– Jag måste skaffa en skjorta.
Alec Frank-Gemmill förbereder sig för vår fotografering. Han har bara t-shirtar i bagaget. Han lever som musikalisk nomad och pendlar mellan Storbritannien och sitt fasta jobb i Sverige. Just nu bor han i en lånad lägenhet i Göteborg.
Vi ses på Clarion Hotel Post, där septembersolen reflekteras i den guldbelagda fasaden mot Drottningtorget. Alec Frank-Gemmill är en person som har svårt att sitta still. Han nöjer sig inte med att vara solohornist i Göteborgs Symfoniker, en position han sedan fem år delar med Lisa Ford. Han har också påbörjat ett liv som dirigent. Med en färsk utbildning i hamn vikarierar han i höst i föreställningar med English National Ballet. Ett sätt att fortsätta utvecklas.
– Jag fick nästan slut på solo- och kammarstycken att spela på horn. Jag gillar egentligen inte att upprepa mig. Så jag behövde lära mig något nytt, säger Alec Frank-Gemmill.
Han lockas framför allt över att ta kontroll över musikens alla beståndsdelar:
– Som hornspelare sitter du mest och väntar på din tur. Musik som helhet är så mycket mer sofistikerad än så. Och dirigenten får vara inblandad i varje del.
Men än så länge är det som en av Europas ledande hornsolister han har gjort sig ett namn. Han har spelat kammarmusik, även på historiska instrument, och framträtt med ett flertal av de största orkestrarna. Fyra soloalbum har det blivit hittills. Det senaste med Mozarts hornkonserter (BIS) lovordas som ett av 2025 års bästa album. Att det blev hornet berodde på en slump när han tog pianolektioner som barn:
– Jag var riktigt dålig på piano! Min lärares man hade ett horn hemma som jag provade. Att jag fick fram en ton vid sex års ålder sågs som ett mirakel, haha.
Alec Frank-Gemmill är född 1985 i Kent och utbildade sig vid Cambridge och musikhögskolan Guildhall i London. Han fick spela i Zürich och i Innsbruck och med den ansedde dirigenten Philippe Herreweghe i Frankrike. Inte ens fyllda 25 år fick han sedan jobb som solohornist i Scottish Chamber Orchestra.
Men det var inte självklart att satsa på musiken som yrke.
– I Storbritannien blir orkestermusiker betalda ungefär som att man gör dem en tjänst. I Zürich upptäckte jag att man inte behöver vara fattig eller utarbetad som musiker.
Alec Frank-Gemmill använder olika instrument beroende på vilken ensemble han spelar med – ett mindre horn med mindre ljud för kammarmusik, till exempel. Det större hornet han har i orkestern är från 1960-talet och ombyggt till ett helt unikt instrument.
– Jag köpte det second hand i London. Det hade redan byggts om till hälften från en berömd amerikansk modell. Jag har fortsatt byta ut bitar. Metallen blir mer och mer utsliten, så jag behöver egentligen reparera ännu mer. Att köpa nytt kommer inte på fråga – ett till horn som det här existerar helt enkelt inte.
Han visar hornet och förklarar hur man i teorin träffar tonen. Varje tonhöjd ska ha sin egen exakt formade inblåsning eller ansats. Annars spricker ljudet. Att hornet är svårspelat gör hornstämman till orkesterns ”aristokrater”, skämtar han.
– Dirigenten är rädd för oss. Om vi spelar fel – vilket det är viss risk för – så är konserten i fara. De kan inte heller stötta oss att spela rätt, så de lämnar oss ifred. Det kan göra en horngrupp lite högdragen, haha. Men mina kollegor är supertrevliga.
Han beskriver hur adrenalinet ständigt slås av och på som hornist i en symfoniorkester.
– Ibland har du ett svårt solo, men mesta tiden spelar du något mycket lättare. Det är faktiskt ganska tufft att först vara understimulerade och sedan plötsligt bli full av adrenalin. Det är så jag upplever det, iallafall.
När musiklivet i Storbritannien kändes för snävt, blickade han mot Sverige. Göteborgs Symfoniker var berömda och en vän hade varit här.
– Jag sökte faktiskt till Concertgebouw också men fick inte jobbet. Du vet aldrig var du ska hamna som musiker. Du söker en massa ställen, och så plötsligt får du napp.
Han kom till Göteborg 2019 och under pandemin fick han fast jobb.
– Någon sa ”du spelade inte en enda ton fel i Japan, vill du ha jobbet?”, skojar han. (Ingen spelade en enda ton i Japan, då pandemin slog till och turnén avbröts).
– Pandemin var svår, men fick mig att inse hur hängiven musiken jag är. Hur viktig den är för mig.
Vi lämnar den pampiga restaurangen som byggdes 1925 som postkontorets stora sal. Fotografen Ola hittar en tronliknande fåtölj till Alec. Han låtsas att han inte bara är aristokrat, utan de facto kung. När jag frågar vad han är mest stolt över hittills under sin karriär, blir han tyst ett tag. Att han tog bachelorexamen som etta i sin klass, är ”för tråkigt” för en intervju. Till slut nämner han sin konsert med Pekka Kuusisto i Oslo i våras som en prestation utöver det vanliga:
– Jag skulle spela Brittens serenad, ett fantastiskt stycke för solohorn, tenor och stråkar. Jag hade inte spelat på jättelänge på grund av min dirigentkurs. Och så blev jag sjuk dessutom. Jag var så nervös att jag var tvungen att hoppa i fjorden och bada. Sen spelade jag stycket bättre än jag någonsin gjort.
Drömmen framöver är att få fart på dirigentkarriären. Men det visar sig att det trots allt finns fler stycken som orkestermusiker att erövra för den musikaliska kuriren. Mahlers symfoni nr 7 har han ännu inte spelat.
– Jag satte mig en gång på planet till Dresden för att hoppa in i Mahlers 7:a med Fabio Luisi. Men de hann byta repertoar så när jag landade hade det blivit Bruckners 8 med Christian Thielemann. Crazy!
Text: Jenny Svensson
Foto Ola Kjelbye & Petra Hajská
