Göteborgs Konserthus Kammarkonsert: Schumanns kärleksgåva

PIANOTRIO D-MOLL OP 11 Allegro molto vivace Andante espressivo Lied: Allegretto Finale: Allegro moderato Felix Mendelssohns fyra år äldre, lika geniala, syster Fanny Hensel skrev - nästan i hemlighet - runt 460 verk sedan hon av såväl fadern som brodern Felix förbjudits att bli yrkesmusiker. Hon skulle skolas inför framtida giftermål men när hon var 15 år mötte hon den utfattige konstnären Wilhelm Hensel och äktenskap kom på tal förbjöds hon att gifta sig. Han var 27 år äldre. De båda hade blivit blixtförälskade och förlovade sig i hemlighet efter att ha träffats på hans utställning i Berlin. Musik fick hon dock utöva, med repertoar från Bach till Beethoven, i söndagssalongerna i hemmet på 1830- och 1840-talen. Hon gifte sig också den 3 oktober 1829 under föräldrarnas protest. I över sex år hade då paret varken fått ses eller brevväxla, han som stipendiat i Rom och hon i Berlin. Liksom brodern var hon intensiv och självförbrännande och dog 42-årig. Felix blev 38 år. Fanny Mendelssohn använde sina fyra års försprång väl. När hon var 13 år spelade hon Bachs alla preludier och fugor i Wohltemperiertes Klavier utantill, snart också Beethovens sonater. Något senare började hon också att komponera. Makarnas son döptes talande nog till Sebastian Ludwig Felix. Som pianist var Fanny snarast överlägsen brodern. Hennes musik förblev dock okänd i över 100 år. Inte förrän sista året i livet fick hon sin brors musikaliska välsignelse, särskilt för sånger och pianostycken. Han gav då ut ett antal av hennes och sina egna sånger under sitt eget namn. Det sista större var pianotrion från dödsåret 1847, modellerad efter broderns likaså fyrsatsiga pianotrio op 49 från 1839. Hon beskrev båda som tillkomna i spåren av Beethovens sista tid då syskonen varit unga. Trion i d-moll publicerades efter hennes död liksom huvuddelen av hennes verk, därav över 250 sånger, i övrigt mest pianostycken. Hennes musik spelades nästan bara på familjens söndagskonserter. Trion är för oss dock både kraftfull och rentav nysaklig med störst vikt på en genomarbetad huvudsats, en Lied (i stället för scherzo), och en rapsodisk final. Rolf Haglund

DUO FÖR VIOLIN OCH CELLO OP 7 Allegro serioso, non troppo Adagio. Andante Maestoso e largamente. Presto År 1909, 100 år efter Haydns död, utrustade sig Kodály och Béla Bartók med en Edison-fonograf och notpapper för att kring Haydns mångåriga hemort, slottet Esterhàza, göra fältinspelningar och uppteckningar av pentatoniken (femtonsskalan) i de ungerska böndernas traditionsmusik. Kodály hade redan 1900-1904 skrivit en doktorsavhandling om den strofiska strukturen i ungersk folksång. Arbetet angav grundtonen också när han år 1914 skrev duon för violin och cello. I sin bok Ungersk folkmusik hade Kodály samlat 495 sådana melodier för att slå fast att Liszt och Brahms misstog sig när de såg romsk musik som ursprungligt folklig. Kodály var son till en ständigt kringflyttad ungersk stins vilket gav unika möjligheter att flacka runt på landsbygden och själv uppsöka folkmusiken, samtidigt som både fadern och modern var amatörmusiker (violin och piano), och på varje ny plats bildade stråkkvartetter med barnen som medverkande. Kodály blev virtuos cellist. Hans duo är utpräglad konsertmusik, om än med drag av både ungersk folklore och impressionism. Kodály skrev stycket i osäkerheten omkring krigsutbrottet 1914, under en vistelse i de österrikiska alperna. Han sade sig påverkad även klangligt av de snötäckta bergens siluetter, särskilt i första satsens början. Stycket följer en tredelad form: snabb-långsam-snabb, som för tonsättaren kom att fånga samtidens inre dramaturgi, utan att direkt formas till programmusik. För Kodály var styckets återhållsamhet besläktad med en meditativ lyrik, utlöst av bergslandskapets fredliga karaktär. Första satsen präglas av rapsodisk folkmusikalisk gestik, utväxlad mellan cellon och violinen. Solocellon inleder den centrala adagio-satsen, varpå violinen ansluter sig med alltmera passionerat uttryck, varvid grubblet över krigets meningslöshet tränger sig på i två successiva vågor. Finalen låter instrumenten argumentera för förnuft och humanitet, innan det kraftfulla presto-avsnittet ger en ton av optimism trots allt. Satsens barnvisepräglade tema, följt av en säckpipeinspirerad dansvisa, är båda framvuxna ur tonsättarens fantasi som en besvärjelse om humanitet och besinning. Violinens sopranklang ställd mot cellons mörka ton understryks av att de båda instrumenten är placerade på visst avstånd från varann. Duon präglas tvärs igenom av ungersk folkton, dock utan att innehålla direktcitat. Sedan stycket skrivits vid första världskrigets början blev det dock liggande ospelat ända till ISCMs (Internationella sällskapet för samtida musik) världsmusikfestival i Salzburg 1924. Under mellantiden hade duon fått rykte som banbrytande för den tunnsådda repertoaren för violin och cello, jämsides med Ravels sonat för samma besättning från 1922. Rolf Haglund

PIANOKVINTETT ESS-DUR OP 44 Allegro brillante In modo d'una marcia: Un poco largamente Scherzo: Molto vivace Finale: Allegro ma non troppo Robert Schumann skrev sin pianokvintett, för piano och stråkkvartett, 1842 med tanke på sin hustru Clara som solist. Hon uruppförde den på konsert 8 januari 1843. Stycket kom att ange mönstret för pianokvintettgenren över huvud taget, med piano och stråkkvartett. Schumanns stycke har med tiden fått anseende som ett av 1800-talets främsta kammarmusikverk. Pianokvintetten skrevs på bara några veckor i september och oktober 1842 under Schumanns så kallade kammarmusikår, jämte tre stråkkvartetter, en pianokvartett och fantasistyckena för pianotrio. Boston-professorn John Daverios forskning har visat släktskap med ett annat Schubertverk, den av Schumann beundrade Pianotrio nr 2. Båda verken skrevs i Ess-dur och Daverio har påvisat att Schubert lagt in en sorgmarsch som andrasats och att båda finalerna dramatiskt omtolkar tidigare tematiskt material. Schumann själv angav Beethovens Stråkkvintett op 29 som ännu en avgörande impuls. En annan Schumann-forskare, Joan Chisell, hävdar i sin tur hur pianokvintetten blev avgörande för Schumanns skapande fantasi och gav honom en ny syn på hela tillvaron. Snilleblixten var att låta pianot leda utvecklingen med stråkarna i en ackompanjerande funktion. Sedan Mendelssohn spelat solostämman vid ett privat framförande i december 1842 förmådde han Schumann att revidera mellansatserna och lägga till en andra trio i tredje satsen. I fortsättningen blev kvintetten ett av Clara Schumanns glansverk, "fyllt av liv och friskhet", även om Schumann lär ha undsluppit sig att en manlig pianist kanske skulle "förstå kvintetten bättre". Vad som särskilt kännetecknar pianokvintetten är musikens melodiska förtätning och schvung, där första satsens impulsivitet i den följande sorgmarschens c-molltema mörknar och besinnar sig. Ljuset tränger på nytt igenom i scherzot med de båda kontrasterande triodelarna, den första mjuk och mild, den andra oroligt gäckande, innan hela verket kröns polyfont med ett 52-takters dubbelfugato. Schumann föregrep på det märkligaste sätt musikromantikens utveckling på klassisk grund från Bach och Händel via Beethoven och Mendelssohn fram till Brahms Pianokvintett i f-moll, op 34. Särskilt sorgmarschens egenartade karaktär kom att lyftas fram av Ingmar Bergman som ledmotiv i filmen Fanny och Alexander. Rolf Haglund

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouworkestern, Münchens filharmoniker, Philharmonia Orchestra, London Philharmonic Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Säsongen 2016-2017 är Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och han kommer också att turnera med Bergens filharmoniska orkester och Oslofilharmonin. Samtidigt fortsätter han att framträda på viktiga scener och festivaler i olika delar av världen. Han deltog i den internationella Piatigorsky-festivalen i Los Angeles samt vid BBC Proms och återvänder till Verbier-festivalen 2017. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).