Göteborgs Konserthus Gästspel: University of Gothenburg Symphony Orchestra

Evenemanget har ägt rum. Henrik Schaefer Dirigent, Truls Mørk Cello

Speltid ca: 2 t inkl paus Scen: Stora Salen
420 kr Student 100 kr

Evenemanget har ägt rum

Den högklassiga grannorkestern från Högskolan för scen och musik har lånat säsongens Artist in Residence Truls Mørk för ett gästframträdande i Haydns soliga C-durkonsert.

Och deras dirigent Henrik Schaefer (från GöteborgsOperan) håller ihop en spännande musikblandning: Musorgskijs häxäventyr En natt på Blåkulla, Emilie Mayers resoluta Faust-uvertyr och Prokofjevs tredje symfoni med musik ur operan Eldängeln som ingen vågade sätta upp.

Introduktion till konserten

Kostnadsfri introduktion en timme innan konsertstart i Stora salen.

Program

FAUST-UVERTYR "En sådan gudomlig talang som hennes har inte blivit förunnad någon annan person jag känner!" Så sa den tyske tonsättaren Carl Loewe om Emelie Mayer. Hon hade kommit till Stettin för att få lektioner av honom i komposition. Men redan som sjuåring föreslog hennes pianolärare att hon skulle bli tonsättare eftersom hon hellre improviserade än spelade de melodier hon fick i läxa. Hennes tonsättarkarriär fick dock vänta tills efter hon fyllt 28 år. Eftersom fadern var änkeman måste hon som äldsta dotter (hon hade två äldre bröder) sköta hushållet och ta hand om sina fem syskon. 1840 sköt fadern sig och syskonen kunde inte bo kvar. Emelie Mayer flyttade till Stettin och så småningom till Berlin där hon blev ett känt namn, både för sina kompositioner och skulpturer, som var en annan konstart hon behärskade. Hennes två första symfonier uruppfördes båda i Stettin och framgången blev ännu större när hon kom till Berlin. Där var det framför allt i privata hem hennes musik spelades men 1850 gavs en offentlig konsert på kungliga teatern med uteslutande Emelie Mayers kompositioner. Hon blev populär både hos kritikerna och publiken och följde sina verk till de städer de uppfördes, Köln, München, Lyon, Bryssel och Wien. Som tonsättare var hon mångsidig och produktiv. Åtta symfonier, 15 konsertuvertyrer, mycket musik för piano, röst, fiol med mera. Hon arbetade hårt men hjälpte också gärna andra, till exempel genom att själv ge kompositionslektioner till andra kvinnor. Hennes musik inte bara framfördes och uppskattades, den trycktes också. Efter hennes död 1883 föll hon i glömska i 100 år, kan jag läsa på ett av omslagen till en cd med hennes violinsonater. Då skulle hon alltså ha blivit spelad igen från och med 1980-talet. En snabb sökning på hemsidorna till sex av de största orkestrarna i Sverige visar dock inga träffar på hennes namn. Känn er utvalda, kära publik! Och för den som vill höra mer finns även hennes femte symfoni på cd. Katarina A Karlsson

EN NATT PÅ BLÅKULLA Musorgskij umgicks i den grupp ryska tonsättare som efter Glinka gav den ryska klassiska musiken en egen identitet, friare i sitt förhållande till den centraleuropeiska traditionen. Musorgskij var långtifrån gruppens stjärna: César Cui var på sitt sätt dess general, Balakirev dess musikaliska teoretiker medan Rimskij-Korsakov och Borodin gick hem i stugorna.Musorgskij var möjligen gruppens största konstnär, ej lika tekniskt driven som vissa av kollegerna, men å andra sidan med en uppfinningsrikedom och respektlöshet som gjorde några av hans kompositioner till större konstverk än de andras. Bästa pianosviten? Musorgskijs Tavlor på en utställning. Bästa operan? Musorgskijs Boris Godunov. Bästa sångcykeln? Musorgskijs Sånger om döden och livet. Bästa tondikten? Ja, där slutar min djärvhet, vi får väl ge Rimskij-Korsakovs Scheherazade en chans också. Men Musorgskijs En natt på Blåkulla innehåller den särskilda intensitet och inspiration som kännetecknar de stora konstnärerna, och i jämförelse framstår Rimskij-Korsakov som en formidabel, snillrik, exakt och mångsidig… hantverkare. Musorgskij komponerade och orkestrerade En natt på Blåkulla själv, men akademikerna klagade på formella klantigheter. Möjligen kan tondiktens ämne också ha haft en avskräckande effekt: häxornas orgier med Satan - provocerande nog på Johannes Döparens dag (23 juni), i anslutning till midsommar. Efter Musorgskijs död redigerade Rimskij-Korsakov orkesterstycket så skickligt att det mer eller mindre blev en ny komposition. Och det är den version som fortfarande spelas runtom i världen, än mer sedan Disney lanserade den tecknade versionen i Fantasia på 1940-talet. Det är vacker musik som har sin plats i repertoaren, och som framförs vid denna konsert, men lyssna gärna på Musorgskijs originalversion som finns tillgänglig i flera inspelningar. Stefan Nävermyr

CELLOKONSERT NR 1 C-DUR Moderato Adagio Allegro molto I 200 år var allt man kände till av Haydns cellokonsert i C-dur ett fragment av första satsens tema. Tonsättaren hade noterat temat i sin verkkatalog men konserten i dess helhet var försvunnen. Inte förrän i november 1961 grävde Oldrich Pulkert fram noterna i Nationalmuseet i Prag, och i maj året därpå "uruppfördes" konserten. Noterna hade då noggrant undersökts av experter från Haydninstitutet i Köln, och de kunde fastställa äktheten. Haydns senare skrivna cellokonsert i D-dur hade äntligen återfått sin syster. Av verkförteckningen framgår att Haydn skrev konserten för cellisten Josef Weigl som mellan 1765 och 1769 spelade i den orkester hos furst Esterházy för vilken Haydn var kapellmästare i flera decennier, så det är rimligt att anta att konserten skrevs någon gång mellan dessa år. Konserten är ett intressant exempel på den här tidens allmänna strävan att frigöra sig från barockens ideal. Att Haydn så gärna inleder sina verk med en moderatosats hänger ihop med att han i detta relativt lugna tempo kunde ge sig tid att experimentera med asymmetrisk uppbyggnad, oväntade pauser och förfinade rytmer. Huvudtemat är något förändrat varje gång det dyker upp. Den långsamma satsen domineras av solisten. Orkestern introducerar det grundläggande tematiska materialet men håller sig sedan i bakgrunden ända till sluttakterna. Mellandelen är modulerad till d-moll, och här är det bara stråkar som klingar. I yttersatserna tillkommer några blåsare. Finalen avlägsnar sig från den traditionella sonatformen och bygger på kontraster mellan solo och tutti. Musiken är skissartad men lekfull och sprudlande. Stig Jacobsson

Paus 25 min

SYMFONI NR 3 C-MOLL OP 44 Moderato Andante Allegro agitato Andante mosso. Allegro agitato Under en stor del av 1920-talet bodde Sergej Prokofjev i Paris dit han flytt från den ryska revolutionens kaos. Han upplevde stora framgångar, men främst som pianist. Som tonsättare var han inte speciellt känd, även om hans andra symfoni (1925) passade bra in i tidens intresse för maskiner och kraft. I tio år hade han arbetat på operan Den brinnande ängeln och han hade reviderat den flera gånger efter löften om att få den framförd, allt förgäves. Uruppförandet skulle inte äga rum förrän efter hans död. Sommaren 1928, när paret Prokofjev bodde i ett vackert slott nära schweiziska gränsen, prövade han att foga partier ur operan till en orkestersvit. Det visade sig att dessa teman kunde användas på nya sätt, och i stället för en svit växte en fristående symfoni fram. Den är kraftfull och rymmer åtskilligt av kontrasterande klangliga och rytmiska effekter. Här finns kärleksfulla känslor och ironiska klacksparkar men också melankoli. Första satsens breda tema i horn och violiner i början skildrar hjältinnans längtan efter sina drömmars ängel. Temat hade Prokofjev redan till operan lånat från en ofullbordad stråkkvartett. En följande del är genomsyrad av stormiga tankar som nästan ordagrant motsvarar ett av operans mellanspel. Den långsamma satsen bjuder på en skarp kontrast och har lånat material från operans sista akt där hjältinnan funnit lugnet i ett kloster. Den har en mystisk inledning som leder till en delikat orkestrerad musik. I scherzot får stråkarna dela upp sig i ett flertal stämmor för att skapa den eftersträvade känslan av demonisk vildhet hämtad från operans scener med häxkonster och andeutdrivning. Prokofjev har själv nämnt att han inspirerats av finalen i Chopins pianosonat i b-moll. Endast i mellandelen lugnar musiken ner sig en aning. Även den vitala finalen bygger på operans svartkonster men här får också begravningsklanger färga musiken. Till slut var tonsättaren mycket nöjd med sitt verk. "Det känns som om jag i denna symfoni har lyckats fördjupa mitt musikaliska språk." Prokofjevs tredje symfoni uruppfördes den 17 maj 1929 i Paris med Pierre Monteux som dirigent. Stig Jacobsson

Medverkande

Orkestern består av studenterna vid den tvååriga internationella masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik, Göteborgs universitet. Utbildningen är unik i sitt slag och bedrivs i samverkan med Göteborgs Symfoniker och GöteborgsOperan. Syftet är att förbereda studenterna för arbetet som professionella orkestermusiker i internationell miljö. Förutom lektioner på det egna instrumentet, kammarmusik och teoretiska ämnen, innehåller masterutbildningen varje läsår åtta orkesterproduktioner med sammanlagt omkring 15 offentliga konserter. Till dessa engageras internationellt välkända dirigenter och solister. På senare tid har Anja Bihlmaier, Eva Ollikainen, Shao-Chia Lü, Olaf Henzold, Shi-Yeon Sung, Patrik Ringborg, Tobias Ringborg, Michel Tabachnik och Steven Sloane gästat orkestern. Bland solisterna märks pianisterna Roland Pöntinen och Christian Zacharias, violinisterna Malin Broman och Antje Weithaas, trumpetaren Tine Thing Helseth samt sångerskorna Monica Groop och Kristina Hansson. Varje år samarbetar orkestern också med operautbildningen vid Högskolan för scen och musik. University of Gothenburg Symphony Orchestra är en ambassadör för Göteborgs universitet som stöder konsert- och turnéverksamheten. Vid varje konsertproduktion kompletteras orkestern med andra studenter för att nå den storlek som behövs för den aktuella produktionen. Vid denna konsert deltar studenterna från kandidatutbildningen, inriktning klassisk musik. Den treåriga studietiden fokuseras på kammarmusikspel och individuell utveckling på instrumentet.

Dirigenten Henrik Schaefer är konstnärligt ansvarig för masterutbildningen i symfoniskt orkesterspel vid Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är sedan 2013 musikalisk ledare för GöteborgsOperans orkester där han bland annat dirigerat operor av Mozart, Humperdinck, Richard Strauss samt baletter av Stravinsky. Henrik Schaefer är även altviolinist och har ett förflutet som yngste orkestermedlemmen någonsin i Berlinfilharmonikerna. Samma orkester ledde han vid flera tillfällen som Claudio Abbados assistent. Under de senaste åren har han varit en flitig gäst hos svenska orkestrar. Under 2011 genomförde han hela Nibelungens Ring av Wagner på Wermland Opera i Karlstad där han även var chefdirigent. Henrik Schaefer har bland annat gästat operahusen i Leipzig, Rouen, Chemnitz, Seoul och Hongkong samt Opera Hedeland och NorrlandsOperan. Som konsertdirigent har Henrik Schaefer samarbetat med orkestrar som Tokyos symfoniorkester, Stuttgarts filharmoniker, Metropolitanorkestern i Tokyo, New Japan Philharmonic, Nederländernas filharmoniker och Hongkongs filharmoniker.

Norske Truls Mørks fängslande framträdanden, där eldig intensitet förenas med integritet och känslighet, har etablerat honom som en av vår tids främsta cellister. Han är en hyllad artist som framträtt med ledande orkestrar som Orchestre de Paris, Berlins filharmoniker, Wiens filharmoniker, Concertgebouworkestern, Münchens filharmoniker, Philharmonia Orchestra, London Philharmonic Orchestra och Gewandhausorkestern i Leipzig. I Nordamerika har han bland annat samarbetat med New York Philharmonic, orkestrarna i Philadelphia och Cleveland, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Boston Symphony Orchestra. Han samarbetar med vår tids främsta dirigenter, bland dem Myung-Whun Chung, Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Manfred Honeck, Gustavo Dudamel, Kent Nagano, Sir Simon Rattle, Yannick Nézet-Séguin och Christoph Eschenbach. Säsongen 2016-2017 är Truls Mørk Artist in Residence hos Göteborgs Symfoniker och han kommer också att turnera med Bergens filharmoniska orkester och Oslofilharmonin. Samtidigt fortsätter han att framträda på viktiga scener och festivaler i olika delar av världen. Han deltog i den internationella Piatigorsky-festivalen i Los Angeles samt vid BBC Proms och återvänder till Verbier-festivalen 2017. Truls Mørk har ett stort intresse för samtida musik och han har gjort fler än 30 uruppföranden, bland dem Rautavaaras Towards the Horizon med BBC Symphony Orchestra och John Storgårds, Pavel Haas cellokonsert med Wiens filharmoniker och Jonathan Nott, Pendereckis Konsert för tre celli och orkester med NHK-orkestern i Tokyo och Charles Dutoit samt Haflidi Hallgrímssons cellokonsert, en sambeställning av Oslofilharmonin, Islands symfoniorkester och Skotska kammarorkestern. Bland hans många skivinspelningar för Virgin Classics, EMI, Deutsche Grammophon och andra bolag finns de flesta stora cellokonserterna. Flera av inspelningarna har erhållit utmärkelser som Grammy, Gramophone Award, ECHO Klassik och Midem-priset. Bland hans senaste inspelningar finns Sjostakovitjs cellokonserter med Oslofilharmonin och Vassilij Petrenko (Ondine) samt musik för cello och orkester av Massenet med Orchestre de la Suisse Romande och Neeme Järvi (Chandos).

Frågor? Hör av dig till biljettkontoret