Göteborgs Konserthus Kärlek, tårar och hat

GEORG FRIEDRICH HÄNDEL (1685-1759) UVERTYR TILL JULIUS CESAR Opera var Händels största musikaliska intresse, det tog honom från hemstaden Halle via Italien till England. När Händel skrev Julius Cesar (1724) bodde han på Brook Street i London. Detta blev Händels hem under 36 år och är numera museum. I Julius Cesar visar Händel prov på sitt fantastiska öra för instrumentation. Som person var Händel en människa man gärna hade velat tillbringa en kväll tillsammans med. Han var rolig, gillade att berätta historier och härma människor. Mat och dryck uppskattade han intill besatthet. En av de utställningar som getts på Handel House handlade om hans hälsa och matvanor. Han tycks a lidit av både bulimi och alkoholism men höll sin hälsa i någorlunda skick genom att emellanåt "dricka brunn", det vill säga resa till en kurort, dricka vatten och äta sunt. KATARINA A KARLSSON

ANTONIO VIVALDI (1678-1741) GELIDO IN OGNI VENA UR FARNACE För att umgås med Vivaldi bör man däremot vara försiktig med humorn, han tycks ha varit lättstött. Men så mötte han också mycket motstånd. Kanske var det självförvållat, han skröt t ex med att han kunde komponera en flersatsig konsert snabbare än den kunde kopieras. Vivaldi var extremt produktiv och virtuos som tonsättare och violinist. Ett ögonvittne berättar att han blev skräckslagen av Vivaldis kadenser - så kan man inte spela! Han förnyade orkestrering och konsertformer, införde helt nya klangfärger för sin tid och bröt mot 4-takters periodiken. I öppningen till den här arian har han lånat från sig själv. Titeln lyder "Blodet fryser i mina ådror", och har man kommit på en så fantastisk musikalisk bild för kyla som starten på fjärde satsen av De fyra årstiderna är det bara att använda den igen. KATARINA A KARLSSON

GEORG FRIEDRICH HÄNDEL (1685-1759) CRUDE FURIE DEGLI ORRIDI ABISSI När Händel själv fick välja sina libretton tycks han ha föredragit komedier som Xerxes. Den hade premiär i London 1738. Arian Crude furie skrevs för en virtuos kastratsångare. Londonpubliken förstod sig dock inte på komisk opera och visste inte vad den skulle tro. Ögonvittnet Charles Burney skrev "Jag har inte lyckats ta reda på vem som skrivit orden till detta drama, men det är ett av de sämsta Händel någonsin tonsatt, för förutom svag text finns där en blandning av tragi- komedi och clowneri i den…" Det är Xerxes som sjunger denna aria i tredje och sista akten. Han ska just gifta sig med Romilda men det det är för sent, hon är redan gift. Som om detta inte vore nog får han samtidigt ett brev som anklagar honom för otrohet (vilket är helt sant) och det gör honom så arg att han brister ut i denna aria. KATARINA A KARLSSON

ANTONIO VIVALDI (1678-1741) SINFONIA UR ORLANDO FURIOSO Eposet Orlando Furioso bygger på medeltida poesi och tonsattes av Vivaldi två gånger. En av Vivaldis nymodigheter var att arbeta med crescendo och diminuendo, det vill säga att låta musiken gradvis bli starkare och svagare, något som inte infördes förrän långt senare. I eposet cirklar det mesta kring Alcina som alla blir förälskade i och som själv faller för flera, bland dem den till man förklädda Bradamante som varit tillsammans med riddaren Ruggiero som Alcina också åtrått. Monster, grottor och magi förekommer. Och Orlando? Ja, han är förstås också kär men i Angelica som i hemlighet gift sig med Medoro. De har ristat in sina löften i ett träd och när Orlando ser detta börjar själva raseriet. En del träd går åt. KATARINA A KARLSSON

GEORG FRIEDRICH HÄNDEL LASCIA CH'IO PIANGA UR RINALDO Händels opera Almira (1705) innehåller en av hans mest populära melodier. Händel återanvände den senare i operan Rinaldo som hade premiär i London 1711. Operan blev succé och uppfördes flera gånger under Händels London-år. Det är Almirena som hålls fången av den saracenske kungen och ber för sitt liv i arian: "Låt mig begråta mitt hårda öde och sucka efter frihet." KATARINA A KARLSSON

