekka läst aktuell forskning som stöder hans snabba associationer.
– En lustig grej: Det är tydligen 75 procent av musikaliteten som kommer från mamman, visste du det?

Mamma Marja-Liisa skjutsade Pekka till alla repetitioner från tre års ålder. Hon tog anteckningar och såg till att han och äldre brodern Jaakko gjorde fiolläxorna. Hennes skrivböcker har de sparat.
– Den här inställningen att man måste jobba för att få någonting – det är mammas förtjänst, säger Pekka.

Kanske ligger tankarna om familjen extra nära just nu. Alldeles nyligen har pappa gått bort, 91 år gammal. Inte mamma och inte heller brodern finns kvar i livet.
– Min pappa var väldigt social och bra på att få folk att förstå vad han menade. När jag var 12-13 år så lyckades han få mig att fortsätta. ”Vi har redan slösat tio år på det här med fiolen, det är ingen idé att sluta nu!”
Pekka var 15 år när familjen flyttade till USA för att båda bröderna skulle studera violin. Han och Jaakko stannade i flera år. 1992-1997 studerade han på Indiana University School of Music. Det var knivigt med tekniken, lärarna i USA ville flytta på hans tummes läge på fiolhalsen. Men det gick.

När insåg du att du kunde satsa på musiken?
– För det första hade jag goda erfarenheter som liten. Vi fick tidigt spela med andra, vi spelade jazz, bland annat som solister med ett storband. Att vi kunde hitta på saker, det har hjälpt jättemycket. Violinspelet blev som ett eget språk.
Som 15-åring tävlade Pekka i Carl Nielsen-tävlingen och kom trea.
– Då förstod jag att det här var möjligt. 1:a var Nikolaj Znajder och 2:a Jennifer Koh. Musiker som jag såg upp till. Då måste jag vara ok, tänkte jag.
Allt avgjordes när han som första finska violinist vann Sibeliustävlingen och karriären tog fart. Idag är han känd för sin djupa musikaliska förståelse och för att röra sig fritt över alla gränser.

Hann du någonsin fundera på ett annat yrke?
– Jag var alltid jätteintresserad av popmusik. När jag var liten jobbade pappa på Fazers musikförlag, ett bolag som även importerade Yamaha-synthar och datorer med MSX-språk. Vi hade tidiga verktyg hemma för att skriva noter i datorn. Jag kunde skriva popmusik och experimentera med ljud. Och det gör jag ju också nuförtiden.
Suget att skapa nytt är det som utmärker honom som musiker idag. Han förnyar den klassiska musiken genom att väva in folkmusik eller elektronika, och kommunicerar gärna direkt med publiken från scen. Han kan kasta sig från Vivaldi till pop-projekt med artister som Gabriel Kahane, Bryce Dessner, Sam Amiddon. Många dörrar har öppnats genom vänskapen med Nico Muhly (amerikansk tonsättare och arrangör).

Pekka Kuusisto tvekar inte när jag frågar vad det är som gör att han fastnar för en ny partner:
– Bra musiker. Och även röster. Jag gillar musiker som har intresse och underliggande förståelse för både klassisk och nutida musik.
Han tar Danska Stråkkvartetten som ett exempel:
– De spelar Beethoven, i rytmiken och svänget kan man höra att dom är kanon på spelmansmusik. Det är ett steg i den riktningen som man drömmer om. Som finsk känner man ”skam”: får man göra såhär?
Dessutom betonar han att han gillar att arbeta med människor som är snälla.
– Jag vill inte slösa tid på folk som inte är sjyssta. I den här professionen har vi tillåtit folk att bete sig illa. Det finns en tradition, som kanske film och dans också har, att om någon är bra på något så förlåter man massa annat. Det borde vi helt sluta med. Att kunna arbeta med människor utan att skada dom är en del av kompetensen, säger Pekka.

Det har hunnit bli sen eftermiddag och kammarorkestern är halvvägs genom konsertprogrammet. En typisk Pekka-mix med Messiaen, Nico Muhly, Britten och Mozart.
Utanför steker vårsolen, men musikerna lyssnar koncentrerat när Pekka uppmanar dem att ”do less of the Nordic pain”. Sedan lägger han spontant in en spelmanspuls i Mozarts menuett.
– Vi är utbildade att vara lite rädda för Mozart. Det ska vara så fint och vackert. Det är bara att släppa. Att musiken skulle ”gå sönder” är det sista som Mozart skulle ha oroat sig för, säger han.

Han är intresserad av hur man genomför förändring hos människor (japp, han har hittat ett nytt vetenskapligt rön). Det är hans kall att aldrig stå still. Att ständigt flytta gränser. Därför ser han målmedvetet till att framföra kvinnliga tonsättare.
– En orsak till att vi spelar historisk musik är att förstå historien. Vi förstår lite bättre hur världen var via Beethoven och Brahms. Men vi har bara halva bilden. Spelar man Louise Farrenc lär man sig om en värld man inte vetat om förut.

Han påpekar att kvinnliga tonsättare förr komponerade i ett tomrum. De fick sällan ge konserter och fick inte feedback som männen. Musiken utvecklades internt.
– Jag studerade musik i 17 år utan att spela ett enda stycke av en kvinnlig tonsättare.

När repetitionen är över smiter musikerna snabbt iväg, försedda med varsitt påskägg med godis. Pekka putsar sin Stradivarius med ett stort tygstycke och packar ner den. Jag vill veta hur han lyckas få igenom sina vilt mixade programförslag. Hur övertalar han konserthusen att prova nytt?
– Många är försiktiga, av goda skäl. Alla har mindre pengar. Traditionen är starkt bunden till overtyr – konsert – symfoni. Det är så vi utbildat vår publik. Fastän det skulle vara hälsosamt att byta.Han kallar det en kommunikationsutmaning; ”en rolig sån”. En risk som är värd att ta. Och ofta märker han att nu levande tonsättares musik gör störst intryck på publiken. De kom kanske för Döden och Flickan, men stannade för Black Angel av George Crumb.

– Alla tonsättare har varit levande i nåt skede. Ingen skulle ha invänt mot levande tonsättare på Brahms tid, ler han.

FAKTA Pekka Kuusisto
Född: 1976 i Esbo, Finland
Familj: Hustru och dotter, 7 år
Titlar: Förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker, förste gästdirigent hos Helsingfors Filharmoniker, konstnärlig ledare för Den Norske Kammerorkester, artistisk partner hos Deutsche Kammerphilharmonie Bremen.
Senaste projekt: Gör musik med Gabriel Kahane i popduon Council, turnerar med Dessners violinkonsert, skrivit musik åt Moominvalley på YLE.
Fiol: En Stradivarius byggd i Cremona ca 1709 benämnd ’Scotta ’.

Text: Jenny Svensson

Foto: Euishin Kim, Bard Gundersen, Thom Estifanos

Upplev Pekka Kuusisto som dirigent 3 och 4 december: https://www.gso.se/program/konserter/brahms-dubbelkonsert/