Göteborgs Konserthus Göteborgs Symfoniska Kör 100 år

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) UVERTYR TILL FIGAROS BRÖLLOP K 492 Den sedvanliga italienska uvertyren indelning var snabb-långsam-snabb, men Mozarts uvertyr till Figaros bröllop från 1786 kan närmast karaktäriseras som snabb-snabb-snabb. Det verkar kanske konstigt, men Mozart arbetar i stället med dynamiken: stråkarnas snabba puls i botten accentueras mer eller mindre, och kompletterande långsamma rörelser i träblåset ger variation och kontrast åt det hetsiga flödet. En uvertyrs uppgift är att skapa förväntan och spänning och ge en föraning om operans dramatiska skeende. Sedan kan det ju också vara bra för musikerna att få en ordentlig uppvärmning innan sångarna kommer in på scenen. Mozart signalerar med det höga tempot glädje och komik, men de mörklagda klangerna låter oss också ana att detta är en opera buffa med allvarliga inslag. Ramhandlingen hör till de allra vanligaste på Mozarts tid: Kampen mellan herren - greven - och betjänten, där den senare till slut drar det längsta strået. När uvertyrens brummande humleflykt väl nått sitt slut går ridån upp och vi möter tjänaren Figaro och hans fästmö Susana i full färd med att hitta bästa platsen för deras nya säng - de ska inom kort gifta sig. STEFAN NÄVERMYR

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) GLORIA UR MÄSSA C-MOLL K 427 Så länge Mozart verkade i födelsestaden Salzburg intog musik för kyrkan en central plats i hans skapande men senare tynade den produktionen. Under hans sista tio levnadsår blev det bara tre nya verk: mässan i c-moll, den lilla motetten Ave verum corpus samt rekviet. Vid hans död förelåg bara motetten i färdigt skick. Mässan påbörjades sommaren 1782 i Wien. I ett brev från januari året därpå säger han att han "i sitt hjärta" givit löftet att i Salzburg framföra en mässa när han kom dit på besök med sin nyblivna hustru Constanze. Kompositionen var då halvfärdig. Mycket mer skulle det inte bli. De partier som bevarats är hela Kyrie och Gloria, första avsnittet och Et incarnatus ur Credo samt hela Sanctus och Benedictus. Av Agnus dei och resten av Credo finns ingenting. Varför verket inte fullbordades har aldrig fått någon förklaring. Det mest sannolika är väl att andra uppgifter kom emellan - Mozarts produktion innehåller mängder av mer eller mindre utarbetade fragment. Mozart gick i c-mollmässan tillbaks till tidigare förebilder. Ett brev till systern Nannerl våren 1782 låter oss ana förhållandet: "Varje söndag går jag till baron van Swieten som tillhandahåller alla Händels och Sebastian Bachs verk åt mig. Sedan jag spelat igenom dem för honom har jag återgett dem hemma, och när Constanze fick höra fugorna blev hon helt betagen i dem; hon vill inte höra något annat än fugor av detta slag och bara av Händel och Bach." Gloria inleder med en jublande kör, tonarten är C-dur, och det finns tydlig Händelsk prägel på stämföringen men utan barockmästarens tyngd i utformningen. Pukor och trumpeter ger sin tribut i orkestersatsen i denna rikt varierade och omfångsrika sats. SVEN KRUCKENBERG

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) RAPSODI FÖR ALTSOLO, MANSKÖR OCH ORKESTER OP 53 Under 1860- och 1870-talen intresserade sig Brahms mycket för körmusik till orkesterackompanjemang. 1868 var han färdig med sitt storslagna Ein deutsches Requiem där han för första gången kombinerade soloröster (sopran och baryton), kör och orkester. Verkets framgångar lockade honom att fortsätta med kantaten Rinaldo (tenor), och därpå vara det också dags för altsolo - en rapsodi över en text ur det stora diktverk Johann Wolfgang Goethe skrev 1777: Harzreise im Winter. Brahms var mycket förtjust i Goethes diktning, men bara fem av hans många solosånger är tonsättningar av Goethes dikter. Brahms kände förmodligen att den tyske diktarfursten krävde större dimensioner och uttryckskraft än det en enkel sång kunde rymma, och rapsodin kom att bli hans kärleksförklaring till Goethe. Men inte bara till honom, som vi ska se. Orkestern inleder med ett öde vinterlandskap i form av ett c-molladagio och sedan kommer altrösten, ensam till att börja med. I andra delen förenar sig manskören med solisten i en av romantikens vackraste klangberusningar. Tonarten har då också skiftat till renaste C-dur. Det är frälsning genom en kvinnas kärlek som tolkas - något som tonsättaren själv förgäves längtade efter. Men i slutet av september 1869 skrev Clara Schumann i sin dagbok: "Johannes visade mig för ett par dagar sedan ett underbart verk för alt, manskör och orkester. Han kallade det sin bröllopssång. Det skakade mig med sin djupt kända smärta i ord och musik, så att jag inte kan erinra mig ha hört något så uttrycksfullt på länge." I detta ligger en gripande tragisk ironi. Bruden Brahms syftade på var nämligen Claras 24-åriga dotter Julie som den olyckliga tonsättaren i all hemlighet förälskat sig i utan hennes vetskap. Hon förlovade sig kort därefter med en greve Marmorito. STIG JACOBSSON

