Från Podiet nr 4 2020-2021 Mysteriet med Dobrowen och Sjostakovitjs sjunde symfoni

Bakgrunden till Sjostakovitjs sjunde symfoni är bekant: den komponerades 1941 mitt under brinnande krig under nazisternas belägring av Leningrad. Sjostakovitj befann sig på plats i hemstaden där befolkningen fick utstå obeskrivliga vedermödor med isande kyla, svält och umbäranden av värsta slag.

Sjostakovitj skrev symfonin som en hyllning till folkets kampvilja och beslutsamhet att inte låta sig besegras. Vissa kommentatorer har samtidigt menat att musiken till delar var förtäckt kritik mot Stalin och dennes skräckvälde, ett ämne som än i dag diskuteras.

När Sjostakovitj slutfört sitt verk uruppfördes symfonin den 5 mars i Samara (drygt 100 mil öst om Moskva) dit Sjostakovitj evakuerats. Någon vecka senare framfördes den i Moskva. Sedan gick det sovjetiska propagandamaskineriet varmt: noterna mikrofilmades och smugglades via flyg till Europa med konsert i Royal Albert Hall och därefter till USA där symfonin blev en stormande succé med konserter, radioutsändningar och inspelningar. De legendariska dirigenterna Leopold Stokowski och Arturo Toscanini tävlade om att hinna först. Framgången var monumental.

En ung Sjustakovitj sitter förskunken vid ett papper med penna i handen.

Sjostakovitj vid sitt skrivbord.

Även i Sverige väcktes intresset för den symboltyngda symfonin. Turerna kring det första svenska – och skandinaviska – framförandet har utretts av raritetsbibliotekarie Marina Demina i artikeln Ett nödvändigt vapen, Leningradsymfonins skandinaviska premiär och efterspel (Dokumenterat 50, en årlig bulletin från Musik- och teaterbiblioteket vid Musikverket).
I hennes text med gediget faktaunderlag framgår att Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning skrev om Sjostakovitjs symfoni och dess framgångar. En av dem som dagligen läste Handelstidningen var Göteborgs Symfonikers konsertmästare Emil Hansen, också sekreterare för orkestern och ledamot av programrådet. Den 28 maj 1942 skrev han till den sovjetiska legationen i Stockholm:

”Vi ha genom artikel i Göteborgs Handelstidning erfarit, att Sjostakovitjs 7:e symfoni haft ett uruppförande i Moskva och att verket mottogs med stor begeistring av publiken. Då vi äro synnerligen intresserade av detta nya verk vilja vi fråga, om legationen skulle kunna utverka att vi fick hyra eller köpa orkestermaterialet jämte partitur? Vi ämnade i så fall framföra verket här under nästa säsong.”
Legationen var ytterst välvillig och gav ett positivt svar. I ett uppföljande brev skriver Emil Hansen:
”Vi hade tänkt att professor Issay Dobrowen skulle handha instuderingen eftersom han är ryss och har det rätta greppet på rysk musik. Han framförde den 9 oktober 1941 Sjostakovitjs 1:a symfoni, vilket uppförande väckte en berättigad uppmärksamhet. Kunde Dobrowen få tillfälle att studera partituret under sommaren vore detta bra.”
Dobrowen är i kontakterna med Hansen märkligt sval inför uppdraget, han drar ut på ärendet och lämnar under hösten inga konkreta besked om när symfonin kan spelas. Först efter årsskiftet, i januari 1943, har Hansen och Dobrowen enats om ett framförande, den 18 mars. Men det skulle aldrig bli av.
Varför? Bakgrunden är komplicerad. Issay Dobrowen var av ryskjudisk börd, hade på 1930-talet flytt från Nazityskland till Norge som 1940 ockuperats av tyskarna. Han levde med familjen i Oslo. I juni 1941 anföll tyska trupper Sovjet och i september belägrades Leningrad. Sjostakovitjs sjunde symfoni blev ett vapen i Sovjets propagandastrategi – varje framförande blev en symbol för det sovjetiska folkets kamp mot nazisterna. Issay Dobrowen befann sig därmed i en politisk rävsax och kunde inte riskera att ta ställning för någon sida. Han var norsk medborgare med familjen i Oslo ”som gisslan… att undvika alla kontakter med ryssar – det var hans överlevnadsstrategi.” (Marina Demina).

Svartvitt foto av Dobrowen i profil.

Issay Dobrowen.

När Dobrowen dragit sig tillbaka gick uppdraget till dirigenten Carl Garaguly som hade en god relation med Göteborgs Symfoniker där han tidigare varit konsertmästare. Konserten utsattes till den 8 april 1943. Gösta Nystroem recenserade i Handelstidningen:
”Framförandet under Carl Garaguly fick ett strålande förlopp. Det var en storslagenhet och konstnärlig kraft över spelet, som gav åt denna musik dess rätta lyster. Orkestern var f.ö. i praktslag och reagerade i minsta detalj för de musikaliska intentionsutslagen från pulten. Atmosfären kring Sjostakovitjs produktion är i förväg exklusiv. Efter detta succébetonade framförande kommer göteborgspubliken att ha den unge ryske mästaren i gott minne.”

Programbladet från konserten i Göteborgs Konserthus. Carl Garaguly, här med den berömde violinisten David Ojstrach.

Satt möjligen Issay Dobrowen i publiken, eller hade han kanske smugit in och lyssnat under repetitionerna? Det är enbart spekulationer men tanken är inte orimlig då han dirigerade orkestern i Göteborg veckan före och veckan efter Sjostakovitjpremiären.
Garagulys och orkesterns prestation firades efter konserten med prominenta gäster från Stockholm. Carl Garaguly skrev till sin hustru: ”Raring! Hade strålande framgång igår med Sjostakovitj: Sovjetlegationen var här och bjöd på supé på Grand.” Han avser förstås praktfulla Grand Hotel vid Brunnsparken som var stans ledande etablissemang. För Sovjets legation var endast det bästa gott nog. Ambassadören Alexandra Kollontaj deltog med största sannolikhet inte i firandet, hon hade året innan drabbats av hjärnblödning och var rullstolsburen.

Svartvit bild från 1922 på Grand Hotell i Göteborg.

Grand Hotell

Även om detta förstagångsframförande var en succé blev Sjostakovitjs sjunde symfoni inget repertoarverk i Göteborg – det krävdes både en utökad orkester och en dirigent med det rätta kynnet för ett lyckat framförande. Det dröjde ända till 1976 innan nästa framförande blev verklighet, med finske Kari Tikka som dirigent. Sedan tickade det på så sakta med fina framföranden under Sjostakovitj-kännare som Jevgenij Svetlanov (1978), Yuri Ahronovitch (med Kungliga filharmonikerna, 1987), Dmitrij Kitajenko (1993) och Leif Segerstam (2012). Snart dags igen, med andra ord?
Marina Deminas intressanta redogörelse av den sjunde symfonins första skandinaviska framförande kan läsas digitalt i Dokumenterat 50/2018.

 

Text: Stefan Nävermyr
Foto: arkivbilder, Alamy Images