När detta skrivs håller han på att öva in verket på sitt sommarställe i Stockholms skärgård. Det är en lång process med många faser.
– Jag ville hitta nya grejer som jag inte sjungit tidigare, ett verk som jag inte lyssnat på så mycket och inte kan. Att börja i rätt ände och upptäcka ett verk som man inte har en historia till, inte har sjungit när man var 20-25 år eller 40- 45. Det får ta sin tid att växa fram långsamt. Då har man inga förutfattade meningar om verket utan börjar helt enkelt att se vad som står i noterna. Det blir ett ärligt möte på något sätt. Ibland kan det vara svårt att göra något som man har en lång tradition till, exempelvis Stenhammar-sånger som jag har haft med mig hela livet. De växer både i ansvar och krav parallellt. Nu när jag har tid att studera in Kindertotenlieder under lång tid så hittar sångerna sig själva på något sätt.
–Det kan vara så att jag upptäcker ett bra uttryck av en slump när jag repar hemma med sångerna – att göra på ett visst sätt vid ett visst ställe. Och sedan kanske jag glömmer bort det en månad senare och hittar en annan vinkel. Det blir som en databank med en massa idéer som man kan plocka fram när man börjar sy ihop det till en färdig helhet. Sedan kommer orkestern till, vad man känner och hör när man står där bland musikerna, det är då det sista snickeriet blir till. Det är kanske där det faktiskt börjar första gången man gör det.
Först läsa noterna, och sedan sjunga till ett inspelat, neutralt pianoackompanjemang.
– Det har jag med mig i telefonen ute på ön så att jag kan spela upp det i högtalarna och jobba med det. Sedan brukar jag ringa till min pianist Lars David Nilsson – ”kan du inte ändra lite på de här ställena”. Med den nya tekniken kan jag repa hur mycket som helst, säger Peter Mattei med ett gott skratt.
Nästa steg blir att ringa en språkcoach som hjälper till med det tyska uttalet, i Mahlers fall, så att det blir perfekt. Sedan kan de skicka filer till varandra via program som facetime.
– Även om jag kan tyska ganska bra är det är ändå jättebra att göra det med dom som är proffs med det.
Peter Mattei har förstås sjungit Mahler tidigare, både sångcykler och symfonier, så han vet hur Mahler komponerar och instrumenterar.
– Han är makalös på det. Man kan närma sig Mahler från många olika håll. Man kan vara nästan superklassisk, eller ha folkmusik i huvudet och komma från ett helt annat håll. Eller så kan man gå med bara hjärtat, fortsätter Peter Mattei.
– Det är så välskrivet och vackert. Och när det ska vara dramatiskt är det väldigt dramatiskt. Samtidigt som man kan vara superintellektuell kan man också vara superemotionell, med bara känslorna. Det är därför det är så fint att det får ta tid vid instuderingen så att man får bygga fram sångerna.
Mahler kunde verkligen skriva för orkester, och ibland var det med väldiga besättningar som i åttonde symfonin – ”de tusendes symfoni”. Men han ägde också förmågan att skapa förföriska kontraster där han i den stora helheten utnyttjade enskilda grupper för att skapa fantasifulla klangkombinationer. Kindertotenlieder är komponerad för en mindre orkesterbesättning men klangvariationen är likväl imponerande.
– Mahler instrumenterade verkligen fint och det är så kul att jobba med partituret i dom här sångerna och se vart stämmorna tar vägen, vart dom leder. Jag kanske lämnar en fras i piano eller pianissimo och sedan kommer orkestern och ska leverera nästa fras med jättemycket detaljer – crescendo espressivo. Den där tonen ska ha ett streck på betoningen, men inte den andra. Han skapar en hel känslovärld om orkestern bara spelar det som står i noterna. Så bygger de upp för nästa fras, för nästa tanke. Allting finns där.
Ett instuderingsarbete och ett hantverk som utförs med erfarenhet och noggrannhet. Peter Mattei provar sig fram för att hitta nya lösningar.
– Det är som att tälja, man håller på och så kan det bli något av det. Jag tror inte heller att man ska bestämma precis allt – banken som man har får styra in på det man kan plocka av beroende på hur man känner just den dagen. Det ena framförandet kan bli väldigt olikt det andra. Det liknar ett hus varje gång men det kan vara stora variationer i utseendet, konstaterar Peter Mattei med ett skratt.
Foto: Stefan Nävermyr
Foto: Dario Acosta
