Göteborgs Konserthus Soloorgel med kanadensisk stjärna

RACHEL LAURIN (f 1961) SONAT FÖR ORGEL NR 1 OP 91 Allegro agitato Berceuse Mariale Carillon-Toccata: Allegro leggiero Rachel Laurin är själv organist och har gett orgelkonserter i en lång rad städer i hemlandet Kanada men också i USA och Europa. Hon har även spelat in något dussin cd av vilka två helt ägnas hennes många egna kompositioner. Hon har även flitigt anlitats för att hålla föreläsningar vid kanadensiska och amerikanska universitet som Yale, Syracuse, Kansas City, St. Thomas etc. Till orgeln kom hon via sin mor som brukade spela vid gudstjänster i grannskapets kyrka, men det blev ändå piano som hon först studerade från nio års ålder. Det var inte förrän hon var i 18-årsåldern och började ta musiken på allvar som hon övergick till orgel. Hon är även en erkänt skicklig improvisatör. För Rachel Laurin har komponerandet i första hand betytt att skriva musik som har en roll i samhället, musik som ska kunna spelas i olika sammanhang och som publiken gillar. Det har blivit över hundra verk för olika soloinstrument, röst, ensembler, kör och orkester, och de flesta har publicerats och uppmärksammats internationellt. Hon har vunnit en lång rad attraktiva priser som Holtkamp-AGO 2008, Marilyn Mason New Organ Music Competition 2009 och första pris i Orgelkids Tenth Anniversary Composition Contest 2019. 2020 tilldelade American Guild of Organists (AGO) sitt Distinguished Composer Award till henne för att hylla hennes bidrag till orgelrepertoaren. Hon är även ledamot av Comité d’Honneur de la Fédération Francophone des Amis de l’Orgue sedan 2016. Hennes drygt tjugo minuter långa första sonat för orgel har tre satser och uruppfördes av henne själv under Halifax Orgelfestival i juli 2019. Det är ny musik som skakat av sig de ingenjörskonster som präglat så mycket av 1900-talsmusiken. Här dominerar vacker musik, och den långsamma satsen är något av ett underverk av stillsam skönhet. Stig Jacobsson

CÉSAR FRANCK (1822-1890) SYMFONI D-MOLL Lento. Allegro non troppo Allegretto Allegro non troppo César Franck var i själva verket född i belgiska Liège, men var från sitt trettonde levnadsår verksam i Paris, där han arbetade som älskad och aktad pedagog och som en av sin tids mest lysande organister. Under sina sista tio, femton levnadsår kom han som tonsättare in i en helt ny fas, och ett tiotal nya orgelverk kom att revolutionera genren. Hans violinsonat i A-dur blev ett av kammarlitteraturens mest spelade mästerverk, och hans symfoni i d-moll är ett underverk i sin syntes av germansk kromatik och gallisk elegans. Francks girige far gjorde allt för att i Paris lansera pojken som ett underbarn av Mozarts kaliber. Onekligen var han begåvad, och han skapade som yngling en rik produktion av enklare orgelverk, kammarmusik, pianokonserter och oratorier – men någon större framgång fick han inte. 1859 erhöll han en säkrare position som organist i Pariskyrkan St Clotilde, där den legendariske orgelmakaren Cavaillé-Coll just byggt ett magnifikt instrument. Han skulle verka där i trettiotre år. Det här var en tid då den franska kyrkomusiken tack vare Gounod, Saint-Saëns, Widor, Vierne, Fauré och många andra upplevde en höjdpunkt, och även Franck komponerade välklingande men föga liturgiska mässor och oratorier. Vad som egentligen inträffade mot 1870-talets slut är svårt att säga, men Francks musik fick oväntat ett alltmer passionerat och fullödigt tonspråk, samtidigt som han uttryckte sig i genrer som inte alls var i ropet i tidens Frankrike. De flesta försökte finna lyckan som operatonsättare, men det var den enda musikform Franck helt ratade. Istället satsade han på kammarmusik och orkestermusik, däribland den mest spelade franska symfonin. Symfonins tonspråk är laddat med en nästan religiös mystik och rymmer rikligt med svärmiska modulationer, tämligen främmande för den franska traditionen. Vem kunde ana att denne fridsamme man skulle utvecklas till revolutionär? Men han ville inte omstörta, bara skriva ärlig musik, så som han kände den inom sig. Symfonin växlar mellan mörker och ljus, mellan hopp och förtvivlan, för att inte säga extas. Musiken är mycket personlig, något som premiärpubliken 1889 (året före hans bortgång) hade svårt att förlika sig med. Till och med kollegan Charles Gounod hävde ur sig att symfonin speglade en ”impotens driven till dogmatism”. För dem med öppna öron blev Francks symfoni en uppenbarelse, och det har den förblivit fram till idag. Ett unikum av högsta klass. Det kan väl vara helt okay att spela den andra av de tre satserna ur symfonin även på orgel, med tanke på att Franck skrev åtskilliga av sina mest betydande verk för just detta instrument. Stig Jacobsson Stig Jacobsson

