Det stora fönstret i vardagsrummet hemma hos Oscar Sokk Kleväng vetter ut mot skogen. Två gigantiska rhododendron är formklippta och står som en port upp emot skogskanten. Månljusets kalla strålar lyser, bladen slokar i minusgraderna.
– Klättrar man uppför backen här bakom huset kommer man rätt ut i skogen och Änggårdsbergen. Det är så stort, berättar han.
Oscar Sokk Kleväng firar 14 år i orkestern som en av dussinet cellister. Han drar med fingrarna över strängarna på sin cello, den vilar med ryggen mot soffbordet, trä mot trä.
– Den är byggd 1820 av en lärjunge till den engelske instrumentbyggaren Thomas Kennedy. Den kan definitivt mäta sig med en äkta Kennedy.
Lärjungen är inte identifierad vid namn, men Kennedy är särskilt uppskattad för sina celli, byggda med inspiration från kände fiolbyggaren Amati i Cremona. En kännare ser att den är byggd i Kennedy-stil; kroppen har en längre midja med särskilt utsvängda hörn.
– Många instrument av honom och hans efterföljare skeppades till USA. När de kom fram restaurerades de med skiftande resultat. Men den här har klarat strapatserna bra. Det enda jag vet om den är att en musiker i Bostons symfoniorkester hade den före mig.
På det drygt 200-åriga locket är många små ärr ojämnt strösslade, som rynkorna på en äldre människas kind. Ett litet avlångt märke på instrumentkroppens baksida minner om maskar som har kalasat på granvirket.
För 16 år sedan sökte han till orkestern med en annan cello, den enda han har ägt förutom den han har nu. Han beskriver ljudet som tråkigt och skrikigt i de höga lägena. Kollegerna kallade den för Myggan. Han ler lite när han tillägger:
– Jag är extra stolt över att jag vann provspelningen med den.
Myggan bor numera hos svärmor i södra Estland, dit hustrun Madli och pojkarna Rasmus och Henri reser om somrarna. Den duger att öva på för att hålla tekniken igång.
Musiken har varit en fond i Oscar Sokk Klevängs liv sedan han var pojke. När pappa Krister Petersson skulle till jobbet som hornist i Göteborgs Symfoniker, hängde han ofta med. Och mamma Cecilia, musiklärare, spelade både piano och lite trombon. I tonåren spelade Oscar i VÄGUS.
Musikfamiljen
Idag sitter far och son i varsin sektion i Göteborgs Symfoniker och Oscars son Henri spelar horn precis som farfar. Av fyra pojkar i ursprungsfamiljen, Oscar, Victor, Emil och Max, har bara storebror fortsatt med musiken. Men släkten är full av musikanter; moster Pernilla på horn, morbror Tobias på elbas, två farbröder Thomas och Magnus på klarinett och farfar Liss-Olof och farmor Irma som stöttat allt musicerande i familjen. Ändå var det inte självklart att Oscar Sokk Kleväng skulle bli musiker.
När det var dags att välja utbildning, kunde han inte bestämma sig; han började på två samtidigt, på Musikhögskolan och Chalmers. Det underlättade att han bodde mitt emellan. På Musikhögskolan gick han för holländske cellisten Harro Ruijsenaars, solocellist i Concertgebouw-orkestern i Amsterdam i tolv år, och nu boende i Göteborg.
– Jag klickade väl med honom, han lärde mig vad det var att vara musiker. Vi plöjde repertoar tillsammans, han var en stor inspirationskälla för mig, så sympatisk. Efter honom hade jag Jakob Kullberg. Han var Harros totala motsats, kunde pilla med en ton i evigheter, ville verkligen gå på djupet. Deras ord ekar fortfarande i mitt huvud.
Men Chalmers då?
Här glimtar det till i Oscar Sokk Klevängs ögon och han lutar sig framåt.
– Jag tog en master i fundamental fysik. Min uppsats handlade om automorfa former i strängteori. Strängteorin gränsar till ren matematik. Den vill förklara hela universum från den lilla kvantmekaniken till gravitation, svarta hål och hela makrokosmos.
Allt vibrerar
Inom strängteorin är världen inte uppbyggd av punkter, snarare av vibrerande strängar, så små att man inte kan se dem med blotta ögat. En elektron vibrerar på ett sätt, en kvark på ett annat och en foton som bygger upp ljus, på ett tredje. De vibrerande strängarna kan också vara så stora att man inte ser dem av den anledningen. Människor, djur, träd, byggnader, planeter och stjärnor, kan ses som en orkester uppbyggd av strängar som vibrerar i en jättesymfoni.
När han spelar i BAGS, Barockakademin Göteborgs Symfoniker, strängar han av sin cello och skruvar på sensträngarna av tvinnade fårtarmar, för att få till rätt klang och stämning.
– Vi har många roliga musikprojekt i BAGS. Vivaldis musik till exempel, det är så virtuost. Särskilt kul med den vandrande basen som jag spelar, basso
continuo, basstämman är jämställd med melodierna. När jag har spelat barock och sedan byter tillbaka till stålsträngar, är det stor skillnad, allt blir enklare på något sätt.
Tre till fyra gånger per vecka hänger han på Klätterlabbet och utmanar gravitationskraften. Klättringen har inte bara gjort händer och fingrar starkare och hållningen bättre.
– Klättring handlar om kreativ problemlösning; att förbereda sig, lägga upp en strategi och upprepa svåra rörelsemönster, precis som i musiken. Jag är sjukt höjdrädd, när jag kommer över den är det en otrolig känsla. Kanske är höjdrädslan samma som adrenalinet vid nervositeten inför en konsert? funderar han.
Enda gången han har skadat sig var när han föll och bröt ena knäet. Det blev bra ändå, för det enda han kunde göra ordentligt var att spela cello.
Musiken vann över fysiken i Oscar Sokk Klevängs liv, även om han ibland saknar att gnugga ingenjörshjärnan.
– Som musiker har jag nytta av tänkandet från fysiken, har lätt för att analysera rytmer och musikteoretiska aspekter. Bach har en bra balans mellan det analytiska, tekniska och det känslomässiga. Det är nog därför jag tycker om hans musik så mycket.
Nya utmaningar
I november 2025 fick han ett stipendium från Mary von Sydows donationsfond för att resa till London för lektioner. Det blir tillsammans med Daina Matekaite, fiol och Daniel Lee, viola, medmusiker i Göteborgs Symfoniker.
– Vi kallar oss The ODD String Trio. I höst blir det en turné runt om i landet. I programmet finns stråktrios av Beethoven och en transkribering för stråktrio som jag har gjort av Franska ouvertyren av Bach.
Oscar Sokk Kleväng blir allvarlig när ämnet hörsel kommer på tal. Under flera år fick han allt större problem med att höra vad människor sa, trots hörapparat. Det visade sig att han led av otoskleros, en ärftlig sjukdom där benet i örats stigbygel växer fast. Det påverkade honom mycket, inte minst socialt, men också i musicerandet.
– När jag spelade stråkkvartett fick jag sitta i mitten för att höra de andra. Men det värsta var nog att aldrig riktigt höra vad dirigenten sa, mina kollegor fick hjälpa mig. För tre år sedan opererades jag i höger öra och förra året i det andra. Båda gångerna fick jag ansiktsförlamning, som gick över. Nu har jag ett helt annat liv och är extremt tacksam för att jag kan höra ordentligt igen.
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
