Göteborgs Konserthus Mahler med Rouvali

Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) Variationer över ett rokokotema op 33 Av alla tonsättare i musikhistorien satte Tjajkovskij Mozart högst. Denna beundran gjorde sig också synlig i flera av Tjajkovskijs egna kompositioner, bland andra i operan Spader Dam, där det finns ett längre inslag med rent klassicistiska drag, och i den fjärde orkestersviten, den som faktiskt går under namnet Mozartiana. När han 1876 fick beställning på ett verk för cello och orkester, knöt han på nytt an till 1700-talets rokokoanda. Beställningen kom från cellisten Wilhelm Fitzenhagen, som hade lämnat en lysande europeisk solistkarriär för att bli professorskollega till Tjajkovskij vid Kejserliga Musikkonservatoriet i Moskva. Han hade vid den här tiden redan hunnit medverka när Tjajkovskijs alla tre stråkkvartetter uruppfördes. Tjajkovskij påtog sig gärna beställningen och komponerade sitt nya verk i en version för cello och piano. Inte förrän solisten noga studerat noterna och föreslagit tekniska ändringar i solostämman tog han itu med instrumenteringen. Den ensatsiga kompositionen kom att bestå av en introduktion samt ett tema med åtta variationer – och den uruppfördes vid en privat föreställning. När Fitzenhagen senare för första gången spelade stycket offentligt, hade han företagit en rad förändringar i musiken. Bland annat hade han ändrat ordningen på variationerna, och i den utformningen hittade musiken också vägen till förläggarens tryckeri, till Tjajkovskijs förtvivlan. På senare tid har man letat fram originalversionen, som också kommit att spelas då och då. Det är emellertid i Fitzenhagens version verket blivit känt och älskat över hela världen. STIG JACOBSSON

GUSTAV MAHLER (1860-1911) SYMFONI NR 5 CISS-MOLL 1. Trauermarsch. In gemessenem Schritt. Streng. Wie ein Kondukt 2. Stürmisch bewegt. Mit grösster Vehemenz. 3. Scherzo. Kräftig, nicht zu schnell 4. Adagietto. Sehr langsam 5. Rondo-Finale. Allegro. Allegro giocoso. Frisch Låt oss starta i mitten av Mahlers symfoni, i det berömda adagiettot. Nej, det rör sig inte om mittpunkten sett till omfånget, eftersom det föregås av tre längre satser och följs av en likaledes omfattande final. Dessutom finns en strikt symmetri i symfonin, där de två första satserna sitter ihop som en långsam introduktion och snabb huvudsats, följd av ett scherzo (symfonins formella mitt) och så adagiettot, som leder över till den snabba finalen. Ändå är det många lyssnare som uppfattar den så välkända satsen som en emotionell mittpunkt, och det finns också ett slags emotionella förbindelselänkar som löper både bakåt och framåt. För naturligtvis kan musik vara emotionellt laddad även om de flesta inte hör att det finns tematiska band åt skilda håll. Kanske är det till och med så att det emotiva blir än mer framträdande när man inte är riktigt medveten. Emotionell är satsen, utan tvekan. Filosofen Theodor W Adorno, som ofta har vresiga kommentarer i bakfickan, skriver i sin täta Mahlerbok att den gränsar till "genremässig söthet genom sin insmickrande klang". När Luigi Visconti valde just denna sats som centralt musikinslag till sin film Döden i Venedig (efter Thomas Manns novell men med en tonsättare, inte författare, i den sorgliga huvudrollen) blev sötheten direkt kvalmig. Sådan kraft har bilden att den blir svår att få bort från näthinnan när musiken åter får stå på egen hand. Den har kallats "sång utan ord" (efter Mendelssohns pianogenre), och det är till och med så att Mahler går tillbaka på Rückert-sången Ich bin der Welt abhanden gekommen. Redan det gör att den strikta åtskillnad som ofta görs mellan de så kallade "Wunderhornsymfonierna" (nr 2-4, alla med material hämtade från Mahlers Wunderhornsånger) och den "abstrakta" femte symfonin faller samman. Faktum är att Mahler ska ha gett sin blivande hustru Alma satsen såsom kärleksgåva - istället för ett brev. Men vägen är lång fram till adagiettot. Först en sorgmarsch med två trior som knappast får den täta stämningen att lätta, sedan ett lidelsefullt ångestutbrott som dock ger ett oväntat utrymme för ett inbrytande ljus i en koral. Detta genombrott får visserligen inga direkta återverkningar, eftersom slutet vänder tillbaka till moll, men i de senare delarna av symfonin är det ljuset som härskar. Först i scherzots olika dansvirvlar där ett rikt formschema inkluderar både två trior och en genomföring, men sedan också i den tredje avdelningen. Efter adagiot följer en slutsats som Mahler kallade för ett rondo, men som andra försökt tyda som en blandning av rondo (där en huvudlinje avbryts av olika mellanepisoder) och sonatform (med temapresentation, genomföring och repris). Här ska man inte förvånas om det dyker upp reminiscenser från den tidigare satsen - fast den trånande erotiken har nu blivit en fjäderlätt bejakelse. Och just sådan är satsen: ett ja till livet. ERIK WALLRUP

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han har också en framgångsrik internationell dirigentkarriär och har av The Guardian hyllats som "den finska dirigenttraditionens senaste storartade begåvning man bara måste lyssna på". Santtu-Matias Rouvali är också chefdirigent för Tammerfors stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Han har turnerat med Göteborgs Symfoniker och pianisten Hélène Grimaud i nordiska huvudstäder samt med pianisten Alice Sara Ott och slagverkaren Martin Grubinger i Tyskland.

Sedan 1998 är Claes Gunnarsson solocellist i Göteborgs Symfoniker. Han har framträtt som solist med de främsta svenska orkestrarna och inbjuds regelbundet till ledande internationella festivaler som La Folle Journée i Nantes, Music@Menlo i Kalifornien, Mecklenburg-Vorpommern-festivalen och Yuri Temirkanovs vinterfestival i St Petersburg. Claes Gunnarsson har framträtt som solist i Europa, Asien och Nordamerika. I början av sin karriär utsågs han till Artist in Residence hos SR P2 och några år senare gjorde han Londondebut i Brahms dubbelkonsert i Queen Elizabeth Hall tillsammans med violinisten Sara Trobäck, konsertmästare för Göteborgs Symfoniker. De utgör tillsammans med pianisten Per Lundberg Trio Poseidon som turnerar internationellt och har gjort flera skivinspelningar. Som kammarmusiker har Claes Gunnarsson bland annat spelat med violinisterna Leonidas Kavakos och Nikolaj Znaider, pianisten Enrico Pace, trombonisten Christian Lindberg, sopranen Barbara Hendricks och cellisten Lynn Harrell. Claes Gunnarsson har framträtt som solist med Göteborgs Symfoniker flera gånger, bland annat i Dvoráks cellokonsert, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med sina kolleger i Trio Poseidon och Neeme Järvi, Beethovens trippelkonsert med Sara Trobäck och Christian Zacharias samt Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med Neeme Järvi. 2007-2009 var Claes Gunnarsson gästande solocellist hos London Symphony Orchestra. Han har gjort flera inspelningar och är solist i Brahms dubbelkonsert, Beethovens trippelkonsert och Weinbergs Fantasi för cello och orkester samt cellokonsert med Göteborgs Symfoniker på det engelska skivbolaget Chandos. Claes Gunnarsson är verksam som lärare på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet. Han spelar på en cello byggd 1707 av David Tecchler, ett generöst lån från Järnåkerfonden.