Sound Atlas är en sambeställning av London Philharmonic Orchestra, Los Angeles Philharmonic, NDR Elbpilharmonie Orchestra i Hamburg och Göteborgs Symfoniker är en bekräftelse på vilken stor efterfrågan som finns på Hillborgs musik på den internationella konsertscenen. Uruppförandet av Sound Atlas skedde i Royal Festival Hall i London 2019.
En av de senaste årens stora händelser för Anders Hillborg var festivalen Total Immersion i London 2020. En festival organiserad av BBC, som fokuserade på hans musik. Succén var total. I sin hyllande recension skrev The Guardian att ”Den svenske tonsättarens attraktiva, eklektiska, ibland lekfulla, ofta djuplodande musik är virtuos, både med de enorma krav den ställer på musikerna och i det närmast glamourösa sätt han använder sina kompositoriska krafter, oavsett om han skriver kammarmusik eller verk för orkester i Mahler-storlek.”
Det är uppenbart att Hillborg gillar beskrivningen. När jag presenterar citatet för honom svarar han med en cool, glad smiley.
Anders Hillborg kommer från rocken. Spelade som många andra i band. Men det räckte inte. Han ville vidare, upptäcka något mer. Tillsammans med några kompisar började han sjunga i kör, och det blev en väldigt viktig erfarenhet.
– Där förstod jag intervallens gravitation. Gör du ett intervallsprång på piano kostar det inget, men när du sjunger kostar det. Det gav mig en sensibilitet för melodier som jag är väldigt glad för.
Med nya erfarenheter kom också nya mål. Hillborg ville in på Musikhögskolan för att vässa sina verktyg. Han låste in sig i ett rum – utan piano – och skrev fugor i Bachstil. Med dem under armen sökte han till “kontrapunktlinjen”, en musikteoretisk utbildning med fokus på kontrapunkt, tekniken att fläta ihop olika självständiga stämmor till en sammanhållen komposition. För Hillborg är kontrapunkt en viktig grund, en musikens hårdvara.
– Man blir inte självklart en bra kompositör bara för att man är bra på kontrapunkt, men det gör att man förhoppningsvis förstår vad det innebär att komponera.
Efter två år i kontrapunktklassen började han på kompositionslinjen med Gunnar Bucht som lärare. Dessutom hade han Pär Lindgren i elektronmusik, Lars-Erik Rosell i kontrapunkt, som han studerat privat för tidigare, och Arne Mellnäs i instrumentation. Efter fyra år kom han ut som nykläckt kompositör och gav sig själv ett klosterlöfte: att inte ta ett fast jobb på tio år. Grunden till beslutet handlade om självinsikt.
– Det finns folk som klarar av att både undervisa kontinuerligt och vara tonsättare – jag insåg tidigt att jag inte hörde till dem, säger han.
Men under några kortare perioder, kanske mot bättre vetande, har han ändå tagit på sig rollen som lärare, bland annat var han kompositionsprofessor vid musikhögskolan i Malmö 1990.
I år har Hillborg, som är född 1954, varit verksam som tonsättare på heltid i 40 år. Och både han själv och hans musik har under åren genomgått förändringar. Idag beskriver han sitt sätt att komponera som betydligt mindre teori- eller systemdrivet än tidigare. Men det har inte alltid varit så. Celestial Mechanics, som han skrev 1985 och som belönades med Christ Johnson-priset, säger han är ”ett monster av gyllene snitt och fibonacciserier”.
– Men jag fick nog av räknandet när jag skrev violinkonserten, runt 1992, och insåg att mitt sätt att komponera måste bli mer intuitivt, och det har jag hållit mig till.
När jag når Anders Hillborg på telefon är han mitt i språnget, på väg till Luzern för att närvara vid uruppförandet av Peacock Tales (Millennium) i en version för sopransaxofon. Originalet är för klarinett och skrivet till Martin Fröst (och har också spelats med Göteborgs Symfoniker – 2008 under ledning av Mario Venzago och 2014 med Gustavo Dudamel i Göteborg och på turné i Europa). Efter det åker han direkt vidare till Paris och uruppförandet av Skysong, en beställning från nyligen Polarprisbelönade Ensemble Intercontemporain.
Och relationen med de som spelar hans musik är viktig, menar han. Vid flera tillfällen har han varit composer-in-residence.
– Det är alltid givande att ha en längre kontakt med en orkester, som ju composer-in-residence-idén erbjuder. Man hinner lära känna musikerna och förhoppningsvis etablera en djupare kontakt än om det bara är ett enstaka uppförande.
Under den här säsongen är Hillborg composerin-residence hos Basels symfoniorkester som kommer att uppföra flera av hans stycken och i april kommer han att vara composer-in-residence i Taiwan med Taiwan Philharmonic.
De flesta idag verksamma tonsättare kommer inte ens i närheten av Hillborgs framgångar. Samtidigt är det ett faktum att den nya musiken fortfarande lever i skuggan av all annan musik. Jag undrar om hans bild är att den här musikens position har stärkts under senare tid, eller om nykomponerad musik fortfarande dras med människors föreställning om att det är konserter där någon sågar sig i benet.
– Tyvärr har nog många fortfarande bilden av ny musik som svår och otillgänglig, trots att den sortens musikaliska estetik inte längre dominerar. Ibland tycker jag till och med att mycket musik som skrivs idag är för mycket åt andra hållet.
Utan att kompromissa en millimeter med sin konstnärliga integritet har Anders Hillborg en sällsam förmåga att skriva lyssnarens musik. När hans album Clang & Fury kom ut – det är nu 30 år sedan (!) – klättrade den upp i toppen på försäljningslistan för klassisk musik. I USA där han samarbetat med Esa-Pekka Salonen och Los Angeles Philharmonic har hans musik spelats för utsålda salonger. Också i Skandinavien lockar hans musik stor publik. Två gånger har han belönats med en Grammis för bästa klassiska album; 2012 för Eleven Gates och 2016 för Sirens. 2015 fick han också hederspriset av juryn för den svenska regeringens musikexportpris.
En del av framgångarna beror på Hillborgs fenomenala känsla för orkesterns klangmöjligheter. Jag frågar varför glasharmonikan har en så framträdande roll i Sound Atlas, som Göteborgs Symfoniker nu ska spela i ett förstagångsframförande i Sverige. Varför var just det instrumentet det bästa att gestalta det han eftersträvade?
– Jag använde glasharmonika första gången i ”… lontana in sonno… ”, som jag skrev 2002 för Anne Sofie von Otter och Göteborgs Symfoniker. Sedan dess har jag använt det i flera stycken, bland annat här i Sound Atlas. Instrumentet ger ett fantastiskt ljud som fyller upp konsertsalen på ett unikt sätt.
Text: Göran Persson
Foto: Mats Lundqvist
