Göteborgs Konserthus Härifrån till evigheten

Charles Ives (1874-1954) The Unanswered Question The Unanswered Question av Charles Ives är ett verk lika mystiskt som det var före sin tid. Från att det komponerades 1908 dröjde det ända till 1946 innan det uppfördes för första gången. I dag är det ett av hans mest kända verk. Stycket är ett slags collage i tre lager. Det första lagret, stråkarna, utgör en långsam, enkel och tonal bakgrund. Det representerar ”druidernas tystnad”. Ovanpå återkommer en ensam trumpet med ett kort atonalt motiv. Det är ”existensens eviga fråga”. Trumpeten åtföljs i sin tur av träblås som lika atonalt, men allt snabbare, starkare och ivrigare, försöker att besvara trumpetens fråga – förgäves. Frågan förblir obesvarad. Stråkarna fortsätter som om inget har hänt. Hur man tolkat existensens "fråga" har varierat. Stycket medverkar i allt från krigsfilmen Den tunna röda linjen till A Quiet Passion om poeten Emily Dickinson. Det fick även ge namn åt Leonard Bernsteins föreläsningar om tonalitetens vara eller icke-vara. En teori är att Ives titel skulle vara hämtad från dikten The Sphinx av Ralph Waldo Emerson. Krocken mellan det tonala och det atonala skulle då spegla relationen mellan det andliga och kroppsliga – och hur de egentligen hör ihop. En fråga utan svar, men som man inte kan undgå att ställa om och igen. Carl Magnus Juliusson

Ruth Crawford Seeger (1901-1953) Andante For Strings Ruth Crawford Seeger var en experimentell tonsättare och del av 1920-talets amerikanska avantgarde. Ändå är många av hennes verk fortfarande i dag opublicerade. Dessvärre blev karriären kort. Hennes stråkkvartett lyfts inte sällan som hennes stora mästerverk. Den tillkom 1931 i Berlin dit hon rest för att studera som första kvinna på ett Guggenheim-stipendium. Den långsamma satsen arrangerade hon sedan om för stråkorkester under namnet Andante for Strings. Sin tidiga musik beskrev hon som “ett träd av ljus och klangfärger”. Det är en beskrivning som passar väl in på detta stämningsfulla, flytande och lite kärva verk. Hon ville skriva en musik som var dissonant, men samtidigt enkel och kunde tilltala vanliga människor, utan att vara torr och intellektuell. Efter Berlin gifte hon sig med sin musiklärare. De engagerade sig politiskt, satte musiken i klasskampens tjänst och lämnade modernismen. Hon slutade helt att komponera egen musik. Först när barnen flyttat ut återupptog hon det egna komponerandet, men avbröts då av cancer och avled 1953.

Joseph Haydn (1732–1809) Symfoni nr 64 A-dur “Tempura mutantur” Allegro con spirito Largo Menuetto & Trio: Allegretto Finale: Presto Joseph Haydn komponerade flertalet av sina symfonier (den sista bär nummer 104!) för den omåttligt förmögne fursten Esterházy hos vilken han var anställd i närmare 40 år. Den symfoni som musikforskaren Hoboken i sin kronologiska lista över Haydns symfonier gav nr 64 skrevs troligen någon gång mellan 1773 och 1775. Det betyder att det är en av de sista symfonierna som räknas till Haydns Sturm und Drangperiod, där känslorna blossade. Som så många andra av Haydns symfonier har också denna ett tillnamn och det återges i tonsättarens eget manuskript: Tempura mutantur. Detta gamla latinska ordspråk var mycket välkänt och har en fortsättning: Tempura mutantur, nos et mutamur in illis, vilket kan översättas som ”Tiderna förändras och vi med dem”. Någon förklaring till namnet har Haydn inte själv givit men kanske ville han påpeka att han med detta verk var på väg in i ett nytt sätt att se på musiken och tillvaron. Som kapellmästare för en hovorkester hade Haydn förmånen att omedelbart kunna framföra sina nya alster och den här gången hade han komponerat ett verk i fyra satser för stråkar och två vardera av oboer och horn, och som vanligt bjuder han på underverk av musikalisk finurlighet och intelligens. Efter ett par lyriska takter i pianissimo följer ett utbrott av fyra ackord innan allt utvecklas instrumentalt och melodiskt. Den långsamma satsen är skriven för de sordinerade stråkarnas breda melodier. Länge tycks satsen vara helt skriven för stråkar, men halvvägs in kommer blåsarna överraskande och kraftfulla. Efter en lättsam och ljus menuett följer ett avslutande presto i en egenartad rondoform. Stig Jacobsson

