Louise Farrenc föddes som Jeanne-Louise Dumont i Paris 1804. Det var en tid då den franska smaken föredrog opera och romanser med exotism och stora känslor. Hon tog avstånd från sin tids svärmeri och blickade istället tillbaka mot tonsättare som Bach, Haydn, Mozart och Beethoven. Det gjorde att hon aldrig blev ett namn på allas läppar. I ”Biographie universelle des musiciens et bibliographie générale de la musique” kan man läsa att Louise Farrenc däremot uppskattades av sin tids stora tonsättare.
Hon kom från en konstnärsfamilj. Hennes far, Jacques-Edme Dumont, var hovskulptör och fjärde generationen hantverkare som tjänat Frankrikes regenter sedan Ludvig XIV. Louise Farrencs bror, Auguste Dumont, var den sista att ta över facklan. Högst upp på kolonnerna på Place Vendôme och Place de la Bastille i Paris kan man i dag se hans verk. Men hon kunde även titta tillbaka på kvinnliga konstnärer i släkten av vilka de mest berömda var Madeleine Hérault och Anne-Françoise Perrin.
Louise Farrenc var den första att styra in på musikens väg. I sexårsåldern började hon att spela piano och ta lektioner i teori. Hon tas upp i Antoine François Marmontels ”Les Pianistes Célèbres” där hon beskrivs som en person med kunskaper i musik på en högre nivå än någon kvinna före henne.
Maken Aristide Farrenc publicerade hustruns verk.
15 år gammal påbörjade hon sin utbildning i komposition för Anton Reicha vid Pariskonserva-toriet. Han var vän till Beethoven och lärare åt Liszt, Berlioz, Gounod och Fauré. 21 år gammal gifte hon sig med flöjtisten Aristide Farrenc. Aristide spelade i Théâtre Italien och var lärare vid konservatoriet. Vid tiden för deras giftermål grundade han ett förlag där han verkade som redaktör och utgivare. Han publicerade även ett 20-tal pianokompositioner av Louise Farrenc. Robert Schumann skrev bland annat en positiv recension av hennes ”Air russe varié” i Neue Zeitschrift.
1842 utsågs Louise Farrenc till pianolärare vid konservatoriet, en position hon innehade i 30 år som enda kvinna med fast anställning vid en så prestigefull institution under 1800-talet. De flesta av hennes kvinnliga elever gick vidare till att bli konsertpianister. En av dem var hennes dotter Victorine Farrenc.
Under 1840-talet komponerade Louise Farrenc tre symfonier och en ofullbordad pianokonsert. Symfonierna framfördes minst en gång var i Paris. De första två uppfördes även i Bryssel och den tredje i Genève. De tar inspiration från Mozart och Beethoven. Särskilt i den tredje visar hon prov på sin känsla för dramatik och vackra melodier.
Bea Friedman har i en inflytelserik text från 1974 menat att symfonierna skulle vara av mindre vikt än hennes kammarmusik (där hennes berömda nonett, två trios och två violinsonater är bland de främsta). Louise Farrencs ofullbordade pianokonsert menar hon var höjdpunkten på hennes komponerande för större format. De mest ambitiösa verken för piano är annars hennes 30 etyder. Men på senare år har Farrencs symfonier – och kanske framför allt den tredje – fått sig ett ordentligt uppsving. På Bea Friedmans tid fanns inga inspelningar av symfonierna att tillgå. Den första inspelningen kom 1998. Sedan dess har inte minst den tredje symfonin framförts på konserthus över hela världen och börjat bli något av en ny klassiker. Fler inspelningar har tillkommit bara de senaste åren. Vi ser med andra ord hur musikhistorien uppdateras framför våra ögon.
Louise Farrenc var också banbrytande inom ett område som fortfarande i dag inte saknar aktualitet – lika lön för lika arbete. I november 1850, några månader efter premiären för hennes nonett, bad hon om samma lön som andra instrumentlärare vid konservatoriet med orden:
”Jag vågar hoppas, herr direktör, att du ska gå med på att ordna min lön till samma nivå som dessa gentlemän, eftersom man, om vi sätter åt sidan frågor om egenintresse, kan få intrycket, om jag inte givs samma motivation som de, att jag inte har investerat all nit och flit nödvändig för att fullfölja den uppgift som anförtrotts mig.”
Detta var inledningen på ett årtionde där den ena framgången följde efter den andra. Två händelser satte dock stopp för hennes mest produktiva år som tonsättare. 1859 dog hennes dotter 32 år gammal. 1865 dog hennes man.
Dessa händelser förde henne mer mot rollen som redaktör. 1860 hade maken Aristide påbörjat det storslagna projektet ”Le Trésor des pianistes” med mål att innehålla pianomusik från 300 år. Det var ett projekt som även Louise Farrenc gick helhjärtat in i. Aristide arbetade med att söka reda på manuskript, medan hon forskade i uppförandepraxis och ornamentering. När Aristide dog hade de gett ut åtta volymer. Louise Farrenc fortsatte därefter att ge ut ytterligare 15 stycken. 1875 dog hon i Paris efter ett långt och arbetsamt liv.
Om vi ska sammanfatta Louise Farrenc musikaliska gärning stod den på flera ben – som tonsättare, pianist, pedagog och utgivare. Bea Friedman har hävdat att Louise Farrenc var mindre betydelsefull som tonsättare. Det har dock inte hindrat hennes kompositioner från att få beröm av alla som befattat sig med dem. Friedman talar själv om musikens skönhet och inspiration – även om hon beklagar att den inte fick tid att utvecklas mer. ”Biographie universelle des musiciens” lyfter att Louise Farrencs verk har en kraft och en fantasirikedom som ingen kvinnlig kompositör före henne. Enligt Marmontel uppnådde hon aldrig den framgång hon förtjänade.
Men smaken förändras alltid. I dag har vi större möjligheter än någonsin att enkelt ta del av en stor mängd musik av olika slag. Louise Farrencs musik har däri en given plats. Men då måste den också framföras!
Text: Carl Magnus Juliusson
Upplev Farrencs Symfoni nr 3 med Göteborgs Symfoniker 3-4 december.