LOUIS VIERNE (1870–1937) SYMFONI NR 1 D-MOLL 14 Allegro vivace Final: Allegro Louis Vierne föddes blind, men hans musikalitet togs så väl om hand att han med konkurrens från 88 medsökande år 1900 utsågs till organist vid Cavallié-Colls orgel i Notre Dame de Paris, och för denna orgel skrev han fem av sina sex orgelsymfonier. Han var helt uppslukad av orgeln och kyrkan, och han avled under en konsert han gav för ”Orgelns vänner” 1937. Aristide Cavallié-Coll möjliggjorde med sina orglar den sällsynt framgångsrika orgeldynasti som räknar in tonsättare som Franck, Widor, Tournemire, Dupré, Gigout, Guilmant och inte minst just Louis Vierne. De skrev alla symfonisk musik och använde orgeln som vore den en hel orkester, och resultatet blev orgelsymfonier. Louis Vierne skrev sin första symfoni precis innan han utsågs till organist i Notre Dame, och den bidrog säkerligen till han fick tjänsten. Han tillägnade sin kollega Guilmant sitt verk, men han ägnade också Johann Sebastian Bach sin hyllning genom att inleda symfonin med en Preludium och fuga. Originellt är att första symfonin har hela sex satser, medan de övriga är femsatsiga. Det sista avsnittet i hans memoarer sammanfattar hans gärning: ”Här avslutas mina memoarer som organist i Notre Dame de Paris. Det strålande instrument vars lyckliga titelinnehavare jag varit i 37 år… I dess skugga komponerade jag min musik och formade för mig själv en katedralorganists estetik, försökte tillägna mig dess majestätiska klang i basilikans storslagna arkitektur…” Stig Jacobsson

JOHANN SEBASTIAN BACH (1685–1750) SINFONIA UR KANTAT NR 146 Wir müssen durch viel Trübsal (transkription Marcel Dupré) 1. Sinfonia Som vi vet komponerade fader Bach kantater till varje söndag under kyrkoåret, och inte bara en årgång, utan tre! Till tredje söndagen efter påsk hör kantaterna nr 12, 103 och 146, och den sistnämna skrev han antingen 1726 eller 1728. När man lämnat efter sig en så ofattbart stor produktion som Bach, förlåter man honom gärna att han då och då använde samma musik flera gånger. Risken att någon skulle känna igen den var ändå oerhört liten i en tid då reproducerad musik inte fanns. Men det råder väl ingen tvekan om att den inledande sinfonian påminner mycket om den kända violinkonserten i d-moll. Intressant är ändå att Bach själv i denna sats också använder en orgel i orkestern, så steget är inte långt att spela det i sin helhet på orgel. Stig Jacobsson

