Jag är ganska ny i orkestern och hann bara spela under en månad innan pandemin bröt ut. Efter det spelade vi varje vecka, men det var livestreams och ganska nytt för oss. Det svåraste var att spela utan publik. Den stora tomma konsertsalen, det kändes märkligt.
Första gången jag träffade dirigenten Herbert Blomstedt var jag 20 år och spelade i Gustav Mahler Jugendorchester. Då var han 86 år och brukade ta en löprunda före repetitionerna. Jag såg mycket fram emot våren 2022, då Göteborgs Symfoniker spelade Bruckners romantiska symfoni med honom, den har han dirigerat tusen gånger. Man såg denne nästan 95 år gamle man stå framför sig, han njöt fortfarande av symfonin som om det var första gången han hörde den. Han gav så mycket glädje, kärlek och inspiration till oss alla, och då, mitt i pandemin sa han: ”Må musiken rädda oss”. Jag hoppas att han kommer tillbaka till oss snart.
Jag tycker mycket om att spela brasskvintett med två trumpeter, trombon, valthorn och tuba. Det finns så mycket bra musik skriven för den sättningen. Kammarmusik är viktigt att spela, för att vänja sig vid att titta på och följa varandra, att vara flexibel och anpassa sig.
Tondikten Alpsymfonin av Richard Strauss älskar jag. Den är skriven för en orkester med mer än 120 musiker, bara det är imponerande. I sådana verk har brass-sektionen en stor roll, vi spelar mer och musiken är mer utmanande. Å ena sidan innehåller den delar när orkestern spelar väldigt starkt och allting på scenen skakar, å andra sidan är det lugna partier med vackra melodier.
Mahler är en annan favorit, särskilt hans tio symfonier. I den femte börjar solotrumpeten ensam i Trauermarsch och vi andra kommer in efter några takter. Den får trumpetare nästan alltid spela när vi söker anställning i nya orkestrar. Jag ser fram emot att få spela den framöver.
Ibland frågar jag mig själv om jag njuter av musiken mer när jag lyssnar, än när jag spelar. De flesta konserterna känns bra, men det finns andra där det verkligen blir något speciellt, det känner vi direkt i stämman och i orkestern. Ibland händer det att publiken inte klappar direkt efter att vi har spelat klart. Kanske tycker de så mycket om vårt spel att de behöver lite utrymme efteråt, de väntar lite innan de applåderar. Det är så rörande tycker jag.
Musik betyder allt för mig. Det är mitt jobb, men också något mer, jag ger något till andra. Ibland är det tuffa och långa dagar och ibland är inte humöret på topp, men i slutändan vinner musiken ändå. Vi behöver verkligen publiken, vi ger av oss själva i musiken, får feedback och kan göra dem lyckliga.
Utan musik skulle världen se mycket värre ut. Jag tänker att alla som lyssnar på musik börjar reflektera, för musik är ett språk som alla förstår.
Urška Kurbos berättade för Ulla M Andersson