Göteborgs Konserthus Soloorgel med amerikansk virtuos

JOHANN GOTTFRIED MÜTHEL (1728-1788) FANTASI G-MOLL Johann Gottfried Müthel, på sin tid en ryktbar orgel- och klavervirtuos, är i dag mest känd som Johann Sebastian Bachs sista elev. Som 19-åring blev han hovorganist vid det hertighovet i Mecklenburg-Schwerin och året därpå, 1750, fick han av sin arbetsgivare hertig Christian Ludwig II en längre betald tjänstledighet som gjorde det möjligt för honom att studera för flera av tidens största namn, förutom Johann Sebastian även hans son Carl Philipp Emanuel Bach, operakomponisten Johann Adolf Hasse och tidens mest ryktbare tyske tonsättare - Georg Philipp Telemann. Den generöse hertigen fick dock inte särskilt länge dra nytta av den unge Müthels nyförvärvade kunskaper; redan 1753 lämnade han Schwerin för en tjänst som kapellmästare och senare organist i Riga där han var verksam till sin död. Müthel var starkt präglad av förromantikens konstsyn med begrepp som "Sturm und Drang" och den "känslosamma" stilen inom musiken. För honom var det emotionella uttrycket centralt och han vände sig mot ett regelstyrt komponerande som enligt hans mening riskerade att präglas av "kyla" och "kraftlöshet". Enligt egen uppgift komponerade han bara när han var fylld av en "sinnets sanna munterhet" eftersom han bara då ansåg sig kunna åstadkomma något "nytt och eldigt". Denna sinnesstämning torde inte ha infunnit sig alltför ofta, att döma av hans relativt begränsade produktion som i huvudsak består av klaververk och kammarmusik. För sitt huvudinstrument orgel komponerade han dels koralförspel, dels fritt hållna fantasier. Den dramatiska och virtuosa fantasin i g-moll bär tydliga spår av inspiration från både far och son Bach. Särskilt i det långa pedalsolot en bit in i stycket finns återklanger av flera av Johann Sebastians orgelverk, och den infallsrikedom, frihet och oförutsägbarhet som präglar verket för tanken till Carl Philipp Emanuels klaverfantasier. SVERKER JULLANDER

GOTTFRIED AUGUST HOMILIUS (1714-1785) TVÅ KORALPRELUDIER I TRIOFORMAT Jesu, meine Zuversicht Straf mich nicht in deinem Zorn Gottfried August Homilius var i unga år bosatt i Leipzig och under en tid där elev till Thomaskantorn Johann Sebastian Bach 1742 blev han organist i Frauenkirche i Dresden och utnämndes 13 år senare till så kallad Kreuzkantor i samma stad, vilket innebar huvudansvar för kyrkomusiken i stadens alla kyrkor (Kreuzkirche var stadens huvudkyrka). Trots att orgelspel inte ingick i denna tjänst hade han även under senare år rykte om sig som en av samtidens förnämsta organister. I hans plikter som organist ingick också att förse psalmer med preludier. Dessa skrevs ned och resulterade i ett stort antal koralbearbetningar. På dagens program står två av dessa, i båda fallen elegant utformade trestämmiga satser, där koralmelodin i mellanstämman beledsagas av en rörlig överstämma och en lugnt vandrande bas. Varje stämma har sin karakteristiska klangfärg - orgeln ger ju som inget annat instrument möjlighet för musikern att så att säga spela trio med sig själv. Homilius inspirationskälla torde ha varit läromästaren Johann Sebastian Bach, som var pionjär för detta slags koralbearbetning. Homilius ger sina båda triokoraler en till texten anpassad karaktär. Den förtröstansfullt optimistiska "Jesu meine Zuversicht" (Jesus, du min tillförsikt) kontrasteras mot den vädjande "Straf mich nicht in deinem Zorn" (Straffa mig inte i din vrede) där texten är baserad på en av Psaltarens botpsalmer. SVERKER JULLANDER

DAVID CONTE (f 1955) PASTORAL Den amerikanske tonsättaren David Conte, professor i komposition vid San Francisco Conservatory of Music, fick som ung student möjlighet att studera för den nära 90-åriga legendariska kompositionspedagogen Nadia Boulanger i Paris. Han har i många sammanhang understrukit betydelsen av den grundliga skolning han fick av henne, där en ledstjärna var förbindelsen mellan skrivande och praktiskt musicerande, framför allt vokalt. En annan viktig mentor och inspirationskälla var Aaron Copland, I David Contes rika produktion ingår körverk, solosånger, operor, filmmusik och instrumentalmusik för olika besättningar. Pastoral är den första satsen i ett av Contes mest kända orgelverk, Pastoral och toccata. Till skillnad från den traditionella orgelpastoralen med rötter i barocken, är detta stycke inte baserat på julevangeliets berättelse om herdarna vid Betlehem. I stället handlar det om ett mer allmänt stämningsmåleri, på liknande sätt som i exempelvis César Francks Pastoral för orgel och även Beethovens Pastoralsymfoni. Inledningen, med föredragsbeteckningen "långsamt och mystiskt", är ett meditativt, fritt hållet flöjtsolo ackompanjerat av kontrasterande klanger. Så följer ett rytmiskt profilerat, närmast dansant parti i 5/8-takt. I slutet återvänder ursprungsstämningen men med reminiscenser av mellanpartiets tema. Verket är tillägnat kvällens solist David Higgs. SVERKER JULLANDER

