Göteborgs Konserthus A Tale Of Four Cities: 4. Berlin

PERPETUAL REVIVAL (2007) för basklarinett, piano, slagverk, violin, viola och cello Den Göteborgsfödda (nåja, Sävedalen!) Malin Bång har redan fyllt Göteborgs Konserthus med sin musik. Nu senast i orkesterverket Avgår, pågår, där stadens ljud - inte minst av spårvagnar - kom i fokus. Malin Bångs musik tillhör ett skikt i kontinentalt musikliv som inte många svenska tonsättare är i närheten av. En rik flora beställningar, nyligen till och med uruppförd av Stuttgarts orkester med anledning av firandet av den 80-åriga tyska tonsättartitanen, Helmut Lachenmann, säger inte lite om den tyngd som namnet Bång bär bortom våra gränser. I kvällens verk som skrevs åt den tyska ensemblen Recherche finner lyssnaren en annan ljudkuliss som inspirationsgrund: en sats, Benediktus, ur en mässa av 1500-talstonsättaren John Taverner. Den sexstämmiga körsatsen blir i Malin Bångs händer mer än en impuls, det mer än halvsekel gamla verkets cantus firmus gläntar fram i hennes egen ensemblesats. Ibland som röst, oftare som melodiskt citat i klarinett och stråk. Kring det melodiska spinner hon en ljudväv där okonventionella speltekniker och ett rikt användande av tempoförändringar ger en musik som tydligt skiljer sig från men samtidigt hyllar minnet av just Taverner. Esaias Järnegard

IMAGINES ME INTO SYSTEMS SMEARED ALONG WIRES (2011) Australiensaren Robert Dahm bor sedan många år i Berlin. Hans musik hör till det mest säregna inom dagens konstmusik. Om man ska placera honom - rent estetiskt eller ideologiskt - ligger den löst sammansatta skolbildningen sprungen ur Hudders-field University nära till hands. En miljö som ofta beskrivs som nykomplex, men som på vitt skilda vis undersöker relationen mellan text (notation), klang och kropp. Just partituret är hos Robert Dahm en central skådeplats. Dess utformning eller identitet har dock tagit många skepnader, även om dess komplexitet ofta hamnar i fokus. I kvällens verk, som även är en Sverigepremiär, får musikerna brottas med en notation som i princip är omöjlig att exakt återge. I stället tvingar dess mångfacettering fram ett tillbakahållet, vibrerande uttryck där varje millisekund får en känsla av tyngd. Titeln är ett citat från den engelske poeten Simon Howard (1960-2013), en författare som delar något väsentligt med Robert Dahms musik i sin spänningsfyllda ambivalens kring… något man skulle kunna kalla mening. Hos Howards poesi, i likhet med Dahms musik, får vi känslan av att allt, ständigt skulle kunna vara livsviktigt, men samtidigt… helt betydelselöst. En paradox som om inte annat kan ses som en metafor för dess poetik. Esaias Järnegard

BESIDE BESIDES (2003/2005) Även Steen-Andersens musik hördes nyligen i konserthuset. Hans spektakulära pianokonsert fick - nästan bokstavligen - explodera i Stora salen. I Gageego!s regi möter vi den mer tillbakahållne men samtidigt lika spektakulära danske tonsättarens musikskapelser. Steen-Andersens tonsättargärning är en redan, trots sin ringa ålder, lång berättelse, men i all väsentlighet så är det en musik där virtuositet och inte minst teknisk och konceptuell innovation står i förgrunden, utan för att ett ögonblick tappa fokus på klang och musiker. Beside Besides är i det närmaste en ljudande koreografi. Ett avsnitt ur trion Beside blev omstöpt till ett soloverk för cello där rörelsen av händer, stråke, i viss mån abstraheras och överförs till en växande skara instrument, till dags dato mer än dussinet. Cellosolots rörelsemönster är ständigt närvarande, men genom att ljudkällan blir annorlunda sätts rörelsen och timing under lupp, istället för klangen från en cello. Tydligast framträder det när man spelar verken ett efter ett, eller - vilket är än mer effektivt - överlagrat i duo, trio eller än större sättning. Vad ni får till buds i kväll? Ja, den som väntar på något gott… Esaias Järnegard

HERR KRENZ (2017) för flöjt, klarinett, slagverk, piano, violin, viola, cello och video Gageego!s beställningsverk med stöd från Kulturrådet Kvällens uruppförande står Per Mårtensson för. Han är sedan länge en bekant röst i Gageego!s repertoar, men först nu får ensemblen ett verk tillägnat sig. I skrivande stund tar musiken fortfarande form, och ännu återstår många vedermödor. Per Mårtensson skriver ändå följande som en introduktion: "Musikstycket Herr Krenz - som jag skriver till Gageego!s Berlinkonsert i serien A Tale of Four Cities - är egentligen ett slags undersökning. Jag vet i skrivande stund inte hur resultatet kommer att bli. Det är en idé som jag genomför ganska mekaniskt och som egentligen inte utgår från en tydlig musikalisk vision. Att använda Egon Krenz som nav i verket kom sig av temat för konserten: Berlin. Jag har egentligen ingen stark relation till platsen. Jag har besökt staden och turistat och gått på konserter som de flesta konstmusikintresserade men jag har till exempel aldrig bott där. Det var inledningsvis ett problem: vad ska jag skriva för musik med beröring till Berlin? Det dök så småningom upp ett minne från 1990. Jag reste då med en god vän till Berlin och så småningom också vidare till Prag. Min resepartner arbetade då som journalist och intervjuade under vår Berlin-vistelse kulturministern i Krenz-regeringen för tidningen. Efter att han gjort intervjun kom vi att diskutera utvecklingen av Östtyskland efter murens fall och hade ganska olika uppfattningar om vad som skett/skedde. Det här minnet kändes som en möjlig ingång i arbetet med verket. När jag började leta information om Egon Krenz på nätet dök den intervjufilm som används i stycket upp i flödet. Det finns något patetiskt och samtidigt mycket gripande i tron på DDR och de politiska principer som historien syns ha kastat överbord. Jag har i några av mina verk arbetat med transkriptioner. Det har varit improviserad musik som skrivits ned och sedan spelats in igen efter noter, samtal som skrivits ned och sedan inkorporerats som talad text i musik. I Herr Krenz har jag återgått till en teknik jag utnyttjade på 1990-talet: spektralanalysen. Den är mitt abstraherande transkriptionsverktyg och fungerar som ton-och rytmgenerator i delar av verket." Esaias Järnegard