CHARLES VALENTIN ALKAN (1813–1888) UR 12 ÉTUDES POUR LES PIEDS SEULMENT nr 5 Moderato nr 2 Adagio nr 7 Allegro nr 4 Moderato Charles Valentin Alkan var ett av musikhistoriens främsta underbarn: redan som sexåring vann han inträde till Musikkonservatoriet i Paris, och under den fortsatta karriären kom han att bli nära vän med storheter som Chopin och Liszt. Liksom dessa komponerade han främst för piano, och hans tekniskt mycket avancerade stycken uppskattades av samtiden, för att sedan falla i glömska en tid. Men i vår tid har man återupptäckt honom och fascinerats av hans fantasi och utmaningar. Han var en mästare som gick sina egna vägar och var hänsynslös när det gällde fingerfärdighet. Hans frånfälle hör till de spektakulära: man fann honom i hans våning där en välfylld bokhylla vält över honom. I handen föll han ett exemplar av den judiska skriftsamlingen Talmud. Det nu aktuella verket, etyder för enbart fötter, tycks ju antyda att han skrev dem 1865 för orgel, men i själva verket tänkte Alkan sig ett mycket speciellt piano med pedal. Stig Jacobsson

IGOR STRAVINSKY (1882–1971) TRE SATSER UR PETRUSJKA Rysk dans Hemma hos Petrusjka Fastekarneval Petrusjka är en av Stravinskys tidigaste och mest kända baletter. Den kom mellan succén med Eldfågeln och skandalen med Våroffer, och bygger liksom dessa på en gammal rysk sägen. Petrusjka är den ryska motsvarigheten för den franska figuren Pierrot. Baletten komponerades 1911. Baletten utspelas på en dockteater i St Petersburg under 1830 års fastekarneval och den berättar historien om en marionettdocka som är mycket olycklig –han har nämligen begåvats med mänskliga känslor som han inte behärskar, och han har förälskat sig i Ballerinan. Slutligen mördas han av rivalen Moren, men dyker i slutet åter upp som en tillrättavisande andegestalt. Någon tragisk musik är det emellertid inte alls fråga om, tvärtom genomsyras den av medryckande ryska danser, grann orkesterkolorit och smittande rytmer. Arton dagar innan premiären i Paris den 13 juni 1911 var Stravinsky färdig med sitt verk, och ännu en gång var det den geniale Vaclav Nijinskij som dansade titelrollen. På förfrågan från den store pianisten Artur Rubinstein arrangerade Stravinsky tre satser ur baletten för ensamt piano sommaren 1921. Resultatet blev utomordentligt virtuost och Rubinstein lär aldrig ha framfört sviten. Första satsen är en medryckande rysk dans från balettens första scen. I Hemma hos Petrusjka får vi möta den marionettdocka som gett musiken dess namn, och den lilla sviten avslutas med en virvlande karneval. Stig Jacobsson

Enligt Chicago Classical Review har Isabelle Demers hänfört publik världen över med sin uppiggande virtuositet. Hennes solokonsert för The International Society of Organbuilders vid den amerikanska orgelbyggarkongressen 2010 ”lämnade hela kongressen i en känsla av ’Demers-feber’”. Samma år framträdde hon vid det nationella konventet för American Guild of Organists och applåderna ville inte tystna. Inte mindre än fem gånger blev hon kallad tillbaka till scenen. Isabelle Demers är ständigt efterfrågad av organisationer som the American Guild of Organists, Internationella orgelbyggarsamfundet, Royal Canadian College of Organists och The Organ Historical Society. Hon har gjort soloframträdanden i hela Europa, Oman, Kina, Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada. Hon har gett ut tre skivinspelningar på Acis och Pro Organo. 2018 framträdde hon som soloorganist på en inspelning av Duruflés Requiem med Baylors universitetskör (Acis). En inspelning som ägde rum i Duruflés kyrka i Paris. Isabelle Demers är född och uppvuxen i Québec, doktorerade vid Juilliard och leder idag orgelprogrammet vid Baylor University, Texas.