Göteborgs Konserthus Gästspel: Malmö Symfoniorkester

TRANSIT UNDERGROUND När man döper ett musikverk till Transit Underground väcks osökt många associationer. Vet man dessutom att en modern ung tonsättare som Tobias Broström är en erfaren och entusiastisk resenär ligger det nära till hands att tänka sig att det första incitamentet till stycket var en resa, kanske så konkret som med tunnelbanan i New York. Det börjar trevande med pizzicaton i de djupa basarna. Ett rytmiskt mönster skapas och fylls på med reflexer från celli och slagverk, och sedan violinerna. Det blir en förväntansfull start in i det okända, men avvaktande och mottagligt för alla nya intryck som utvecklar musiken med full kraft, "con tutta forza". Avsikten var att skapa ett tio minuter långt kraftpaket med laddad spänning och retad nyfikenhet. Ett verk lämpat att spelas för en festpublik. Det skrevs på beställning av Gävle symfoniorkester och Robin Ticciati för att fira tioårsjubileet av dess nya konserthus 2008. Musiken fortsätter med ett parti där motiven kastas runt i en rytmisk lek med eruptiva utbrott, men som lugnar ner sig och på nytt börjar klinga som de inledande melodiska violinlinjerna, nu ackompanjerade av envist repetitiva träblåskommentarer. Mot slutet ställs brass och slagverk mot stråkar och träblåsare i en medryckande polyrytmisk struktur. Stig Jacobsson

VIOLINKONSERT OP 35 Moderato nobile Romance Finale: Allegro assai vivace Erich Wolfgang Korngold var ett underbarn som i tonåren hade en stor musikproduktion bakom sig. Redan tidigt framfördes Korngolds musik av flera stora dirigenter och orkestrar och hans operor gjorde sedan stor lycka på världens främsta scener. Men så inträffade 1934 något som ledde in Korngold på helt nya banor. Han kallades till Hollywood för att hjälpa till med de musikaliska arrangemangen kring Max Reinhardts filmatisering av En midsommarnattsdröm - och inom kort hade han blivit Hollywoods mest eftersökta och utnyttjade filmmusikkompositör. Filmmusiken gav honom både rikedom, filmpriser och ära, men den innebar också att konsertinstitutionerna började tappa intresset för honom. Han var ju inte längre "seriös". Korngold var känslig för kritiken och ägnade sina sista tolv år enbart åt konstmusik. Sommaren 1945 arbetade han på sin violinkonsert. Det var violinvirtuosen Bronislaw Huberman som övertalade honom att skriva den, men världsläget och andra omständigheter medförde att uruppförandet i St Louis den 15 februari 1947 kom att utföras av Jascha Heifetz. Konserten, som för övrigt tillägnades Gustav Mahlers änka Alma, gjorde stor lycka och spelades inom kort i många konserthus. Man kan i violinkonserten hitta teman från fyra av Korngolds filmer. Första satsens första tema kommer från filmen Another Dawn (1937). Temat introduceras av solisten under 29 takter och tas sedan upp av orkestern. Det älskvärda andra temat i A-dur skrev han ursprungligen till filmen Juarez (1939), medan huvudtemat i andra satsen kommer från Anthony Adverse (1936), en filmmusik som gav Korngold en Oscar. Finalen börjar med livfullt staccatospel och slutar med en lysande virtuos höjdpunkt, allt byggt på det ljusa och glansfulla huvudtemat ur filmen The Prince and the Pauper ("Prinsen och tiggaren") från 1937. Arbetssättet säger en del om vilken betydelse Korngold gav sin filmmusik, och vilken kvalitet den har. Han ville rädda sina melodier från glömskan i filmarkiven och hans violinkonsert blev ett synnerligen attraktivt, färgrikt och minnesvärt verk som fortsatt att fängsla lyssnarna. Stig Jacobsson

SYMFONI NR 6 ESS-DUR OP 111 Allegro moderato Largo Vivace 1945 hade andra världskriget just tagit slut. Sovjetunionen stod som en av segrarna men med många städer sönderbombade och åderlåtet på 20 miljoner människor. Stalins storhetsvansinne och paranoia spred skräck även bland kultureliten. Efter ett liv som turnerande tonsättare och pianist i Europa och USA hade Prokofjev återvänt för alltid till Sovjetunionen 1936. Kanske för att han var så beroende av bekräftelse. I Europa var Stravinsky bäste ryssen, i USA var Rachmaninov kung, men i Sovjet hade just Sjostakovitj råkat i onåd och Prokofjev tycktes kunna få allt han kunde önska sig om han bara kom tillbaka. "Man framför mina verk nästan innan bläcket hinner torka", hade han skrutit för sina vänner. Han fick resa och turnera som tidigare - ett tag. Ganska snabbt drogs det privilegiet in och när han skrev kvällens symfoni var situationen fullkomligt annorlunda. Stalinmarionetten Zjdanovs resolutioner i stort sett förlamade kulturlivet ända fram till Stalins död. Sjostakovitj reagerade med att knyta näven i fickan och skriva in ironi varhelst han kunde. Men Prokofjev kunde bara inte förstå det. Han skrev brev där han bad om ursäkt och förödmjukade sig. Utan uppskattning och uppmärksamhet kunde Prokofjev inte fungera, det var hans raison d'être, det han blivit uppfödd på. Som enda barn till förvaltaren på ett gods i utkanten av stäppen hade han varit sin mammas allt. Han blev hennes livsprojekt, allt som betydde något för henne var att stötta hans musikaliska begåvning och utveckling. Hon hade anställt de bästa lärarna från Moskva som fått finna sig i att vistas månadsvis långt ute i obygden. De anställda, familjen och traktens intellektuella (det vill säga veterinären med fru) hade varit provpublik till hans första operor där han själv givetvis spelade huvudrollen. När kvällens verk skrevs började Prokofjev inse att Zjdanovs resolutioner gällde även honom själv och hans musik. Han skrev ett av sina allra finaste verk, baletten Askungen, och symfoni nummer sex ungefär samtidigt. Kvällens symfoni är inte lika ofta framförd som den femte symfonin. Men det är samma rikedom av idéer, samma snygga orkestrering som vi känner igen från baletten Romeo och Julia. De musikaliska idéerna lever parallella liv i orkestern, ibland samlas hela orkestern runt någon av dem, men lika ofta flyger ett tema från höger till vänster rakt igenom orkestern på bara några sekunder, i tredje satsens början till exempel. Samma år symfonin var färdig blev Prokofjevs musik offentligt bannlyst och hans före detta fru anklagades för spioneri och dömdes till 20 års arbetsläger. Prokofjev blev fullkomligt tillintetgjord, sjuk. Resten av sitt liv kunde han bara komponera 20 minuter i taget. Före detta frun Lina frigavs 1956 och levde till 1989, medan Prokofjev levde i Stalinskugga ända till sin död. Han dog samma dag som Stalin, den 5 mars 1953. Det fanns inga blommor att köpa, allt hade gått åt till Stalin. Katarina A Karlsson