GEORGE SHEARING (1919-2011) UR SACRED SOUNDS ON EARLY AMERICAN TUNES There Is a Happy Land I Love Thee, My Lord Den brittiske pianisten Sir George Shearing (från 1947 bosatt i USA) var en av 1900-talets mest uppburna och inflytelserika jazzmusiker. Han mottog mängder av utmärkelser i sina båda hemländer (däribland ett antal hedersdoktorat), inbjöds av tre olika presidenter att spela i Vita Huset och adlades några år före sin död av drottning Elizabeth. Shearing började som virtuos swingpianist och utformade senare en personlig stil med element av bop och modern konstmusik. På senare år intresserade han sig även för klassisk kontrapunkt. Shearings konst finns bevarad på en lång rad inspelningar gjorda under en tidrymd av mer än 50 år och dessutom i form av fler än 300 kompositioner. Ett udda inslag i hans produktion är samlingen Sacred Sounds from George Shearing for Organ, Based on Early American Hymn Tunes. Samlingen finns även utgiven för piano. Styckena är mindre präglade av jazz än man skulle kunna tro; stilen kan närmast betecknas som klassisk-romantisk. En del jazzinfluenser finns i harmoniken, däremot knappast i rytmiken. De två smakprov som vi här får lyssna till visar på Shearings förmåga att karakterisera musiken utifrån textens innehåll; den längtansfyllt meditativa bearbetningen över hemlandssången There Is a Happy Land följs av en glad och spirituell kärleksförklaring till Herren, I Love Thee, My Lord. SVERKER JULLANDER

MAURICE DURUFLÉ (1902-1986) SVIT FÖR ORGEL OP 5 Prélude Sicilienne Toccata Maurice Duruflé började sin musikaliska bana som gosskorist vid katedralen i Rouen; här fick han den förtrogenhet med den gregorianska sången som kom att göra avtryck i många av hans kompositioner. Vid 17 års ålder kom han till Paris där han studerade för Charles Tournemire och även blev hans assistent vid orgeln i Sainte-Clotilde. Men den unge Duruflé sökte sig även till andra lärare, Louis Vierne, Charles-Marie Widor och, vid Pariskonservatoriet, Eugène Gigout, med andra ord så gott som alla de berömda tonsättande organister som vid denna tid var verksamma i de stora Pariskyrkorna. I Duruflés musik smälts impulser från dessa sinsemellan mycket olika förebilder - till dessa kunde också läggas Marcel Dupré - till ett tonspråk karakteriserat av formklarhet och en kyrkotonalt färgad, måttfullt modern harmonik. Duruflé blev 1930 organist i Pariskyrkan, St. Etienne-du-Mont, där han blev kvar livet ut. Som tonsättare var Duruflé självkritisk och sparsmakad, men hans relativt fåtaliga verk är av mycket hög kvalitet och ställer också höga krav på spelteknik och klangmedvetenhet. De förutsätter en rikt utrustad stor orgel i fransk symfonisk stil. Durufles tresatsiga Svit för orgel är hans störst upplagda orgelverk. Det komponerades 1933 och tillägnades tonsättarens kompositionslärare Paul Dukas (i dag mest känd för orkesterstycket Trollkarlens lärling). Preludiet börjar mörkt och dystert, i lågt register. Vi hör redan i början styckets två huvudmotiv, basens "dropptoner" och en stilla melodi i femtakt i överstämman. En rörelse sätts igång, och musiken drivs obevekligt vidare mot en klimax för att sedan sjunka tillbaka. I ett fritt avsnitt inträder en expressiv solomelodi, innan stycket avslutas i resignation. Siciliana (eller siciliano) var under barocken en populär beteckning för ett stycke i lugnt tempo med karakteristisk rytm i 6/8-takt, ofta med pastoral karaktär. Det mest kända verket av detta slag från senare tid är väl Gabriel Faurés Sicilienne från 1893. Duruflé utnyttjar i sin Sicilienne några av den fransk-symfoniska orgelns karakteristiska solostämmor: vi hör solon för oboe, klarinett och den "mänskliga rösten", Voix humaine, kontrasterade mot ackord med den eteriskt svävande "himmelska rösten", Voix céleste. I den avslutande Toccatan sätter Duruflé sin personliga prägel på den traditionella franska så kallade perpetuum mobile-toccatan med snabba diskantrörelser, ofta kontrasterade mot ett lugnare tema i ett lägre register. I Duruflés toccata skapar de varierade melodiska figurerna, de punkterade och synkoperade rytmerna och de laddade pauserna en stark spänning och intensitet som nära nog spränger gränserna för denna normalt mer förutsägbara form. Sverker Jullander SVERKER JULLANDER

Den amerikanske organisten och professorn David Higgs turnerar världen runt som virtuos, är affischnamn på festivaler och högaktad domare vid internationella orgeltävlingar. New York Times skrev om honom: "David Higgs enastående förtjänster är tre: ett mycket säkert fingerarbete, en ovanlig känsla för tempot som är både spänstigt och bergfast, samt en fantasifull uppfattning beträffande registreringen som utforskar ett brett spektrum av effekter." I USA är David Higgs känd för sina årliga konserter i jultid i Davies Symphony Hall i San Francisco och Disney Concert Hall i Los Angeles. Han är sedan flera år chef för orgelinstitutionen vid anrika Eastman School of Music i Rochester, i staten New York. David Higgs har också gjort ett stort antal inspelningar för Delos, Pro Organo, Arsis, Loft, och Gothic Records.