Göteborgs Konserthus Dirigent och solist: Christian Zacharias

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) NÄNINE Konstnären Anselm Feuerbach (1829-1880) och Johannes Brahms (1833-1897) hade en komplicerad vänskap. Det verkar som om Brahms var mer vän med Feuerbach än Feuerbach med honom. Som en del av sin kompositionsteknik skickade Brahms sina verk för påseende till betrodda vänner, som Clara Schumann. Därefter testade han dem på provpublik och skickade dem först efter det till förläggare för tryckning. En sådan öppen attityd till kritik av sina verk hade Feuerbach absolut inte och blev sårad när Brahms kommenterade hans verk eller berättade för honom att han inte skulle bli uppskattad av invånarna i Wien. Att Brahms hade rätt om Wienpubliken gjorde inte Feuerbach vänligare inställd. Ändå var det nåt mellan de två männen som fick Brahms att dedicera Nänie till Feuerbachs styvmor. Och detta något var så känsligt att Brahms inte ens orkade skicka det kondoleansbrev kutymen krävde till styvmodern när Feuerbach dog. Däremot skrev han ytterst vördsamt till Henriette Feuerbach senare och bad om tillåtelse att dedicera Nänie till hennes styvson och henne själv. Henriette Feuerbach blev rörd och lärde sig verket utantill på piano. Andra meddelanden finns i Nänie, sopranernas första fras liknar starten på Beethovens pianosonat op 81 som kallas Lebewohl, alltså farväl. Brahms citerar också Robert Schumanns "Clara-emblem", kanske för att Felix Schumann, Brahms gudson, hade dött 1879. Schillers dikt är en sorgesång. Allt måste dö, även skönheten. Brahms lyfter fram den tröstande näst sista raden, "att vara en sorgesång i den älskades mun är härligt", med att låta musiken gå över till taktarten sex fjärdedelstakt. Sextakt förknippas med vaggsång och tröst. Efter det hade Brahms från början tänkt att lägga till något från starten, men ångrade sig. I stället för att låta verket sluta med den sista frasen, "Den vanliga människan går till underjorden utan klang", upprepar han den näst sista som klingar ännu ljuvligare på originalspråket: "Auch ein Klaglied zu sein im Mund der Geliebten ist Herrlich". Katarina A Karlsson

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) SCHICKSALSLIED Brahms tog tid på sig för att skriva Schicksalslied. Det var inte alls ovanligt för honom. 1868 hade han gjort som Beethoven, rest ut på landet för att vandra. Han åkte till kuststaden Wilhelmshaven mellan Hamburg och Nederländerna för att hälsa på goda vänner och se hamnen. Väl där var han ovanligt tyst och plötsligt ville han åka tillbaka till Hamburg för att komponera. Ändå tog det tre år innan verket blev klart. Under tiden skrev han annat, som Altrapsodi. De han hade som rådgivare den här gången var bland andra dirigenten Hermann Levi som tyckte att stycket borde sluta med en återtagning av styckets början, fast i C-dur. Så blev det också. Hölderins dystra slut om hur människorna faller ner i okända djup - till skillnad från de bekymmerslösa gudarna - lättas upp med tre minuter av den mest tröstande, vackra musik Brahms någonsin skrivit. Flöjten höjer sig över de okända djupen som människan skulle ha fastnat i om inte Brahms gett oss dessa tre minuter. Som dirigent framförde Brahms även sina egna verk. Det finns en samtida beskrivning: "Han kom in i repetitionsrummet utan stora åthävor, mera som en musiker bland musiker. Han var kort och tjock, ganska högljudd med en genomträngande röst som var både generös med beröm och skarpa ord för att korrigera. På pulten var han eldig, livlig, rentav elektrifierande. Vid accenterna stampade han hårt i golvet. En av damerna ur kören lade diskret dit en matta mellan repetitionerna. För varje accent sparkade Brahms iväg den mer och mer tills den ramlade ner och han fick tillbaka resonansen för sitt stampande. Efteråt var krage och slips på sned och knapparna uppknäppta." Katarina A Karlsson

