Den italienska jazzprofilen kommer i sällskap av sin trio sedan elva år. Det framstår både som en kort och en lång tid när hon säger att de tre alltid kommer att spela tillsammans.
– Jag har känt Matheus (Nicolaiewsky) och Sander (Smeets) sedan musikkonservatoriet i Haag. De är som mina syskon. Jag blir aldrig trött på att jobba med dem. Med tiden har vi mejslat fram vårt eget sound. Det har inte varit helt lätt men jag tycker att vi lyckats. Och även om vi som alla jazzmusiker är med i andra konstellationer ser vi till att göra något varje år, säger Francesca Tandoi.
Inte heller har hon tröttnat på trioformatet.
– Det är verkligen en fascinerande sättning! Ju färre man är, desto större frihet har man. Men kraven ökar också. Man måste ju hela tiden komma på något briljant. Nej, man kan inte gömma sig i en trio, säger hon på telefon från hemmet i Bologna.
I Bologna trivs hon trots att hon är uppvuxen i det långt livligare Rom. ”Man slipper ha bil”, summerar hon fördelarna med den mindre staden.
Ett lugnare liv således och mer tid att sitta vid pianot. Tidigare bestod trions repertoar till en stor del av standards. Nu har hon ett allt starkare behov av att skriva eget material.
– Men jag tänker aldrig tanken att ”nu ska jag skriva en sån eller sån låt”. Då händer absolut ingenting.
I stället för att jaga fram starka melodier har hon insett att de bara kommer när de kommer – och när man minst anar det.
– Jag kan stå vid disken hos den lokale slaktaren och så dyker den där självklara melodin upp – från ingenstans. För mig är ju melodin det allra viktigaste, så jag nynnar in den direkt på mobilen, så att den inte går upp i rök.
På det följer det som Francesca Tandoi tidigare såg som sin huvudsyssla, att arrangera.
– Jag gillar verkligen att arra. Både min egen musik men inte minst standards, de där snart hundraåriga melodierna som hur många musiker som helst har spelat före mig. Då måste jag verkligen göra något personligt.
Tankarna om det viktiga arrangemanget har sin parallell i vikten av en genomtänkt låtordning under en konsert. Det lärde hon sig ”the hard way” när hon som 17-åring började spela på klubbarna i Rom.
– Många i publiken var där av helt andra skäl än musiken. Då förstod jag att man måste göra något som fångar och behåller deras uppmärksamhet. Därför följer jag ett grundschema – som rymmer variation. Jag inleder alltid med något lyckligt och välarrangerat för att sen varva snabba låtar med långsamma, ge plats för en ballad, berätta något här och där och varför vi framför just den låten, och ibland sjunger jag.
Återkommande på repertoaren är alltid något italienskt och något brasilianskt.
– Matheus är ju från Brasilien så vi försöker få med en låt därifrån. Nu har jag gjort ett ”killer arrangement” av den mest sönderspelade av dem alla, The girl from Ipanema. Det blir kul!
Arrangör till trots, det är främst som pianist Francesca Tandoi gjort sig ett namn och gått från lovande till att ses som en lysande solist och improvisatör som aldrig tappar den melodiska kärnan. Allt som oftast får hon höra att hon liknar Oscar Peterson och Monty Alexander, slarvigt ditsatta stämplar, tycker hon.
– Visst, jag har tagit intryck av dem, men det finns långt viktigare influenser i mitt liv.
En av hennes första klassiska pianolärare var ”Ellingtonfanatiker” och av sin mormor brukade hon få lite pengar när hon hälsade på. På andra sidan gatan fanns en av Roms största skivbutiker. Då upptäckte hon Miles Davis, Sonny Stitt, Ben Webster men också pianister som Keith Jarrett, Chick Corea och inte minst Bill Evans.
– Jag återkommer alltid till honom. Hans sound, hans harmonisering och djup. Man behöver bara höra en ton, ett ackord för att höra att det är han. Det är något att sträva efter.
Senare på musikkonservatoriet i Haag fick hon, som hon säger, en rejäl och nödvändig duvning i bebopens regelverk (”ett måste om man ska improvisera”). Och på det följde insikter om swing och New Orleans, jazzens rotsystem.
– På något sätt rör jag mig hela tiden bakåt i tiden. För mig är det också ett sätt att röra mig framåt.
Text Johan Scherwin
