Göteborgs Konserthus Sommarkonsert

RALPH VAUGHAN WILLIAMS (1872-1958) FANTASI ÖVER ETT TEMA AV THOMAS TALLIS Vaughan Williams älskade fantasi bygger på en psalm av Tudor-tidens kanske främste tonsättare, Thomas Tallis (cirka 1505-1585). Ralph Vaughan Williams (uttalas rejf våhn) hittade Tallis psalm när han redigerade The English Hymnal 1906. De säregna modala egenskaperna hos psalmen skapade den blandning av medeltida och moderna klanger som är verkets kännetecken. Stycket uruppfördes 1910 vid Three Choirs Festival i Gloucester Cathedral. Det är noterat för två stråkorkestrar, en som fungerar som en fjärran kör och en som stråkkvartett, med mästerligt utförd kontrapunktik. 2020 hamnade Vaughan Williams Tallisfantasi på britternas topp 5-lista över tidernas bästa klassiska stycken, i en omröstning gjord av radiokanalen Classic FM. JENNY SVENSSON

VIOLINKONSERT OP 35 Moderato nobile Romance Finale: Allegro assai vivace Erich Wolfgang Korngold kallades till Hollywood för att hjälpa till med de musikaliska arrangemangen kring Max Reinhardts filmatisering av En midsommarnattsdröm. Filmmusiken gav honom både rikedom, filmpriser och ära, men den innebar också att konsertinstitutionerna började tappa intresset för honom. Han var ju inte längre "seriös". Korngold var känslig för kritiken och ägnade sina sista tolv år enbart åt konstmusik. Sommaren 1945 arbetade han på sin violinkonsert. Uruppförandet i St Louis den 15 februari 1947 kom att utföras av Jascha Heifetz. Konserten, som för övrigt tillägnades Gustav Mahlers änka Alma, gjorde stor lycka och spelades inom kort i många konserthus. Man kan i violinkonserten hitta teman från fyra av Korngolds filmer. Huvudtemat i andra satsen kommer från Anthony Adverse (1936), en filmmusik som gav Korngold en Oscar. Finalen börjar med livfullt staccatospel och slutar med en lysande virtuos höjdpunkt, allt byggt på det ljusa och glansfulla huvudtemat ur filmen The Prince and the Pauper (Prinsen och tiggaren) från 1937. Arbetssättet säger en del om vilken betydelse Korngold gav sin filmmusik, och vilken kvalitet den har. STIG JACOBSSON

DMITRIJ SJOSTAKOVITJ (1906-1975) SYMFONI NR 5 D-MOLL OP 47 Moderato Allegretto Largo Allegro non troppo En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk, som beskrevs som "osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär". Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kolleger till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan och kände sig tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta Mahler-inspirerade fjärde symfoni. I stället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin som presenterades som "En sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik". Symfonin följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll, men slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern beskrev symfonin och liknade den med en hjältes resa där motgångar och utmaningar övervinns, för att slutligen nå seger. I första satsen påbörjar hjälten sin resa och tar avstamp ur ett dystert och mörkt landskap. Som brukligt är med Sjostakovitjs musik innehåller den flera olika aspekter, dels ett tillrättalagt yttre som skenbart hyllar kommunismen, dels dolda teman som speglar mer av hans innersta tankar och känslor. Ett exempel på detta är första satsens andra tema, där frasen Amour, amour från Carmens Habanera smugits in som en referens till Sjostakovitjs obesvarade kärlek Elena Konstantinovskaja. Andra satsen är ett ironiskt pseudo-scherzo som lättar upp stämningen men i slutet mer och mer låter som en ostadig speldosa. Det efterföljande vackra largot är symfonins kärna där sorgsna snyftningar hörs som en enkel sång i den ensamma natten. I slutet av huvudtemat ekar Mussorgskijs klagande och lidande ryska folk ur operan Boris Godunov. I finalen sammanflätas till slut Sjostakovitjs personliga känslor och hans offentliga och sociala situation. Symfonins melankoliska återhållsamhet som tidigare färgat verket utmynnar nu i en, enligt honom själv "av påtvingad glädje skapad under hot", jubelfinal i D-dur. Temat är taget från en sång han komponerat till en dikt av Pusjkin, Återfödelse*, komponerad strax före symfonin. Dikten skrevs 1820 under Pusjkins exil från huvudstaden, och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig "konstnärs-barbar", men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar. Alldeles i slutet upprepas tonen A (eller la) 256 gånger. När kolleger frågade honom vad det betydde, sade han att det är ya, ryska för mig, jag. Lala är också ryskans smeknamn för Elena, Sjostakovitjs älskade, och således blir la, la, la både ett rop av förtvivlan och ett farväl. ANDREAS KONVICKA *"Således försvinner illusionerna från min plågade själ och i dess ställe uppstår visioner om rena ursprungliga dagar" (Ur Återfödelse av Alexander Pusjkin)

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Tarmo Peltokoski från Vasa, Finland fick drömjobbet som 21-åring när han tidigare i år utsågs till förste gästdirigent för Deutsche Kammerphilharmonie i Bremen efter bara två gästspel hos orkestern. Peltokoski började sina dirigentstudier hos professor emeritus Jorma Panula vid 14 års ålder och studerar för närvarande med Sakari Oramo vid Sibelius-Akademin. Han har även undervisats av Hannu Lintu och Jukka-Pekka Saraste. Tarmo Peltokoski är också en hyllad pianist och studerar piano vid Sibelius-Akademin med Antti Hotti. Han har framträtt som solist med alla stora finska orkestrar, inklusive Finlands Radiosymfoni, Helsingfors och Tammerfors filharmoniker och Uleåborgs symfoni. Han har framfört konserter och kammarmusik vid Åbos och S:t Michels festivaler.

Den amerikanske violinisten Chad Hoopes, född 1994, har hyllats för sin enorma talang och magiska ton. Sedan han som 14-åring vann första pris i ungdomstävlingen till Yehudi Menuhins minne har han lagt världen för sina fötter. 2017 mottog Chad Hoopes det prestigefyllda Avery Fisher Career Grant. Tidigare vinnare är bland andra Yuja Wang, Leila Josefowicz, Joshua Bell och Hilary Hahn. Chad Hoopes började sina violinstudier vid tre års ålder i Minneapolis och fortsatte sin utbildning vid Cleveland Institute of Music under David Cerone och Joel Smirnoff. Han studerade dessutom vid Kronbergakademin i Tyskland med professor Ana Chumachenco, som fortfarande är hans mentor. De senaste åren han Hoopes gjort solodebut med såväl San Francisco Symphony, Pittsburgh Symphony, Philadelphia Orchestra, Houston Symphony och Minnesota Orchestra som Münchner Symphoniker. Chad Hoopes spelar på violinen 1991 Samuel Zygmuntowicz som tidigare tillhörde Isaac Stern.