Att aktivt försöka beröra med musiken kan fort bli oärligt. Det måste komma från mig själv. Jag spelar först och främst för mig själv, och jag tror att andra träffas av det som är äkta. Det uppstår magi när någon annan reagerar på impulser. Det kan ske med någon i publiken eller med någon på andra sidan scenen.
Genom musiken får du ta del av olika perspektiv. Du kan till exempel få ett fönster in i en annan tid, du är ”där” i historien. Vi behöver kunna sätta oss in i andra människors situationer.
Tekniken är ditt underlag. Har du kontroll på tekniken, har du frihet att skapa känsla utan att instrumentet är ”i vägen”. Tuban kan ju se lite svår ut att förmedla något med. Det kräver timvis med experiment och övning. Jag lyssnar mycket på hur andra gör.
Tuban fungerar bäst i samarbeten, som grunden i en grupp. Men den kan lika gärna användas solistiskt. Det uppstår en effekt när man bryter en förväntning. Allra svårast är att spela något elegant och lätt. Men det gör effekten desto större.
Jag har lyssnat mycket på Daniel Herskedal, en norsk jazztubaist, det känns som att han kan uttrycka precis vad han vill. Man tänker nästan inte på att det är tuba han spelar. Det är ren musik han vill ha fram. Det tycker jag är något att sträva efter.
Jesper Kramer-Johansen
Tuba, Göteborgs Symfoniker
