Från Podiet nr 1 2025-2026 Självlärd basist följer sin dröm

Hon är den unga, polska stjärnbasisten som nått miljontals lyssnare på sociala medier. Nu kommer Kinga Głyk till Göteborgs Konserthus med sin kvartett. I bagaget ryms musik från hennes senaste, mångfacetterade platta Real Life.

Via Zoom från hemmet i franska Lyon ger denna 28-åring ett modest men modernt intryck. Hon är glad över att vara uppvuxen i en liten by på bondvischan utanför polska Katowice men uppskattar samtidigt att vara en del av storstadens puls.
– Jag gillar att få många och väsensskilda intryck. Det gäller inte bara musik, det gäller livssätt, kulturer, språk, säger hon och glider lika sömlöst som entusiastiskt över till att berätta om sin turné i Brasilien häromåret.
– Det var en ögonöppnare. Bara detta att alla så självklart kan dansa samba. Där är musiken och kulturen inte något väsensskilt i något finrum. Det är en integrerad del av varje människa. Det var oerhört starkt att se.

Flödet av intryck ger också avtryck i musiken som skapas av Kinga Głyk (uttal ”gwick”). Den senaste plattan Real Life är en yvig men tuktad rabatt med växter från när och fjärran. Här finns drag och dofter från funk, fusion, jazz, blues, R&B, polsk folkmusik men också spår av Prince och MC Hammer.
– När jag skriver musik utgår jag mer eller mindre omedvetet från något speciellt. Det kan vara en känd låt, en rytm eller en skala från en annan kultur som ekar i mitt huvud och som jag bygger vidare på.

Hon pekar på det viktiga att hålla isär de olika låtarna, ge var och en sin tydliga identitet.
– Jag vill att vi i bandet fokuserar på olika saker i låtarna. De är ju olika ”väsen” och måste få sin egen prägel. Vi kan ju inte tömma hela skafferiet varje gång jag räknar in ett nytt nummer. Då blir allt en enda stor smet som smakar likadant.

Nytt för Real Life är också samarbetet med Michael League, basist och frontfigur för det amerikanska fusionbandet Snarky Puppy. Hans medverkan beskriver Kinga Głyk som en ”game changer”.En glad kvinna i hatt håller i en elbas.
– Jag fick ett bollplank. Han var väldigt öppen och lät musiken ta den väg den behövde ta, men han kunde också komma med förslag på ändringar och tillägg, ta musiken ett steg vidare. Nej, att bestämma allt själv är inte alltid det bästa sättet att komma vidare.
Men i slutändan är det hon som bestämmer. Det är hon som är ledare och pekar med hela handen när det behövs.
– Men det är inte samma sak som att jag är gruppens solist och frontfigur. Jo, jag kliver fram då och då men framför allt vill jag vara limmet som håller ihop delarna, som får allt att bli en helhet.

Kinga Głyk brukar beskrivas som ett sociala- medier-fenomen. Det stora genomslaget kom när hon la ut sin version av Tears in Heaven, Eric Claptons ballad över sin döde son. Miljontals likes senare var hon känd.
– Sociala medier är på många sätt fantastiskt men jag är ändå ledsen över att vår generation är så utlämnad till dem. All jämförelse, all hets att ständigt lägga ut nytt, all rädsla för att följarna ska svika, att någon annan ska ta din plats.

Med åren har hon insett att det inte är antalet följare som är det viktiga, utan att nå rätt följare. De som faktiskt kommer till hennes konserter och köper hennes skivor.
– Jag har testat olika varianter. Vad ska jag lägga ut? Hur ofta och vilka kanaler ska jag använda? Just nu är det tre inlägg i veckan och främst på Instagram.
Kanske är insikten om rätt följare en pendang till tidiga erfarenheter. Som tolvåring blev hon medlem av sin pappas inte speciellt kända grupp. Där och då lärde hon sig att ge
allt, oavsett storlek på publiken.

Basen fastnade hon för i späd ålder, helt enkelt för att hon gillade soundet. Influerad av namn som Stanley Clarke, Jaco Pastorius och Marcus Miller utvecklade hon på egen hand en egen virtuos, lika fysisk som lyrisk spelstil.
– Jag är ju självlärd, har kollat hur andra gör och tagit ut musik på gehör, säger hon och tillägger nästan viskande att hon borde bli bättre på att läsa noter – för att känna sig ”bekvämare”. På frågan om hon har något drömprojekt svarar hon att få göra en platta med olika trumslagare.
– Jag älskar trummor! Varje trummis får mig att spela annorlunda. Och att spela lite olika från gång till gång, det är ju det som är kärnan i allt jag gör.

Text Johan Scherwin
Foto Peter Hönnemann & Emily Turkanik

Upplev konserten: https://www.gso.se/program/konserter/stjarna-pa-jazzhimlen-kinga-glyk/