Det vitrappade huset med det branta röda taket sticker ut från de moderna villorna runt omkring. Den stora gammaldags trädgården täcks av en gyllengul höstlövsmatta. Ett lätt tryck på dörrklockan, snabba steg hörs och ytterdörren öppnas.
– Välkomna! säger Manon Briau med ett Mona Lisa-leende, och pilar upp till andra våningen.
För fyra år sedan började hon i Göteborgs Symfoniker; först på ett ettårskontrakt, sedan ett provår och till sist som anställd.
– Jag är ingen instrumentnörd, jag är mer intresserad av helheten och det musikaliska sammanhanget. I violasektionen är man på ett sätt mitt i musiken, är en del av harmoniken, inuti den.
För åtta år sedan, när hon bytte från violin till viola, träffade hon instrumentmakaren Bogidar Vermand med verkstad i Caromb, norr om Avignon i Provence. Ett instrument i månaden kommer ur hans händer.
– Hans väntelista är på sju år. Men ett köp hade gått tillbaka och en nytillverkad viola fanns till salu. Han märker sina instrument med stjärntecken och den hade samma stjärntecken som jag. Ett gott omen, tyckte jag.
Violans storlek är inte standardiserad som violinens. Kropparna kan mäta allt från cirka 38 centimeter till 46. Hon skrollar fram en bild på mobilen; den egna violan jämte en av de minsta hon har träffat på. Skillnaden är otrolig.
– En 46-centimeters har jag aldrig sett och 42 centimeters är sällsynta. Min är da Saló-modell*, den räknas som stor och är 41 centimeter. Den drar mer åt celloklangen, de mindre åt violinhållet. Längden och tjockleken på sargen avgör hur den låter.
Det är inte lätt att hitta ett bra äldre stråkinstrument till ett överkomligt pris, de är sällsynta. Hon sneglar ibland på kontrabasisterna, lite avundsjuk på att deras gamla instrument har så mycket historia i sig och har vandrat genom århundradena, från hand till hand. Dem äger orkestern.

Hon tar fram sin viola, sätter sig i soffan och spelar några strofer ur en sonata av Bach. Klangen är uppseendeväckande mjuk, stor och djup, den fyller rummet. Vibrationerna går rakt in i hennes egen kropp, berättar hon.
Många violaster lider av arbetsrelaterade skador, hon själv börjar känna av det. Kanske blir det ändå ett mindre instrument, men det är inget lätt beslut.
Manon Briau har en faiblesse för gamla ting. I hemmet står en gammaldags skivspelare och färgglada LP-konvolut med musik av Herbie Hancock, Sade, Stevie Wonder. Analoga kameror ligger på en hylla, favoriten är en Nikon FE från 80-talet.
– Jag gillar ljudet, klicket från den. De analoga är tyngre, kvaliteten känns tydligt i dem. Du kan inte ta massor av bilder, du måste hushålla med filmrullarna.
Symaskinerna i rummet intill är rekorderliga tingestar som gått många mil. Mekaniken fascinerar, hur de låter när hon syr egna skjortor och byxor.
Förnamnet Manon lär betyda ”av havet” på ålderdomlig franska. I hennes fall handlar det om Medelhavet, från hemstaden Montpellier är det bara någon mil till havskanten.
– Stadsdelen där min familj bodde hade inte gott rykte, skolorna var inte så bra. En dag såg mamma en skylt i centrum med reklam för en skola kopplad till kommunala Conservatoire de Montpellier. Min äldre syster Zoe och jag klarade inträdesproven dit. Jag var sex år. Mamma köpte mig en fiol och två gånger i veckan reste vi dit alla tre tillsammans.
Kärleken till musik är stor hos både svenska mamma Boel som är mäklare och pappa Bernard, kranförare. De visste att de kommunala konservatorierna, som finns i alla franska städer, var bättre än de privata och gratis.
På skolan var viola inget populärt instrument, inga barn valde det. Två violalärare fick istället sitta in i stämman i skolans symfoniorkester. Men så hände något. Hon ler sitt Mona Lisa-leende igen.
– Jag var inbjuden till ett party hos en vän i Montpellier. Hans familj hade ett rum fyllt av instrument. När klockan blivit två-tre på natten och några drinkar senare, gick vi dit in. Där fanns en viola, det var första gången jag provade en och ett frö började gro inom mig.
Men skulle hon verkligen söka vidare till musikhögskolor i Paris eller Lyon? Efter ett tips om att prova musikvetenskap, nappade hon på det.
– Vi djupdök ner i musiken. Jag ångrar verkligen inte mina musikvetenskapliga studier. Jag studerade där under tre år och tog samtidigt lektioner i viola.
Det här skulle kunna fylla upp all vaken tid för vem som helst, men inte för Manon Briau. Samtidigt läste hon komposition med inriktning mot elektroakustisk musik på dator.
Längtan till mamma Boels hemland började kännas alltmer. Hon sökte till masterutbildningen för musiker på Högskolan för Scen och Musik i Göteborg och kom in. Per Högberg var hennes lärare i två år, han är hennes kollega idag.
Hon frilansade i Göteborgs Symfoniker under ett år, kom in på Orchestra Academy i Stockholm för orkestermusiker som vill förbereda sig inför provspelningar. Hur det gick vet vi.
I Göteborg fanns inte bara Symfonikerna, utan också gudmor Agneta Mannerbrink.
– Hon är min andra mamma, vi är så nära varandra, hon ser i mina ögon vad jag tänker. När vi ses pratar vi svenska. Jag är så tacksam mot mina föräldrar att de valde just henne.
Sambon Marine är från samma stad vid samma hav; Montpellier vid Medelhavet. Även hennes namn betyder ”av havet”. De två var vänner i sex år och blev sedan ett par.
Manon Briau hade sambon som resesällskap till invigningen av Grand Egyptian Museum utanför Kairo i Egypten, de är just hemkomna. Det var ett stort spektakel med musik skriven av den egyptiske tonsättaren Hesham Nazih. En hundrahövdad symfoniorkester med musiker från all världens länder och en lika stor kör, nubisk folkmusik, kända egyptiska sångstjärnor, drönare och fyrverkerier.
Hon skickade in sina kroppsmått i förväg, väl på plats fanns en vit konsertkostym uppsydd åt henne. Under en vecka varade repetitionerna, hon var den enda från Sverige.
– Det var mycket väntande, ibland ända in på nätterna. Kungar, drottningar och presidenter var inbjudna så säkerheten var minutiös. Stämningen var spänd, vi fick gå igenom säkerhetsspärrar åtta gånger. Rykten snurrade runt; skulle Trump komma, Macron och kanske Putin? Det var en imponerande upplevelse, jag kände mig som en liten myra.
Kontrasten blir tänkvärd när Manon Briau också berättar om åttatimmarsresorna med pappa i bil, när hon var liten. Målet var farmor och farfars hem i Vendée i västra Frankrike.
– Vi satt helt tysta och lyssnade tillsammans på Pink Floyd, långa låtar på över tjugo minuter, nya saker hände hela tiden. Jag lutade mig mot fönstret och såg landskapet som flög förbi. Då var musiken och jag helt i symbios.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
*Gasparo da Saló (1542-1609) var en violinmakare verksam i Brescia i Lombardiet i Italien. Han byggde violiner i modern storlek redan innan måtten blev standardiserade. De bästa alstren lär vara hans violor och kontrabasar.