Ett vanligt råd till folk med författardrömmar är ”gräv där du står”. Det är ett bra råd, som jag tyvärr aldrig lyckas följa. Istället brukar mina romaner dra mig ut i okänd terräng. Förmodligen är det är upptäckarlustens fel. Frestelsen att lära sig något nytt är helt enkelt för stor. Mot bättre vetande har jag nu valt att skriva om den klassiska musikens värld.
Mitt förhållande till musik har alltid varit något av en obesvarad kärleksaffär. Den började med ett piano. På barns vis slog jag an tangenterna, uppslukad av klangerna, obrydd om omvärlden. Efter några år ordnade pappa så att jag fick ta pianolektioner hos kantorn. Nu började ljuden påminna mer om musik; detta måste ha varit en lättnad för alla inblandade. På mellanstadiet fick jag för mig att börja spela fiol och inte heller då var det någon som stoppade mig. Ett notställ införskaffades, små vita klisterremsor placerades på greppbrädan. Jag hartsade stråken och tog sats.
Min uppväxt var alltså en gnisslande, gnyende, klinkande, klankande historia. Så länge jag kunde spela på gehör och känsla gick det bra, men när förtecknen hopade sig gav jag upp och sysslade med mer omedelbart tillfredsställande ting. Spelade ackordföljder jag gillade. Komponerade små stycken. Tonsatte textsnuttar jag skrivit.
Nästa steg: musikklass på högstadiet. Någon gav mig en elgitarr och visade bluesskalan. Jag skaffade en distpedal och skinnjacka. Det var så roligt att spela rockackord att jag av bara farten fortsatte till musiklinjen på gymnasiet. Där fick jag en pianolärare av gamla skolan; enligt ryktet läste han partitur för skojs skull om kvällarna. Vi spelade Bach och han suckade. Jag hade uppenbarligen inte övat den här veckan heller.
Vid det här laget hade jag befunnit mig bland musikaliskt begåvade människor i åratal, och det var uppenbart att vissa hade något som jag själv saknade. Inte bara talang, utan också lust. De kunde inte låta bli att spela, de sögs mot musiken som järnfilspån till en magnet. Själv satt jag hellre på kafé och skrev noveller. Några år efter studenten ställde jag undan pianot. Jag satt ändå mest och skrev.
En roman skulle det bli, tänkte jag. Hur svårt kan det vara att skriva en roman?
Svaret är: mycket svårt. Men där vid skrivbordet var det som att min musikaliska utbildning trädde i kraft, flera år efter att den avslutats med så klent resultat. Jag visste ju att det gällde att studera mästarna och se – höra – hur de gjorde. Jag förstod något om rytm och att hålla takten. Jag hade, utan att jag själv begrep det, tillägnat mig en känsla för ett verks inneboende form och struktur, dess särskilda stämning och stil. Jag kunde genom imitation hitta det egna uttrycket.
Och framförallt hade jag lärt mig att stå ut med mina tillkortakommanden. Om man har spelat fel en miljon gånger får man inte panik när man råkar skriva en dålig mening – man stryker den bara och försöker igen. Sedan fortsätter man så, försöker igen och igen, tills det låter rätt och man kan gå vidare till nästa parti. Att lära sig något innebär att man startar som nybörjare och rör sig framåt genom upprepad ansträngning. Alla författare vet detta, och säkerligen alla professionella musiker. Tricket är inte att vilja bli expert, utan att lära sig vara elev.
Hur gör man då, om man ska ta sig in i den klassiska musikens värld? Mina utgångspunkter var få, men inte obefintliga: jag hade lyssnat en del på Mozarts rekviem och på Glenn Goulds Goldbergvariationer. De ledde vidare till mer Mozart och mer Gould, inklusive hans stundtals excentriska texter, som finns samlade i boken Bort med applåderna! I tidningen läste jag om violinisten Malin Broman, och under en tid lyssnade jag dagligen på hennes Mendelssohnskiva Felix & Fanny. Det gäller att hitta verk som hugger tag i en och umgås med dem över tid.
Andra gånger var det romanarbetet som pekade ut riktningen för mina efterforskningar. När jag undersökte musikens villkor i Sovjetunionen upptäckte jag till min glädje Sergej Prokofjev. Hans Peter och vargen hör till de mest spelade verken i mitt hem – ett försök till indoktrinering av min treåriga son. Eftersom jag intresserade mig för dirigentens arbete läste jag också biografier om Karajan, Bernstein och – förstås – Neeme Järvi. Umgänget med Bernstein ledde vidare till Mahler, som man för övrigt stöter på överallt i kulturen, antingen in person eller via hustrun Alma. Men Mahler ter sig fortfarande övermäktig för mig, trots en utmärkt konsert med Göteborgs Symfoniker (det måste ha varit den tragiska symfonin, för efteråt jag fick jag för mig att låna greppet med tre hammarslag till slutet av min bok).
Ofta har jag stått inför min egen otillräcklighet. Inte förstått vad det handlar om, inte hört det som andra drabbats av. De olästa böckerna i min hylla är många och min okunskap stor.
Men så dyker det upp något musikstycke som tjuvkopplar sig rakt in i hjärtat och kortsluter allt det där. Då sker detta mystiska, som är konstens innersta väsen: man sätts i förbindelse med något utanför en själv. Så upphävs för en stund själens ensamhet och man upptas i en stor gemenskap.
Författaren Lydia Sandgren debuterade med romanen Samlade verk som sålts i över 170 000 exemplar. 10 september 2025 kommer hennes andra roman, Artens överlevnad. En bok där en av centralgestalterna är en dirigent med världen som arbetsfält.