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) INTRODUKTION OCH ALLEGRO APPASSIONATO 1849 hade Robert Schumann (1810-1856) sju år kvar att leva varav de sista två på mentalsjukhus. Makan Clara födde sonen Ferdinand, deras sjätte barn på nio år. Hon hade höggravid utfört en annan bedrift. Tillsammans med äldsta dottern och Robert flydde Clara i maj månad Dresden där krig brutit ut och återvände sedan ensam för att hämta resten av barnen. Delar av resan var till fots. Clara tog ansvar för familjen också genom att under äktenskapets första del vara familjeförsörjare. Det tog ett tag innan Roberts värv drog in pengar. Även under makens sjukdom och efter hans död fortsatte hon att försörja barn och senare barnbarn. Men nu är året 1849 och Robert drar själv in en hel del pengar och arbetar hårt. Han fullbordar 40 kompositioner varav flera större verk. Robert Schumann var i ungdomen oerhört intresserad av text. Ett tag var det som att han inte visste vad som skulle ta över, text eller musik. I sin dagbok kallade han sig excellent tonsättare och poet, men inget geni. Detta gjorde honom förstås intresserad av att tonsätta texter och våren 1849 ägnades åt körmusik och att få operan Genoveva uppförd någonstans. Det blev hans första och enda opera. Trots att handlingen påminner om Wagners Lohengrin framfördes den bara tre gånger året därpå och kritiken var inte nådig. Bättre brukade det gå för den musik han skrev för Clara, Europas finaste konsertpianist. Introduktion och Allegro appassionato skrevs i september och uruppfördes i februari året därpå. Att formen var ovanlig visste Schumann själv. Ett ensatsigt stycke med många olika delar som utvecklas och processas, vad skulle det kallas? Konzertstück blev namnet den publicerades under. Han skrev den medan han läste Lord Byron. Det börjar som ett ackompanjemang av orkesterns blåsare. Nästan abrupt avbryter bleckblåset med fanfarliknande varningar. Även publiken och kritikerna hade svårt att förstå formen och mottagandet blev blandat. Musiken är skriven under Schumanns höjdpunkt som tonsättare. Katarina A Karlsson

ROBERT SCHUMANN (1810-1856) SYMFONI NR 4 D-MOLL OP 120 Ziemlich langsam. Lebhaft Romanze (Ziemlich langsam) Scherzo (Lebhaft) Langsam. Lebhaft. Presto Det var på hustrun Claras förslag som Robert Schumann började komponera för orkester. Under året 1841 var han i febril aktivitet och arbetade stundtals dag och natt. Samtidigt började hans psykiska ohälsa ge sig till känna. Första satsen i symfoni nummer ett uruppfördes redan i mars månad det året och det stärkte honom så till den grad att han skrev nästa symfoni direkt. Dock tycks det ha varit d-mollsymfonin som inte kom förrän på hösten som jagade honom mest. Huset genljöd av vilda d-mollackord medan paret Schumanns första barn föddes, dottern Marie. Mycket händer musikaliskt mellan symfoni nummer ett och fyra. Det är svårt att föreställa sig den otroliga kreativiteten Robert Schumann gav prov på under bara några månader. Kan det bero på att det unga paret äntligen vunnit striden och fått varandra efter många års kamp? Det hade kostat dem en konflikt med Friederich Wieck, Claras far och Roberts före detta pianolärare som hade förbjudit det förälskade paret att träffas. Fadern slängde breven Clara fick från Robert, och till och med stämde dem. Inte minst Claras envisa kamp var orsaken till att det ändå blev äktenskap till slut. Så 1941 när de fått både varandra och en dotter, borde inte det vara en lycka som hörs i musiken? Men Robert Schumann var sitt eget centrum, hur mycket av det som hände i familjen som speglas i hans arbete är svårt att veta, han tycks ha tillbringat hela sitt liv i introspektion. Trots allt, symfoni nummer fyra är som en enda lyckoexplosion. Den första satsen är ivrig, pockande, som att han har så bråttom med allt han vill uttrycka. Andra satsen är bara ren ömhet. I tredje satsen är det som att något hotar lyckan, trots att satsen heter scherzo. I sista satsen tar Schumann en dryg minut på sig för att bygga upp spänningen, men sen släpps glädjen fram. Melodin dansar hoppsasteg, för att sen få med sig hela orkestern i gemensam dans innan bleckblåset kommer in och spettar loss stora stycken för att få allvaret att återvända, men inte ens det hjälper. Inget kan stoppa jublet. Katarina A Karlsson

Sedan 2017 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker - Sveriges Nationalorkester. Han är en av vår tids mest efterfrågade dirigenter och har lett orkestern på framgångsrika turnéer till fyra nordiska huvudstäder samt till Tyskland och Österrike. Orkestern har tidigare gjort hyllade framträdanden på världens mest prestigefyllda scener, bland dem BBC Proms i London och Musikverein i Wien, och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus. På gsoplay.se samt via appar erbjuds allt från orkesterkonserter med världsledande dirigenter och solister till kammarkonserter och fantasifulla filmproduktioner. Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Bland viktiga chefdirigenter under senare år finns Gustavo Dudamel och Neeme Järvi. Göteborgs Symfoniker har gjort 100-tals inspelningar som resulterat i ett flertal internationella priser. Senast Sibelius symfonier med Santtu-Matias Rouvali på Alpha Classics som hyllats i branschtidskrifter som Gramophone och Diapason.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitörDen 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. Som landets äldsta symfoniska kör kunde man 2017 fira sitt 100-årsjubileum med en stor festkonsert där såväl Mozart och Brahms som Stenhammar, Elfrida Andrée och Björn & Benny stod på programmet. Göteborgs Symfoniska kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid konserter i bland annat Royal Albert Hall och i Canterbury Cathedral i England samt deltagit med Göteborgs Symfoniker i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och på en turné till Kina. Tillförordnad kormästare är Simon Kim Phipps.