Han är ung, lång och ljus, men det är det ju många som är. Om man möter Jesper Kramer-Johansen på stan är det ryggsäcken som utmärker honom. Det är ingen vanlig rygga, den är figursydd efter klockstycket på en tuba. Som ende tubaist i Symfonikerna behöver han bara vara enig med sig själv i stämman.
Han möter upp vid artistingången på Konserthuset. Uppför trappor, in i korridorer, förbi slagverksgongar och så öppnar sig ett rymligt rum med stora kontrabasskåp som används vid längre turnéer. Han hålls alltså inte med blåsarna?
– Först hade jag mina tubor i brassrummet. Men det finns mer plats här, jag gick ändå hit när jag skulle öva. Till slut flyttade jag ner mina instrumentskåp, det var mer praktiskt.
Han fiskar upp en nyckel och baxar ut en av sina c-tubor, den största storleken. En amerikansk Eastman, byggd i Kina för fem år sedan, med ett riktigt fläskigt sound.
Den andra tuban i skåpet är i samma storlek.
– En gammal schweizisk Hirsbrunner, den skulle behöva renoveras. Jag spelar inte särskilt ofta på den. Brassinstrument har en viss livslängd, sen går det bara utför. De är inte som fioler som bara blir bättre och bättre.Mässingstuban, ett tredje instrument, skiner i kapp med Jesper Kramer-Johansens leende när han tar ut den ur skåpet. Det är en modell mindre, stämd i f. Den är sju år gammal, tillverkad i Bayern av Miraphone. Skillnaden mellan tuborna ligger i storleken, c-tuban har en meter och tjugo centimeter längre rör. Men också i klangen.
– Det är som att jämföra en långtradare med en skåpbil. När man byter från en stor till en liten tuba, är det som att hålla i en trumpet, allt går så lätt. Den här är fantastisk, svarar bra och passar mig.
Han har ett dubbelt förhållande till sina instrument. Å ena sidan är han krass, de är verktyg som ska användas dagligen. Då kan man inte vara för ängslig. Å andra sidan ger de ibland honom hjärtsnörp.
– Under en konsert skulle jag sätta ner min f-tuba intill mig, när stolen jag satt på vek sig. Tuban gick rakt ner i stengolvet och klockstycket blev helt ”knuset” (krossat). Jag reste mig upp mitt i låten, gick ut och hämtade en annan som fanns bakom scenen. Gick in igen och fortsatte att spela. Sen måste jag skicka den till Tyskland på reparation i tre månader. Det gjorde faktiskt ont i hjärtat.
Bastuban växte fram under 1830-talet, bastubastämmor finns inte i äldre musik än så. Då användes den oftast vid musikaliska höjdpunkter i verken.– Det kan bli långa pauser och räknande av takter. Varken i 1800-talsmusik eller i moderna stycken finns angivelser om vilken tuba som ska användas. Man får själv lista ut vad kompositören ville. Det handlar också om vilken sal man spelar i. Konserthuset har en varm akustik, i Oslo är den torrare, då behövs en fetare klang.
Det finns flera skäl till att Norge är en stormakt när det gäller brass. I grannlandet finns en tydlig blåsinfrastruktur med skolband, skolekorps. Varje skola med någorlunda självaktning har en sådan, även i Ullevål i Oslo där Jesper Kramer-Johansen växte upp.
– I tredje klass ville jag börja spela valthorn, men så fick alla föräldrar frågan om någon kunde spela baryton istället. ”Att spela barytontuba, det bygger karaktär” tyckte pappa, och så blev det. Som 13-åring bytte jag till bastuba, då var jag stark nog att klara det.
Pappa Jo är själv inte blåsare, han är körsångare i tenorstämman. Han och mamma Lillian har ställt upp på sin tubaspelande son i alla lägen och även på trombonspelande lillebrorsan Jørgen.
I Norge finns en inarbetad kultur med revyer på musikgymnasierna, med körsång och spel i band. Så även i Foss där Jesper Kramer-Johansen var elev.
– Där fick jag en tanke om att leva på musik, en första smak på musikerlivet. Vi började förberedelserna på kvällarna under höstarna, premiär i januari och så cirka 15 föreställningar. Jag skrev musik, arrangerade och var kapellmästare.
Kanske har han revyformen i blodet. Jespers ”tippoldefar”, som det heter på norska (farfars farfar) var en välkänd revymakare mellan 1930 och 1950. Han har fått en gata uppkallad efter sig i Oslo: Jolly Kramer-Johansens gate. En byst har rests och hundraårsminnet av hans födelse firades 2002.
– Familjens efternamn Kramer var hans påhitt.
Han var multiinstrumentalist, på piano, dragspel, saxofon, klarinett, var kompositör och skrev revy-, film- och teatermusik. Än idag sjungs hans arbetarsånger under förstamajparaderna.
Skolekorpsen ledde vidare till region- och vuxenkorps och till Norges musikkhøgskole. Svensken Torbjörn Kvist blev hans lärare, en legendar som utbildat många tubaister i Norden.
– Han gjorde en fyraårsplan för varje student, svårigheter skulle vi lösa med tiden. När jag reste till Zürich som utbytesstudent stöttade han mig. Där var det helt annorlunda, mycket mer fokus på teknik. Studenter kom från hela världen, de flesta med högre teknisk nivå än jag.
Just innan pandemin startade 2020, kom han hem igen.
– Det var bra för mig i Zürich, men det fanns lite utrymme för kreativitet. Så det var härligt att komma hem igen och höra Torbjörn säga, ”du måste spela som du vill, utveckla din egen personlighet.”
Efter examen väntade masterutbildningen, men så gick Torbjörn Kvist bort i cancer. Jesper Kramer-Johansen fullföljde inte studierna utan började istället jobba i Luftforsvarets musikkorps i Trondheim. Där blev vikten av att träna uppenbar.– För att få arbeta inom försvaret i Norge krävs en god fysik. Det innebar många positiva effekter för mig, lyften är många per dag och jag fick mindre ont i axlar och rygg. Nu tränar jag både styrka och intervallträning flera gånger i veckan.
Ett fjärde instrument överraskar, han öppnar en stor svart låda med en cimbasso. En slags kontrabastrombon utan drag, med ventiler och så den där knycken på röret som vanliga tromboner inte har.
– Den skapades i Italien och användes först i Verdis operor. Jag gillar storband, cimbasso funkar bra där också. Som medlem i ”Det nye norske storband” med 17 musiker, har jag skapat mig en egen nisch med cimbasson.
Jesper Kramer-Johansen tillsammans med kollegan Jens Kristian Sogaard, trombon, i Prag, maj 2025.
Rytmisk musik är det som Jesper Kramer-Johansen går igång på. Det må vara popmusik, jazz eller Sjostakovitj, bara det är groovigt och svängigt. I början av året, när han blev fast anställd i Symfonikerna, fick han sitt lystmäte under konserterna med Sarah Klang. Få pauser och mycket att göra i Martin Schaubs arrangemang. I maj åkte Göteborgs Symfoniker på vårturné till bland annat Prag. En stad han senast besökte med sin gymnasieklass för tio år sedan.
– Då lyssnade vi när tjeckiska nationalorkestern spelade Tjajkovskijs femte symfoni, det knockade mig helt. Att nu vara tillbaka och spela själv där i Dvořáksalen, det var en fantastisk konsertupplevelse.
Text: Ulla M Johansson
Foto: Ola Kjelbye