György Ligeti (1923-2006) Atmosphères Det var först när György Ligeti flydde från hemlandet vid revolten 1956, som världen blev medveten om hans epokgörande nyskapande. Han kom att räknas in bland de mest betydelsefulla och avantgardistiska konstnärerna på barrikaderna. Han slog ner som en bomb med verk som Atmosphères, Aventures, Nouvelles Aventures och Requiem. Ligeti presenterade sig som en himlastormare som var djärvare och konsekvent modernare än någon annan man hört talas om, och han rörde om ordentligt i etablissemanget. Det massiva orkesterverket Atmosphères uruppfördes i Donaueschingen 1961 med Hans Rosbaud som dirigent. Det dröjde inte länge förrän stycket nått kultstatus. Stanley Kubrick spädde på berömmelsen när han använde musiken i sin film 2001 – Ett rymdäventyr, där den passade som hand i handske. Varje instrument (!) har en egen stämma i ett eget notsystem i det meterhöga partituret. Det första man får höra är ett kromatiskt kluster som omfattar fem oktaver. Det är den totala klangen som betyder något, och den ändrar bara tonfärg och dynamik. Här finns inga rytmiska eller melodiska motiv. På några ställen blåser brassmusikerna rakt igenom sina instrument utan att skapa någon ton, och mot slutet slås med mjuka klubbor på flygelns strängar. Mitt i stycket når piccolaflöjten och violinerna sitt högsta register, för att efter en andning dyka ner till extremt kontrabasdjup. Direkt därpå startar en 56-stämmig kanon där stämmorna hakar på varandra med så kort förskjutning som möjlig. Det är inte möjligt, och heller inte avsikten, att man ska kunna följa skeendet i denna mikropolyfoni. Stig Jacobsson

Richard Strauss (1864-1949) Also sprach Zarathustra Op 30 Musiken är på intet sätt en musikalisk översättning av Nietzsches kontroversiella teorier om övermänniskan. Richard Strauss såg de positiva sidorna av författarens budskap: frihetskravet, längtan till en bättre värld, handlingskraften. Naturskildringarna var den viktigaste inspirationskällan. Den omfattande orkesterdikten sönderfaller i nio avsnitt vars titlar stämmer överens med namnen på kapitel i boken (men inte alltid i samma ordning). Mellan dessa finns bara tre generalpauser, resten går i ett svep. Som motto placerade han Nietzsches ”ode till solen” med uppmaningen att ”Alltför länge har vi drömt om musik, låt oss nu vakna. Vi var sömngångare, låt oss nu gå ut i dagen…” Hela verket inleds med soluppgången: efter långa, malande och mycket låga C i kontrabasar, kontrafagott och orgel bryter solen fram i tonerna C, G och C2. Sannolikt är detta den mest strålande soluppgången i hela musikhistorien, och blev precis som Ligetis musik motiv i filmen 2001 – Ett rymdäventyr. De följande partierna har titlarna: ”Om invånarna i eftervärlden”, "Om den stora längtan” och ”Om glädjen och passionerna”, där oboen intonerar en sorgemelodi. Det är ungdomens drömmar som begravs. ”Nattvandrarens sång” är en hjärtknipande avskedssång där naturskildringen återkommer i försonande C-dur i basarna. Just C-dur får i musiken representera människan och naturen, medan H-dur representerar universum – två tonarter som ligger mycket långt från varandra. Ingen av dem går vid styckets slut segrande ur kampen. Stig Jacobsson

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw var en stor inspiration för hennes utveckling som musiker. Den kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, di Castri, Stockhausen, Khayam, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin and Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. Säsongen 2024-2025 gästade hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum Winterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och framträdanden för unga artister. Hennes debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Hennes utmärkelser inkluderar Polar Music Prize (2025), Order of Canada (2016), Officier des Arts et des Lettres i Frankrike (2022), tidningen Gramophones Årets artist 2022, Tysklands Faust Award (2015), Rolf Schock-priset (2018) och Musical America Artist of the Year 2024. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.