Göteborgs Konserthus Debutanten och veteranen

SAMUEL BARBER (1910-1981) UVERTYR TILL SKANDALSKOLAN Det mest kända Samuel Barber skrivit är Adagio for strings från 1931. Det åtta minuter långa stycket har blivit själva sinnebilden för sorg och snoddes rakt av till filmmusiken för Sagan om ringen, del två. Medan det var mycket ståhej runt att John Williams musik till filmen Stjärnornas krig var inspirerad av Gustav Holst var det knäpptyst när Howard Shore lade beslag på Barbers Adagio. Ändå ändrade Shore inte mycket, till och med tonarten är densamma. Enda skillnaden är att Barber använder stråkar och Shore kör. Men fyra år före stråkadagiot komponerade Barber sitt första stycke för stor orkester, Uvertyr till Skandalskolan. Själva pjäsen Skandalskolan skrevs 1777 av Richard Sheridan. Det verkar naturligt att Barber skulle dras till något sådant; för det första var han som sångare inspirerad av text, för det andra var han intresserad av humor och ironi. Dialogen i Skandalskolan handlar till stor del om skvaller. Med sina dissonanser och rytmiska accenter är musiken ganska lik den musik Stravinsky skrev 20 år tidigare. Uvertyren ville han skulle spegla pjäsens egen stämning som är finurlig, slagfärdig och humoristisk. Ett engelskt horn målar upp en pastoral bild en bit in i stycket. Klarinetten tar över och blir bryggan till snabbare och mer rytmisk musik igen. För att vara bara åtta minuter (Barbers favoritformat?) innehåller uvertyren många idéer. Stråkarna målar med breda penseldrag, träblåssolister klagar sorgset, brasset muntrar upp och drar på mun åt allt det sentimentala övriga orkestern åstadkommer. Och sen alla dessa rytmiska figurer när hela orkestern liksom pratar i mun på varann. Det får en att fråga sig om all annan musik egentligen är för lång; varför dra ut på ett enda tema en hel symfoni när så mycket går att säga på åtta minuter? Barber verkar ha haft en medfödd humor. Här är ett utdrag från en lapp som han lämnade på köksbordet till sin mamma när han var åtta eller nio år: "Meddelande till mor och ingen annan. Till att börja med var det aldrig meningen att jag skulle bli idrottsman. Det var meningen att jag skulle bli kompositör, och det är jag säker på att jag kommer att bli… Säg inte till mig att jag ska glömma detta bryderi och gå ut och spela fotboll i stället. Snälla - ibland oroar jag mig så mycket över det här att jag tror jag blir tokig (men inte så mycket)." KATARINA A KARLSSON

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) PIANOKONSERT NR 1 C-DUR OP 15 Allegro con brio Largo Allegro scherzando I en av sina mer elaka formuleringar talar Charles Rosen - som skrivit en av de mest inflytelserika böckerna om det sena 1700-talets musik, The Classical Style - om den unge Beethoven som klassicerande snarare än klassisk. Det låter kanske inte så farligt, men som klassisk har man full förståelse för den stil man befinner sig i, medan den klassicerande försöker efterhärma det klassiska. Inledningstakterna på Beethovens pianokonsert nr 1 (egentligen hans andra) vore ett bra exempel på det. Skulle inte de kunna leda ut i ännu en av Mozart pianokonserter? Svaret kommer raskt i nekande form när Beethoven skruvar upp volymen på samma tematiska material. Det låter lite fyrkantigt. Även om också Mozart, och i än högre utsträckning Haydn, hade ett öra för också det pampiga, är den fulla orkesterklangen betydligt större än någon av dem hade skrivit. Istället hör vi Beethoven. Sedan kommer nästa avsteg: det inledande orkesteravsnittet är långt, verkligen långt. Man anar redan att den unge tysken ifrån Bonn är ute efter ett perspektiv Mozart bara snuddat vid i någon av sina pianokonserter. Dessutom finns en upprepning som Mozart knappast tillåtit sig. Då kommer nästa överraskning: istället för att pianot inleder med det som presenterats som huvudtema dyker nytt material upp (vilket dock är ett grepp som också Mozart använde sig av i sina senare konserter). Nu är det inte på alla punkter säkert vad Beethoven spelade vid sitt första offentliga framträdande som pianist i Wien, på Hofburgtheater 1795. Det har till och med hävdats att det kan ha varit B-durkonserten, som alltså fick nummer 2, men om vi bortser från detta radikala alternativ måste det framhållas att det som alltifrån 1800 räknas som nummer 1 är en reviderad version. Däremot finns skisser kvar, bland annat till den andra satsen, som åtminstone under en period var planerad att gå i den i förhållande till förstasatsen "neapolitanska" tonarten Dess-dur, det vill säga ett spetsigt halvtonsteg upp. Det greppet finns hos läraren Haydn. Nu blev det istället Ass-dur för detta brett anlagda largo. Slutsatsens goda humör är inget enkelt skämtlynne trots karaktärsbeteckningen "scherzando", utan visar sig bullrigare och mer sammansatt än en klassisk stil egentligen tillåter. Givetvis rör det sig om ett rondo, men episoderna sticker av i oväntade riktningar (bland annat med zigenskt inflytande) och de blixtrande passagerna som hör till är alls inte finlemmade utan försedda med ordentlig muskulatur. Åter är det otvetydig Beethoven. ERIK WALLRUP, musikkritiker SvD