Marc Soustrot tillträdde som chefsdirigent i Malmö SymfoniOrkester (MSO) 2011 och leder arbetet med orkestern till och med säsongen 2018/2019. Hans djupa kännedom om den franska repertoaren har utvecklat orkesterns klangliga kvaliteter. Detta dokumenteras i en omfattande inspelning på Naxos av Saint-Saëns samtliga symfoniska verk och gör dessutom spännande avtryck i orkesterns generalprogram. MSO har sedan 2015 i Malmö Live sin nya hemmascen med akustik i absolut världsklass. Konsertsalen svarar ypperligt på de dynamiska kontrasterna i klassisk, romantisk och nutida musik och ger en utmärkt ljudmiljö för utveckling och förfining av orkesterklang och personligt "sound". Den möjliggör bästa ljudkvalitet vid de inspelningar som väntar och utgör en kvalitetsgrund även för de framtida internationella MSO-turnéer som planeras inom det turnéutbyte som nu växer fram då ledande internationella orkestrar visar intresse för Malmö Live. MSO grundades 1925 som opera- och symfoniorkester men har sedan 1991 verkat enbart som symfoniorkester. För att möta nya publikgrupper har MSO utvecklat nya koncept som konserter med dataspelsmusik och äventyrsteman. De välbesökta Nallekonserterna för de minsta är MSOs eget varumärke.

Den dynamiska dirigenten Mei-Ann Chen är idérik och hängiven både på och utanför podiet. Hon är sedan 2010 chefdirigent för Memphis Symphony och sedan 2011 för Chicago Sinfonietta. Under hennes ledning kännetecknas båda orkestrarna av energi och hängivenhet och de musicerar på högsta nivå. Som en efterfrågad gästdirigent har hennes rykte och popularitet växt bland internationella orkestrar. Hon har på senare tid bland annat dirigerat Taiwans Nationalorkester, San Francisco Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, São Paulos symfoniorkester, Nederländernas filharmoniker samt orkestrar i Danmark och Finland. Bland utmärkelser Mei-Ann Chen erhållit finns Helen M Thompson Award (2012) och Taki Concordia Fellowship (2007). Hon var den första kvinna som vann Nikolaj Malko-tävlingen i dirigering i Köpenhamn 2005. Mei-Ann Chen har varit biträdande dirigent för Atlanta Symphony, Baltimore Symphony och Oregon Symphony. 2002-2007 var hon chefdirigent för Portland Youth Philharmonic, och erhöll då bland annat en ASCAP Award för nyskapande programsättning och en Sunburst Award från Young Audiences för sina insatser som musikutbildare. Mei-Ann Chen föddes i Taiwan och flyttade till USA 1989. Hon tog masterexamen både i violinspel och dirigering och fortsatte sina studier för Kenneth Kiesler vid University of Michigan där hon erhöll sin doktorstitel i dirigering. Mei-Ann Chen har gästat Göteborgs Symfoniker en gång tidigare, 2014, då hon bland annat dirigerade Rachmaninovs Symfoniska danser och Honeggers cellokonsert med Johan Stern som solist.

Brittiska Chloë Hanslip gjorde sin första bekantskap med violinen redan som tvååring och när hon var fyra år framträdde hon som solist på South Bank Centre i London. Året därpå, 1991, framträdde hon för Yehudi Menuhin som bjöd in henne att studera för Natasha Boyarskaja vid Yehudi Menuhin School, utanför London. Chloë Hanslips studier fortsatte senare för bland andra Maxim Vengerov och Vadim Repin. När Chloë Hanslip var tio år hade hon konserterat över hela Europa och i USA, i konsertsalar som Royal Albert Hall i London och Carnegie Hall i New York. Som 13-åring skrev hon under sitt första skivkontrakt. Bolaget hette Warner Classics UK och orkestern London Symphony Orchestra. Meritlistan med priser, cd-inspelningar, orkestrar, dirigenter, konserthus, länder och världsdelar tycks aldrig ta slut. Den inkluderar allt som väcker respekt i musikvärlden! Samtidigt är det mycket sympatiskt att se att hon inte endast gynnar de allra största konsertsalarna utan sprider sitt musikaliska guld även utanför världsmetropolerna. Dyrgripen som Chloë Hanslip trakterar med gudabenådad skicklighet och känsla är en Guarneri del Gesù, 1737.