ADVICE FROM A CATERPILLAR (2007) för basklarinett och video I likhet med Steen-Andersen och Bång är Unsuk Chin en av dem som kommit till Berlin som mottagare av DAAD-stipendiet (Deutscher Akademischer Austauschdienst). Ett prestigefyllt pris som till formen är ett årslångt residens och årligen lockar gräddan av den nya musiken, men även andra konstnärer, till Berlin. Unsuk Chin bor än i dag kvar i Berlin. Hennes prisade musik har även tidigare spelats i konsert-huset. Exempelvis uruppfördes delar av hennes klarinettkonsert av Göteborgs Symfoniker nyligen och även The Silence of the Sirens för sopran och orkester, som naturkraften Barbara Hannigan var solist i, klingade i Stora salen. Advice from a Caterpillar är ett mellanspel från operan Alice i Underlandet från 2007. I likhet med bokförlagan är Unsuk Chins musik suggestiv, surrealistisk och fantasirik. I operan gestaltas larvens råd med hjälp av bokens text projicerad i scenrummet. Även för Gageego!-publiken blir det projektion. Texten och musiken ska förstås ses i kontexten av helaftonsoperan, men precis som Lewis Carrolls ikoniska bok går det utmärkt att ta del av endast en kortare bit i väntan på att hela operan en dag - förhoppningsvis - sätts upp blott en, ja, fem minuters färd med spårvagn ned längs Avenyn. Esaias Järnegard

SPIEGEL IM SPIEGEL (1978) i version för viola och piano Arvo Pärt behöver inte mycket introduktion. Även om hans livsöde kanske inte är genomlyst medialt, så finns det i dag inte många (populärmusiken inräknad) vars musik spelas så ofta och med sådan glädje som Pärts. Spiegel im Spiegel är inget undantag. Den som inte redan hört det live har säkert hört dess distinkta brutna treklanger klinga fram som klockor på film eller scen. Det är ett av de första verken där Pärt använder den teknik han kom att kalla, tintinnabulli (som i princip betyder just klockor). En meditativ och starkt sakralt präglad musik. Enklast beskrivet (och som ni kommer att höra) är det ett slags tvåstämmighet. Å ena sidan de brutna treklangerna och å andra sidan den parallella melodiska rörelsen som i en diatonisk rörelse stegvis beger sig än uppåt, än nedåt. Arvo Pärts musik har sedan detta och närbesläktade verk under 1970- och 1980-talen kommit att vidga sitt poetiska universum, men än idag är denna enkla, pregnanta metodik signifikant. Tyngden och nåden, Simone Weils postuma boktitel, kommer för mig som en liknelse som fångar denne mer än 80-årige mästare i all sin innerlighet. Esaias Järnegard

ARNULF HERRMANN (f 1968) RONDEAU SAUVAGE (2013) för flöjt, klarinett, slagverk, piano, violin, viola och cello Ett vilt rondo? Ja, det är vad vi möter i Arnulf Herrmanns stort anlagda ensembleverk. Vi hör rondoformen, hur olika teman upprepas, hur den klassiska formen hela tiden driver med, även om det klingande beger sig alltmer fjärran - ja, beter sig allt vildare. Såväl titel som utförande är symptomatiskt för Herrmanns kompositionsteknik, hur han utifrån en ofta rigid form låter den implodera, erodera eller färdas vida iväg under komponerandet. Vilt, eller nyckfullt, blir även en bild av vikten av musikens oväntade och överraskande effekter för Herrmann. Skickligheten i hantverk, men också fantasins gränser utmanas i Herrmanns ofta täta, men ändå transparenta musik. Och med Arnulf Herrmann, professorn vid Hanns Eisler-universitet sluter Gageego! för denna afton cirkeln över detta utsnitt av Berlins musikaliska värld. Viel Spass! Esaias Järnegard

Ensemblen har sedan 1995 spelat modern, ofta nyskriven, kammarmusik av både svenska och utländska tonsättare. Medlemmarna spelar till vardags i Göteborgs Symfoniker, Göteborgsoperans orkester eller frilansar. I juni 2015 fick Gageego! Föreningen Svenska Tonsättares interpretpris på 50 000 kronor. I motiveringen står att ensemblen har ett stort antal uruppföranden på meritlistan och ett unikt perspektiv på två decenniers nutida konstmusikliv. Interpretpriset delas ut till musiker, körledare eller dirigenter som särskilt utmärkt sig inom nutida konstmusik. Säsongen 2015-2016 firade Gageego! 20-årsjubileum med en egen serie i Göteborgs Konserthus och den har följts av en ny serie 2016-2017 med fyra europeiska huvudstäder som teman: Rom, Paris, London och Berlin.