Endre Vetås röda hår och bruna ögon går ton i ton med de gulbruna löven på stigen som leder brant uppåt. Det ser ut som en tanke att denne norrman har valt att bosätta sig med ett fjäll som närmaste granne. Låt vara i Mölndal, men ändå. Lyssnar man noga hörs den livligt brusande forsen nerifrån Kvarnbyn.
– Vi har bara bott här några månader. Det bästa är att jag kan öva här. För ett tag sedan spelade jag i en halvtimma, sen gick jag upp till våra grannar ovanför och frågade om jag störde. Va, har du spelat? undrade grannen och hade inte hört ett ljud, berättar han och ser nöjd ut.
Det låter i dörren och Hedda, tre månader, och hennes mamma Marie kommer in efter en höstpromenad. Marie är socionom men spelar också, ett eufonium* skymtar inne i ett rum.
I januari 2021 är det fyra år sedan Endre Vetås anställdes i Göteborgs Symfoniker. Dessförinnan jobbade han i Kristiansands symfoniorkester där han började bara 19 år gammal.
– Jobbet i Göteborgs Symfoniker är väldigt annorlunda, här arbetar vi mycket mer. Vi var inte så många musiker i Kristiansand och kunde inte spela verk för större orkester, som till exempel Mahler, berättar han.
På köksbordet ligger fyra tromboner. Den yngsta, men största, är en amerikansk Greenhoe från 2011. I takt med utökade stråksektioner har också trombonerna blivit större. Det förklarar den här tenortrombonens storlek.
– Den här är en av de sista trombonerna som byggdes av Gary Greenhoe. Den är svårspelad, lite tung och väldigt ärlig, reflekterar vad man puttar in i den. Har man en dålig dag låter den inte bra, en bra dag låter den fantastiskt.
Den speciella konstruktionen med ett långt koniskt rör som går från ventilen och slutar i klockstycket gör att den får ett bredare, rundare sound, det går att spela riktigt starkt. Hos andra med annan konstruktion är samma rör uppdelat i tre.
Nästa instrument är favoriten av märket Conn, tillverkad i Elkhart i Indiana, USA.
– Den här är jag glad i, den låter lite mer som mig och är min arbetstrombon. Den är från 1968 och är bättre än de senare. På 1940-talet hade de sämre metallkvalitet, under kriget användes bra metall till vapen och det som blev över till instrument.
Charles Gerard Conn var en sann renässansmänniska. Ung kapten och krigsfånge under det amerikanska inbördeskriget, senare entreprenör inom bakverk, grönsaker och symaskinsdelar, bandledare och även politiker i USAs representanthus. Och en av förgrundsfigurerna i utvecklandet av de moderna blåsinstrumenten.
Det tredje instrumentet är från 1960, skapat av instrumentmakaren, ingenjören och musikern Vincent Bach. Han emigrerade från Österrike till USA vid första världskrigets utbrott.
– Den danske trombonisten Palmer Traulsen beställde den här särskilda varianten av Bach, den är något mindre i borrningen än de andra. Den funkar bra att spela musik av franska tonsättare med och i musik av Stravinsky. Den är verkligen väldigt sällsynt.
Lillasyrran är en alttrombon, mindre än syskonen intill. Instrumentmakare är den tyska familjen Voigt som har tillverkat tromboner i Sachsen sedan 1950-talet.
– Den går lite högre än de andra, är stämd i Ess. Man spelar ofta en förstastämma på den, i stycken av Beethoven, Schumann, Schubert, ja till och med Brahms kan man säga. I instruktionerna till sitt verk Begräbnisgesang op 13 skrev Brahms att den ska spelas med ”eine ächte kleine Alt-Posaune”. Man kan inte säkert säga att han menar dagens alttrombon, men den passar bra till hans musik i alla fall.
Hemma i Norge har Endre Vetås också ett antal instrument. Lillebror Johannes har fått förtroendet att ta hand om och spela på hans bastrombon. Att göra sig av med något av instrumenten han äger är otänkbart, de tillhör liksom familjen.
– Don’t ever sell your old trombone. En kollega sålde sin gamla när han behövde pengar. Pengar kommer och går, men en trombon kommer aldrig tillbaka. Han ångrar sig nu…
Många blåsare har danats i norska blåsorkestrar sedan barnsben. Endre Vetås är inget undantag. Men vi tar det från början.
I kustlinjen ut mot Nordsjön är landmassan perforerad av fjordar, sjöar och öar. Den strävar diagonalt västerut, kanske dittvingad av urstarka vindar och strömmar genom årtusendena. En och annan väg ringlar genom landskapet. Där är han uppväxt, på den långsmala ön Radøy, med två broar, en i sydost och en ut mot nordväst.
– Jag är uppväxt på landet i en bondefamilj, Vetås heter byn. Där är alla mer eller mindre släkt, morfars gård har varit i släkten i 300-400 år. När vi pratar hör man att jag och mormor kommer från samma plats. I Norge är man stolt över sin dialekt, man högaktar skillnaderna i språket.
Morfar Olav ägde gården mitt emot, där mamma Liv växte upp, hon spelar förresten barytonhorn*. Nu är det onkel Hallgeir som har tagit över gården. Hemma började storasyster Elin först med kornett, och Endre kom efter, mest på skoj. Allvar blev det några år senare, när han fick sin första trombonlärare Grethe Tornheim.
– Hon är den bästa lärare jag någonsin haft, säger Endre Vetås, utan tillstymmelse till tvekan.
– När jag var ungefär elva år och under sex år framåt, kretsade hela mitt liv kring hennes lektioner en gång i veckan.
Här fick han smak på något. Men ett krux fanns; han ville absolut inte fortsätta läsa på gymnasiet och då var dörren stängd till musikhögskolan.
– Motivationen att läsa fanns inte där helt enkelt. Så pappa (trombonist och tillika rektor på Manger folkhøgskule hemma på ön) och Grethe Tornheim tänkte att jag kunde gå på folkhögskolan i stället och få de nödvändiga betygen. Jag var inte jätteambitiös, men det var en möjlighet att slippa skolan.
På Manger fanns blåsorkestrar för alla, de som bara ville ha det sociala umgänget, de som ville öva lite och de som ville satsa helhjärtat. Endre Vetås tillhörde de sistnämnda.
– Jag är stolt över att jag vågade bryta mig loss. Jag var 17 år när jag sökte till Norges Musikkhøgskole i Oslo. Efter bara två år fick jag jobb i Kristiansands symfoniorkester, säger han.
En vacker melodi spelad med känsla och inlevelse är det viktigaste. I musik av Laleh eller Beach Boys, av Bach eller Sibelius. Eller i de folkliga melodierna som morfars bror Steinar spelade på hardangerfela.
– När man är mörk i sinnet, då passar Beethoven perfekt. Musik är känslor, säger han.
Böcker är viktiga, Kafka och Knausgård är favoriter, liksom Stefan Zweigs bok Världen av i går, filmatiserad under namnet The Great Budapest Hotel.
– Den handlar om hur viktig konsten och musiken är, kompositörernas roll i Europa kring världskrigen. Tiggarna på gatan som fick miljonmarksedlar i sin mugg. Den gjorde stort intryck på mig.
Vad vill du göra framöver?
– Jag ser fram emot att undersöka hur bra jag kan bli på att spela. Hittills har jag arbetat på att lära mig orkesterjobbet. Nu vill jag utmana mig som solist, ta det så långt jag kan.
*Bleckblåsinstrument som är vanliga i blåsorkestrar
Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye
