Från Podiet nr 3 2022-2023 Rapport från djupet

Joakim Odelberg från Ljungskile i Bohuslän är en film- och fotojournalist med hela världen som arbetsfält. Han är också ambassadör för ett flertal naturvårdsorganisationer världen över och dessutom Fellow i det anrika sällskapet Explorers Club vars medlemmar gjort betydande insatser för vetenskap och miljö. Han brinner för bevarandearbete och har länge kämpat för såväl människors som djurs rätt i utsatta områden och belyst konsekvenserna av miljöförstöring, tjuvjakt och exploatering som förstör vårt ekosystem.

2018 tog projektet Nordic – A Fragile Hope fart tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Där kommer unikt filmmaterial av Joakim Odelberg visas tillsammans med mäktig symfonisk musik. Fem nordiska tonsättare står för helt nyskriven musik.

Idén om att visa film till musik är förvisso inte ny, men att få möjligheten att komma nära genom den moderna teknik som finns i Göteborgs Konserthus är unik. Det ger möjlighet att dela med sig av den fantastiska natur som våra nordiska länder erbjuder – ett tag till. För den är hotad.

Tanken var att konserten skulle gått av stapeln hösten 2021, som en del av 400-årsjubileet i Göteborg, men pandemin kom i vägen och Joakims arbete med att filma djur och natur i Norden sattes på paus. Nu är premiären bestämd till våren 2024.En glad Joakim med hunden Tully i knät. De sitter i en soffa.– Det var jobbigt, när man var så laddad, att allting stannade upp. Men nu är jag superpeppad! Nu när tiden har gått och många andra saker har landat är det också skönt att projektet står för sig själv. Det ger större frihet och tankarna har fått utvecklas.
Fem tonsättare sätter sin prägel på 15 minuter var av konserten – en från varje nordiskt land. Verken spelas just nu in av Göteborgs Symfoniker.

Hur känns det att få ta del av musiken?
– Jag har gått länge med min vision i huvudet men när man hör musiken blir det nästan overkligt! Det är fantastiskt! Och det är på riktigt.

Har du fått påverka musiken på något sätt?
– Inte mer än att jag har fått dela med mig av min idé och det jag brinner för. Sedan har varje tonsättare fått fria tyglar att bidra med sin tolkning. Det blir spännande att se hur detta utvecklar sig! Det är ju inte bara jag som skapar detta. Det är ett samspel. Förutom mitt filmade material och musiken ska någon få ihop upplevelsen i salen genom att få till projiceringarna. Det kommer att växa fram undan för undan.En färggrann bläckfisk mot mörk bakgrund.Så något färdigt manus finns inte?
– Nej, och jag har ju heller inte filmat färdigt. Det finns en konceptidé. Vi vet vad vi vill förmedla. Jag vet inte om allt jag vill fånga på film kommer att gå att få till. Mycket hann vi med före pandemin och jag har kunnat göra kortare utflykter hemma på västkusten. Den söta och färggranna lilla bläckfisken Sepietta oweniana från svenska västkusten kommer man att få se, till exempel. Nu planerar jag för att åka till sjön Saimen i Finland. Där finns en liten population av sötvattensäl* som bara finns där och dem vill jag fånga på film, men det är osäkert om jag lyckas. Men först åker jag till Trondheim i Norge där jag ska filma ghost sharks – en rödlistad mindre haj som är besläktad med rockan. De lever på djupt vatten och hotas genom bottentrålning. En fascinerande och vacker liten haj med ett inte lika spännande svenskt namn…

Spökhaj?
– Nej, de heter de havsmus på svenska… haha!Nosen på en knölval spränger vattenytan. I bakgrunden ser man snötäckta berg och en orange himmel.

A Fragile Hope ska belysa vår hotade natur. Vad kommer vi att få se?
– Det kommer att bli en resa i Nordens fantastiska natur. Det blir allt från maneter och bläckfiskar till valar och isbjörnar. Jag kommer att filma mycket i och vid vatten eftersom det är ett element som jag brinner mest för. Det är också det element som bäst döljer hur dåligt det mår, men som också äger sådana otroliga resurser som kan göra stor skillnad för vår planet. Knölvalen är ett bra exempel: forskare har kommit fram till att varje knölval kan binda upp till 33 ton koldioxid under en livstid**. När de dör sjunker de ner till botten och där stannar koldioxiden. Och inte nog med det. Valarnas avföring ger förutsättningar för ett visst plankton som även det fångar in en stor mängd koldioxid. Nyttan av dessa djur går att likställa med betydelsen av våra regnskogar. När vi fångar och slaktar valarna frisläpps koldioxiden. Genom att skydda dem kan vi göra en enorm skillnad för vår planet.

*Saimenvikaren – isolerades i sjön Saimen genom landhöjningen för ca 8000 år sedan. Nu finns cirka 360 exemplar kvar.
**en knölval kan bli 65-70 år.

Text: Magdalena Nilsson
Foto: Joakim Odelberg