ANTONIO VIVALDI (1678-1741) SOL DA TE MIO DOLCE AMORE UR ORLANDO FURIOSO Vivaldi använde gärna instrumentsoli både i sina konserter och operor, till exempel flöjten som samtalar så ingående med sångsolisten i den här arian. Rösten och flöjten följs åt som tankarna hos två människor som står varann nära. Arian sjungs av Ruggiero, en av riddarna i Orlandos följe, som spelades av en kastrat vid premiären. Texten handlar om tröst, hur kärleken leder till en hamn. KATARINA A KARLSSON

EGIDIO ROMUALDO DUNI (1708-1775) SPERAI VICINO AL LIDO I maj 1737 sjöng kastratstjärnan Carlo Broschi (bättre känd som Farinelli) sin sista operaroll i London. Han framträdde som Timante i operan Demofoonte av Egidio Romualdo Duni, en kompositör som tillhörde den berömda Neapolitanska Skolan som länge har ignorerats av moderna musikologer. Partituret till Demofoonte är tyvärr förlorat, men alla Farinellis arior publicerades 1737 i London i en samling som har överlevt till idag. Duni föddes 1708 i Matera (Apulien) och utbildades i Neapel hos Francesco Durante. Senare arbetade Duni i Frankrike där han komponerade många operor. Han blev populär bland Upplysningens encyklopedister och spelade en avgörande roll i skapandet av opéra-comique. År 1737 hade Farinelli redan nått toppen av sin karriär medan Duni två år tidigare debuterat i Rom med operan Nerone. En uppmuntrande debut, eftersom den romerska publiken föredrog Nerone framför Olimpiade av Pergolesi, idag ansedd som den störste inom den neapolitanska skolan. För Farinelli blev livet nu ett helt annat. Inbjuden till det spanska hovet flyttade han till Spanien, där han dagligen under lång tid hade uppgiften att sjunga samma sju arier i rum nära den spanske, deprimerade kungen. Under 1700-talet var Neapel Europas musikaliska centrum och en levande mötesplats för Upplysningens idéer. Dagens musikvetare erkänner nu stadens enorma betydelse för utvecklingen av 1700-talets musik. Med sina fyra konservatorier skapades här en ny, modern stil som var klart före sin tid. Operan revolutionerades av en ny, attraktiv idé: kontrapunkt är inte längre i fokus, enkla, vackra melodier understryker texten, och basso continuo spelar en dramatisk roll. Den neapolitanska operan ansågs därför spegla Upplysningens strävan efter en konst som skulle vara mer tillgänglig och lättare att förstå för publiken och därmed närmare människornas känslor. Neapel (Napoli på italienska) kallades också för "Castrapoli": det var här de flesta kastraterna utbildades och fick en chans att etablera sig internationellt. Som Farinelli kom de ofta från regionen Apulien i Södra Italien, från fattiga familjer som såg kastreringen som en möjlighet till högre ekonomisk status för sina barn. Kastrater som företeelse trotsar alla moderna moraliska och förnuftsmässiga principer. Deras androgyna framtoning ansågs dock inte som "onaturlig" av samtiden, snarare tvärtom, som ett sätt att skapa sublima röster. De tycktes överbrygga avståndet mellan maskulint och feminint och kallades ofta för "änglalika"; inställningen till det gränsöverskridande var i detta fall överraskande modern. ANNA PARADISO