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 2 C-DUR OP 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace "Det är inte min tur att föra dagbok denna vecka, men när en make skapar en symfoni måste han slippa andra åtaganden" skriver den nyblivna hustrun och pianisten Clara Wieck Schumann lyckligt. Fram till 1840 hade Robert Schumann nästan uteslutande ägnat sig åt att spela och komponera pianomusik med stor framgång. Nu, när han fått sin Clara efter lång väntan, börjar han först skriva kärlekssånger och kammarmusik och våren 1841 tar han sig oförskräckt an det stora formatet, Symfoni nr 1 i B-dur kallad Vårsymfonin. Samma år följer nästa symfoni, i d-moll, som drogs tillbaka och reviderades först tio år senare, varför den hamnar på fjärde och sista plats bland Schumanns symfonier. Den tredje, rhenska, kom 1850. Dessa första år av det nya decenniet är fyllda av kärlek och spännande utmaningar för det unga paret. Clara föder tre barn (av sammanlagt åtta!) och lyckas ändå upprätthålla sin pianistkarriär. Robert arbetar både som redaktör för sin egen musiktidning Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig och som lärare vid stadens musikkonservatorium, och komponerar samtidigt som i ett feberrus. 1844 ger Clara Wieck konserter i Ryssland - ofta med makens verk - och denne följer med som stöd. Men han mår inte bra. Vid hemkomsten får han sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Han måste sluta med alla uppdrag, familjen flyttar till det lugnare Dresden. Paret Schumann ägnar tid åt att studera J S Bachs kompositioner och inspirerad av denne, Beethoven, Schubert och Mendelssohn börjar Schumann åter komponera under sommaren 1845. Han avslutar sin pianokonsert och påbörjar sin andra symfoni på hösten. Den tog ett år att fullborda. Man skulle kunna tro att sjukdomstiden påverkat innehållet i Symfoni nr 2. På ett djupare plan har den naturligtvis gjort det. Det finns en känsla av kamp i särskilt första satsen, men det är en positiv kamp. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Det får man inte glömma. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Felix Mendelssohn ledde uruppförandet av andra symfonin i Leipzig den 5 november 1846. Då hade tonsättaren åtta år kvar av sitt produktiva tonsättarliv innan han avled 1856 efter två år på nervklinik. GUNILLA PETERSÉN

Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Från och med hösten 2013 är Kent Nagano förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde orkestern en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Göteborgs Symfoniker har kallats "en av Europas mest formidabla orkestrar" (The Guardian) och har med sin hedersdirigent Gustavo Dudamel (chefdirigent 2007-2012) hänfört publik och kritiker i såväl Göteborg och Västra Götaland som London, Paris och Wien. Orkestern har en stark lokal förankring och ger årligen omkring 100 konserter i Göteborgs Konserthus vid Götaplatsen. Byggnaden invigdes 1935 och är ett av den nordiska funktionalismens stora monument och berömt för sin fina akustik. Vid sidan av de ordinarie konserterna framträder orkestern varje sommar på Götaplatsen och i Slottsskogen samt gästspelar i Vara Konserthus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Stenhammar och den nordiska profilen Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, blev orkesterns chefdirigent 1907. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och inbjöd kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. I raden av stora gästdirigenter från förr finns Wilhelm Furtwängler, Pierre Monteux och Herbert von Karajan. Idag samarbetar Göteborgs Symfoniker regelbundet med dirigenter som Joana Carneiro, Andrew Manze, David Afkham, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Gustavo Dudamel, Christian Zacharias och Herbert Blomstedt. Turnéer till världens musikcentra Det stora internationella genombrottet kom 1987 när Göteborgs Symfoniker besökte Asien och USA. Sedan dess har orkestern också turnerat i Japan, Kina och Europa och framträtt vid BBC Proms i London, Luzern i Schweiz, Salzburgfestivalen, Musikverein i Wien samt Barbican i London. "En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian efter framträdandet i London 2004. Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker har med stor framgång turnerat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien och Storbritannien, inklusive hyllade gästspel vid BBC Proms i London och Musikverein i Wien. "Göteborgs Symfoniker hade publiken helt i sin hand i går kväll. Salen fullkomligt exploderade." (The Telegraph) "Det hettade till ordentligt när Gustavo Dudamel och hans svenska orkester spelade i Musikverein." (Wiener Zeitung) Prestigefyllda inspelningar på DG, BIS och Chandos Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i ett 100-tal CD. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat symfonier och orkesterverk av Mieczyslaw Weinberg (god vän till Sjostakovitj), Alban Bergs orkestermusik, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med solister ur orkestern samt symfonier av Kurt Atterberg som kommer att ges ut i sin helhet med Neeme Järvi som dirigent. Samtliga skivor som finns utgivna (och som inte utgått) finns i vår butik på Götaplatsen. En del går även att beställa via vår butik. I vårt kalendarium hittar du orkesterns samtliga konserter i Göteborgs Konserthus.

Amerikanske David Zinman, född i New York, är en mångsidig dirigent med bred repertoar som utmärkt sig som hängiven uttolkare av samtida musik och med ett stort intresse för tidstrogna tolkningar. Han har varit chefdirigent för Rotterdams filharmoniker, Rochester Philharmonic, Baltimore Symphony Orchestra och Nederländska kammarorkestern. Han är hedersdirigent för Tonhalle-orkestern i Zürich där han var chefdirigent 1995-2014 samt chefdirigent för Franska ungdomsorkestern. David Zinman är gästdirigent hos världens ledande orkestrar. Denna säsong framträder han bland annat med Orchestre Symphonique de Montreal, Chicago Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra, Seattle Symphony Orchestra, Kungliga filharmonikerna, Bergens filharmoniker, Orchestre de Paris och Finska Radions symfoniorkester. Han återvänder också till Tonhalle-orkestern i Zürich för sina årliga konserter och världsberömda mästarklasser. Hans diskografi omfattar fler än 100 inspelningar varav många prisbelönats, inte minst Beethovens symfonier med Tonhalle-orkestern som erhållit fem Grammy-utmärkelser, två Grand Prix du Disque, två Edison-pris, Tyska skivpriset och en Gramophone-utmärkelse. Bland aktuella skivutgåvor finns boxen David Zinman: The Great Symphonies - The Zurich Years (50 cd) som dokumenterar åren med Tonhalleorkestern. David Zinman har gästat Göteborgs Symfoniker en gång, 1986, då han dirigerade Beethovens Missa solemnis.

Den uzbekistanske pianisten Behzod Abduraimov "bemästrar allt han tar sig för" enligt The Times och Washington Post tycker han är någon man "ska hålla ögon och öron på". De senaste säsongerna har han samarbetat med topporkestrar som Los Angeles Philharmonic, Boston Symphony Orchestra, NHK-orkestern i Japan och Tjeckiska filharmonin samt ett flertal ledande dirigenter: Vladimir Ashkenazy, Manfred Honeck, Vasily Petrenko och Vladimir Jurowski. Han har också turnerat i Kina med London Philharmonic Orchestra. Han fortsätter sitt samarbete med Valerij Gergijev och Mariinskijorkestern. Förra säsongen spelade han pianokonserter av Prokofjev i Stockholm, Wien och Dortmund i denna konstellation och de fortsatte därefter på en USA-turné som också innefattade hans debut i Carnegie Hall. Bland aktuella engagemang finns framträdanden med Münchens filharmoniker, Gewandhausorkestern i Leipzig, Franska Radions filharmoniker, Dallas Symphony Orchestra och Los Angeles Philharmonic Orchestra. Som solopianist framträder han bland annat i London (Wigmore Hall), Paris, München, Atlanta och Washington. Behzod Abduraimovs debut-cd med Prokofjevs Pianokonsert nr 3 och Tjajkovskijs nr 1 erhöll utmärkelserna Choc de Classica och Diapason découverte.