Göteborgs Konserthus Den mänskliga rösten

RICHARD STRAUSS (1864-1949) METAMORFOSER: IN MEMORIAM, STUDIE FÖR 23 SOLOSTRÅKAR 80-årige Richard Strauss komponerade sina Metamorfoser i mars-april 1945 då andra världskriget gick mot sitt slut. Sedan de tyska bakslagen börjat vintern 1942-1943 hade trycket från de allierade hårdnat, attackerna blivit alltmer intensiva. Skådeplatsen för hemskheterna hade flyttats till hemmaplan. Verket avspeglar tonsättarens känslor inför förstörelsen av hans land och den tyska kulturens undergång. Fyra stora städer betydde för honom särskilt mycket: München (där han var född), Berlin, Dresden och Wien. Här hade man turats om att framföra hans musik och här hade han haft sina största framgångar som dirigent. Nu kom det ena beskedet efter det andra om tyska städer som förstörts av bomber. Det närbelägna München (han bodde själv i Garmisch söder därom) svårt skadat, Nationalteatern lagd i ruiner. Berlin bombat, Staatsoper unter den Linden förstörd, likaså berömda Philharmonie på Bernburger Strasse som använts sedan 1882. Så kom den 13 februari 1945 det enorma luftangrepp som ödelade Dresden. Därmed förintades Semperoperan, den kanske mest betydande tyska operascenen med flerhundraåriga anor. Den 2 mars 1945 skriver Strauss till en vän: "Jag är förtvivlad! Goethehuset, världens främsta helgedom, är förstört! Mitt underbara Dresden, mitt Weimar, München, allt är borta!" Senare samma månad kom beskedet att även Wienoperan skadats allvarligt. Det är hans känslor inför allt detta som avspeglas i Metamorfoser. Partituret påbörjades den 13 mars och avslutades den 12 april. Man kan dock anta att han burit idéerna inom sig under en längre tid; musiken är alldeles för sinnrikt utarbetad för att vara något tillfällighetsstycke. Verket hör till höjdpunkterna i hans produktion. Man tänker sig i förstone att titeln valts med tanke på den tematiska bearbetningsteknik som använts. Men metamorfoser i ordets musikaliska betydelse, på exempelvis Liszts maner, förekommer knappast. Troligen var det något annat Strauss avsåg. Kanske lånade han termen från litteraturen. Man vet att han just då ägnade sig intensivt åt Goethes verk. Några av dennes Zahme Xenien (vers tillfogad en present) skrev han till och med in bland metamorfosernas manuskriptblad. Ordet kan mycket väl vara hämtat från Goethe som med det betecknat människans själsliga utveckling. I flera av hans sena dikter förekommer det även i titlarna: Die Metamorphose der Pflanzen och Metamorphose der Tiere. En helt annan anknytning till det förgångna är Strauss citat av huvudmotivet ur sorgmarschen i Beethovens "Eroica", den centraleuropeiska musikens kanske främsta sorgesymbol. Han sade själv att det "flödat ur hans notpenna", att han först mitt inne i kompositionsarbetet blivit medveten om dess härkomst. Frasen förekommer mer eller mindre oförändrad genom hela verket för att i de sista takterna fullföljas med klanger av yttersta förtvivlan. "In memoriam!" skrev han här i noterna. LENNART DEHN

Francis Poulenc (1899–1963) La voix humaine 1947 skrev Gian Carlo Menotti operan The Telephone, där en ständigt ringande telefon störde friaren så till den grad att han valde att ge sig av och själv ringa upp sin älskade med sitt budskap – och fick ”ja”. Men redan 1930 hade Jean Cocteau skrivit pjäsen La voix humaine, där den enda rollen är en kvinna som förtvivlad ämnar ta avsked av sin älskade genom luren. Denna pjäs, och tidigare lyckade samarbeten med Cocteau, lockade Francis Poulenc att göra om pjäsen till en ”lyrisk tragedi i en akt”, en ca 40 minuter lång soloopera, som i sitt uttryck är allt annat än lyrisk! Han har förtätat den ursprungliga texten och tagit bort flera partier. Operan ”Den mänskliga rösten” hade premiär den 6 februari 1959 på Salle Favart i Paris med orkestern från Opéra-Comique dirigerad av Georges Prêtre och med Denise Duval som sopransolist. Verket var speciellt komponerat för just henne. I en enda sammanhållen scen utspelas ett tämligen splittrat samtal. Det är laddat, med spridda tankar och associationer från en kvinna som upplever en livskris. Hon pendlar mellan ömhet, lidelsefullhet och förtvivlan. Samtalet blir ständigt avbrutet av ett illa fungerande telefonnät och dess telefonister. Det blir ofta pauser, där älskaren i andra änden av tråden ger sina svar – som lyssnaren inte kan höra. Hon lider av en svår separationsångest, hoppar från det ena till det andra, fylld av utmattning, hopp, oro, osäkerhet. Här finns inget överslätande, förlåtande eller förskönande. Vi ställs ansikte mot ansikte med ett mycket privat drama, där många av oss säkert kan känna igen delar. Det är ett stycke vardag utan distanseringseffekter. Vi möter brutala känslor och virtuella konfrontationer som saknar motsvarighet inom den franska musiken. Men så var också Poulenc själv skakad av det han åstadkommit. I brev nämner han stycket som ”skrämmande och ultrakänsligt”, ”hela historien är förskräcklig”, ”orkestern hamrar på” eller ”det är ett monstruöst verk”. Men tiden har gått, och även om vi nu drygt 60 år senare har blivit blasé på skilsmässor, så grips vi ännu av den nakna intimiteten. Hon avslöjar sitt självmordsförsök och hela operan slutar med att hon virar sladden runt halsen, med hennes gråt och med att telefonlurenfaller till golvet. STIG JACOBSSON

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Kanadensiska Barbara Hannigan är sedan 2019 förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Hon gjorde sin första konsert med Göteborgs Symfoniker 2013 – redan det en succé – och var säsongen 2015-2016 orkesterns Artist in Residence. Som sångerska och dirigent samarbetar hon med ledande orkestrar som London Symphony Orchestra, Franska Radions filharmoniker, Toronto Symphony Orchestra, Münchens filharmoniker och Sveriges Radios symfoniorkester. Barbara Hannigans debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno för bästa vokalalbum. Barbara Hannigan utsågs 2021 av Stenastiftelsen till hedersstipendiat och fick ta emot en stipendiesumma på 300 000 kr. Stenastiftelsen firade 25-årsjubileum med en konsert där Barbara Hannigan och flera tidigare stipendiater framträdde på scen vid firandet. Senast Barbara Hannigan gästade Göteborgs Symfoniker var i april 2022, då i samarbete med dirigentkollegan och violinisten John Storgårds.