ELFRIDA ANDRÉE (1841-1929) MORGONSTJÄRNAN Elfrida Andrée föddes i Visby och fick sina grundläggande musikkunskaper förmedlade av fadern. Hon avlade organistexamen som privatist vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1857. 1865 blev hon vår första kvinnliga telegrafist och öppnade därmed en yrkeskarriär som åtskilliga kvinnor kom att nappa på. Dessutom blev hon efter en lagändring vår första kvinnliga domkyrkoorganist 1867. Hon anställdes i Göteborg och kom att stanna där till sin död. Hennes musikaliska insatser i denna stad är överväldigande. Hon verkade nämligen även som dirigent och ledde från 1897 inte mindre än 800 så kallade folkkonserter. Hon komponerade flitigt: pianostycken, kammarmusik, orkesterverk, sånger, körer och en opera. Genom systern Fredrikas giftermål med Wilhelm Stenhammar kom hon in i musiklivets innersta kretsar, inte minst det i Göteborg. 1871 komponerade hon ett helt kort verk för kör och orkester till den tyske poeten Karl Theodor Körners dikt Morgonstjärnan, och verket uruppfördes i Göteborg redan året därpå. Musikforskaren Eva Öhrström har in sin omfattande biografi över Elfrida Andrée på ett levande och insiktsfullt sätt berättat om Andrées samarbete med det just nyvaknande Harmoniska sällskapet i Göteborg, till vars styrelse hon valdes in. Ungefär samtidigt hade hon sommaren 1870 börjat komponera Der Morgenstern. Under den följande våren hade hon låtit kören provsjunga den och vintern 1872 var hon klar med orkestersatsen. Därpå skrev hon ett brev till Fredrika där hon berättar om ett möte med styrelsen, och om Joseph Czapek, Smetanas vän och landsman, som betydde så mycket i Göteborgs musikliv, men som aldrig kunde arbeta bort sitt stammande och sin kraftiga brytning, vilket klart framgår av brevet, som här återges i lämpliga delar och med modern stavning. "Jag har instrumenterat Der Morgenstern, vilken jag visade för min snälle vän Czapek. Han uttalade sitt gillande både av innehåll och instrumentering samt föreslog dessutom vid ett sammanträde med Harmoniska Sällskapets direktion att den måtte givas på nästa konsert. Herr Bratt såg betänklig ut och Herr Pineus ena mungipa drog sig något nedåt. En liten betecknande tystnad inträdde. Men vännen Czapek är ej den som släpper en tanke, som fått fast fot i hans hjärna. Han upphov således åter sin röst och sade: "Jag föreslår att vi ger mamsäll Andrées k-kär." Åter samma vältaliga tystnad. "Men k-kären är micke pra, micke vacker, jag ansvarar för att den k-kommer att ta sig pra ut." "Jag betvivlar visst inte det, betvivlar visst inte det", inföll Herr Bratt "men är det någon orkester därtill?" "Ja, pevars vad det är orkester till den", och så blev med något vidare ordande om stämmors utskrivning min "k-kär" antagen till uppförande i Göteborgs stora börssal, där väggarna är av spegelglas och golvet av mosaik." Uruppförandet ägde rum vid en soaré i Stora Börssalen vid Gustaf Adolfs torg den 8 februari 1872. STIG JACOBSSON

WILHELM STENHAMMAR (1871-1927) VÅRNATT OP 30:2 Wilhelm Stenhammar var tveklöst sin tids mest betydande musikpersonlighet i Sverige. Han var en lysande pianist som gärna spelade den klassiska repertoaren, han var en mångsidig men självkritisk tonsättare samt en ledande dirigent - mellan 1907 och 1922 chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. En diktare som Stenhammar gärna tonsatte var Oskar Levertin. De två verken Florez och Blanzeflor och Ithaka för röst och orkester hör till dessa tonsättningar. Mellan den femte stråkkvartetten op 29 och orkesterserenaden op 31 komponerade Stenhammar 1912 Två dikter av Oskar Levertin för blandad kör och orkester: den dramatiska Folket i Nifelhem och den lyriska stämningsbilden Vårnatt. Båda styckena uruppfördes av Göteborgs Symfoniker under tonsättarens ledning den 24 februari 1913. I kväll framförs den ljusa och delikata Vårnatt. Efter ett stillsamt förspel för orkester hör vi damkören, först okomplicerat men efter hand alltmer intrikat. Den andra delen inleds med liknande stämning men nu med en fyrstämmig blandad kör vars insatser blir mer dramatiska och rytmiskt omväxlande med dynamiska accenter. Musiken utvecklas i enlighet med textens innehåll. Slutet är bortdöende. Stenhammar lät orkesterpartituret till Vårnatt stanna vid en blyertskopia som även användes när Carl Nielsen framförde styckena i Köpenhamn 1918 och 1919. Därefter har dessa stycken mestadels framförts i den tryckta versionen för kör och piano, men inför ett framförande i Helsingfors 1970 såg Stig Rybrant till att orkestersatsen renskrevs. STIG JACOBSSON

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Göteborgs Symfoniska Kör firar 2017 sitt 100-årsjubileum. Kören grundades 1917 av Elsa Stenhammar tillsammans med orkesterföreningens ordförande Peter Lamberg. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de dock gemensamt: stor körvana. Göteborgs Symfoniska Kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg.