Max Richter har hörts och synts nästan överallt de senaste åren. Hans musik lyckas överskrida, och utmana, traditionella gränser mellan genrer, mellan det enkla och det svåra, mellan elektronisk och akustisk musik. Den gör sig lika hemma på film som i konsertsalar och har fått ett genomslag som få andra tonsättares i vår tid. Till och med på topplistorna tränger Richter sig in, samplad av svenska Lykke Li i hiten Lucky again (2025).
I skrivande stund har Max Richter fyra och en halv miljon lyssnare på Spotify – varje månad. Förra året nådde albumet Sleep (2015) två miljarder streams på alla digitala plattformar sammanlagt, något ingen klassisk skiva någonsin gjort tidigare. Sleep är ett långsamt verk för piano, stråkar, elektronik och sång – i sitt ursprungliga format 8,5 timmar långt! – skrivet för att lyssnas på medan man sover. En slags modern bruksmusik, eller Gebrauchsmusik, inspirerad av Bachs Goldbergvariationer som från början hade samma syfte.
Har man ännu inte hört Richters musik aktivt, har man kanske stött på den utan att veta om det i storfilmer som Shutter Island, Prometheus och J. Edgar eller tv-serier som The Handmaid’s Tale, The Last of Us och Peaky Blinders. Därtill har han komponerat musik direkt för vita duken till filmer som Mary Queen of Scots, Ad Astra och 2025 års Oscarssuccé Hamnet. Ovanpå detta har han skrivit musik för teater, opera, balett, performance och konstinstallationer.
Max Richter föddes 1966 i den tyska staden Hameln, men växte upp i Bedford i England där han som barn tog lektioner i pianospel. I tolvårsåldern fick han upp ögonen för två sorters musik som tydligt skulle sätta sina spår i de verk han nu blivit världsberömd för.
Först såg han en dokumentär på BBC som använde Autobahn av Kraftwerk som öppningsmusik. Mötet med den elektroniska musiken inspirerade honom till att bygga egna synthesizers och förkovra sig i Tangerine Dreams och Vangelis ljudvärldar.
Sedan lånade familjens mjölkbud honom skivor med minimalistisk musik av Terry Riley, Philip Glass och John Cage efter att en dag hört honom öva Mozartsonater. I en intervju har Richter berättat att mjölkbudet från och med den dagen tog på sig ansvaret att utbilda honom i experimentell musik.
Richter fortsatte med att studera piano och komposition vid universitetet i Edinburgh, Royal Academy of Music i London och för den italienske tonsättaren Luciano Berio i Florens. 1989 var han med och startade pianoensemblen Piano Circus, vars mål var att framföra verket Six Pianos av Steve Reich. Richter stannade i ensemblen i tio år med fokus på tonsättare som Arvo Pärt, Brian Eno och Julia Wolfe.
Anna Lapwood under en konsert i Göteborgs Konserthus i maj 2026.
Om vi räknar ihop ovan nämnda band och tonsättare börjar vi nu sakta kunna ringa in Richters musikaliska universum. Pianot spelar en central roll. Han använder inte sällan elekt-
roniska inslag – allt från syntar till samplingar av röster och uppläsningar. Hans musik har släktskap med flera andra tonsättares så kallade minimalistiska musik.
Richter slog dock inte igenom över en natt. När hans debutalbum Memoryhouse släpptes 2002 blev det inte recenserat och sålde nästan inget. På skivan blandar Richter, på ett vemodigt och suggestivt sätt, samplingar och uppläsningar på olika språk med stråk- och pianopartier. Richter jobbar inte som i traditionell klassisk musik med teman som varieras och kontrasteras eller med avancerad harmonik. Istället låter han enkla harmoniska och melodiska figurer upprepas mot olika typer av röster eller naturljud i ett utforskande av stämning snarare än utveckling.
Efter tio år började hans musik plötsligt dra uppmärksamhet till sig. Det var något med hans meditativa, melankoliska och samtidigt lättillgängliga atmosfärer som tilltalade vår samtid.
Två album visar på en särskild mångsidighet och humor i hans musik; 24 Postcards in Full Colour (2008) och Recomposed (2012). Det första består av 24 korta spår skrivna som ringsignaler där inget är det andra likt. Vissa är skrivna för enbart piano och stråk, andra är helt elektroniska och lutar åt ljudkonst eller popmusik. Recomposed är i sin tur en spänstig omarbetning av Vivaldis De fyra årstiderna där Richter på ett postmodernt och lekfullt sätt plockat ut fraser som upprepas mot olika bakgrunder.
Richters musik är med detta sagt svår att klassificera. Han kan inpassas i olika kategorier som klassisk musik, elektronisk musik eller soundtrack. Vissa har föreslagit nya genrebeteckningar som ”neo-classical”, ”post-minimalism” eller ”new repertoire”. Själv verkar han genuint obrydd om vad man ska kalla hans musik.
”För mig känns det hela onaturligt”, har han sagt. Jag skriver den musik som någon med min bakgrund skulle skriva. Det som alltid drivit mig är en entusiasm för själva materialet. Jag försöker följa noterna vart de än är på väg.
Den 9 och 10 september 2026 har det blivit dags för Richters klanger att ljuda i Göteborgs Konserthus. Verket Cosmology för orgel, orkester och kör är en sambeställning av Göteborgs Symfoniker och specialskrivet för succéorganisten Anna Lapwood. Hon besökte Göteborg redan i våras i en solokonsert med toner av Hans Zimmer, Howard Shore och John Williams. Richters Cosmology är en svit på fyra satser som behandlar en rymdresa från uppskjutning, ut bland himlens stjärnbilder och tillbaka.
Richter har ett eget tonspråk som man känner igen. Samtidigt är det omöjligt att räkna ut vad han ska göra härnäst. Däri ligger kanske hans hemlighet. Han är sig själv, men ändå alltid ny – ständigt i rörelse.
Text Carl Magnus Juliusson
Foto Horst Friedrichs