FRANCESCO DURANTE (1684-1755) KONSERT NR 2 FÖR STRÅKAR G-MOLL Affettuoso - Presto · Largo affettuoso · Allegro Tonsättaren Francesco Durante blev 71 år. Jag tror inte att han var någon farande speleman. Han satte toner på papper och såg till att ha folk omkring sig som använde dem. Stora mängder musik för gudstjänsten blev det, plus några oratorier, till exempel ett från 1705 om Sankt Antonio från Padova, en franciskanermunk med många underverk att besjunga. Durante hamnade så småningom i Neapel, en mycket levande musikstad på den tiden. Där fanns ett halvdussin konservatorier med många elever. Han fick hand om skolan som var tillägnad Onofrio, ett mycket folkkärt helgon. Hur undervisningen gick till där berättar Doktor Burney, han som reste runt i Europa för att samla material till sin formidabla A General History of Music. "Vi besökte alla dessa rum där pojkarna övar, sover och äter. I första våningens trapp stod en trumpetare, som skrek med instrumentet så att han höll på att spricka. I den andra var en valthornist som bölade på samma vis. I allmänna övningsummet avhölls "a dutch Concert" med en 7-8 cembali, minst lika många stråkinstrument och många röster. Alla övade de på olika saker i var sin tonart. I samma rum satt andra pojkar och skrev noter." Att blanda ihop allt på detta vis var kanske bekvämt för skolan och det lärde möjligen pojkarna att säkert hålla sin egen stämma, oberoende av allt som pågick samtidigt. Det tvingade dem att spela starkt för att höra sig själva… men därav kommer sig också den slarviga råhet som är så påtaglig när de framför något offentligt. Tonåringen Mozart upplevde något liknande när han senare kom till Neapel med pappan. Jag misstänker att det ofta gick till på det här sättet förr i världen, inte bara i musiksammanhang… Hur lät det i svenska skolor långt senare när folkskolestadgan var ny och alla rabblade sina utantillläxor? Francesco tog det nog lugnt i sitt konservatorium. En av hans elever hette förresten Pergolesi. INGEMAR VON HEIJNE

RICCARDO BROSCHI (1698-1756) SON QUAL NAVE CH'AGITATA UR ARTASERSE Riccardo Broschi var bror till den berömde kastraten Farinelli och det är som sådan han är mest känd. Dels genom 1990-tals filmen Farinelli som fabulerar kring brödernas relation, dels för att han skrev sin bästa musik till sin bror. Son qual nave är en otroligt svår aria, få verk kräver så mycket virtuositet av en sångare och bara ett fåtal klarar av den. Charles Burney, den berömde musikhistorikern och tonsättaren, hade lyckan att höra Farinelli sjunga arian och beskriver lyriskt upplevelsen: "Den första tonen han sjöng togs med en sådan utsökthet, svällde minut för minut till en fantastisk volym och minskade därefter på samma sätt till en liten punkt, så att man applåderade i fem minuter. Efter detta satte han iväg med sådan briljans och fart att det var svårt för violinerna på den tiden att hålla hans tempo". KATARINA A KARLSSON

Barockakademin Göteborgs Symfoniker bildades runt 2008 och består av ett 20-tal musiker som drivs av lusten att utforska och levandegöra musik från 1600- och 1700-talen. Stefano Veggetti är konstnärlig ledare och Terje Skomedal konsertmästare. Ensemblen har gjort ett flertal konserter genom åren med gästande solister och barockspecialister. Förutom en rad konserter i Göteborgs Konserthus har Barockakademin också spelat på Auktionsverket i Göteborg, Råda rum i Mölnlycke, Kulturbruket på Dal och Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn samt ett flertal andra platser i Västra Götaland.

Nicolò Balducci föddes 1999 i Canosa di Puglia i Italien och har sin unga ålder till trots etablerat sig som en eftertraktad countertenor. Han har fördjupat sig i barockrepertoaren och studerat med Gemma Bertagnolli i Matera och Luca Dordolo i Venedig. Han har redan ett flertal priser bakom sig, bland dem Antiqua Vox i tävlingen Voci Olimpiche, världens första internationella tävling för barocksångare. Av 220 tävlande var Balducci den yngste av de sex segrande som utsågs i 2019 års final. Han medverkar framöver på två album som släpps på det svenska bolaget BIS under 2021 och 2022, i samarbete med Anna Paradiso och Dan Laurin.

Blockflötsvirtuosen Dan Laurin har under sin karriär framträtt i stora delar av världen. Turnéer till USA, Japan, Korea, Indien och Australien liksom ledande europeiska musikcentra har bekräftat hans rykte som en av de mest intressanta - och ibland kontroversiella - solisterna på sitt instrument. Hans strävan att återupptäcka blockflöjtens klangmöjligheter har resulterat i en teknisk kapacitet och en spelstil som vunnit honom många utmärkelser inklusive en Grammy, Föreningen svenska tonsättares pris för bästa tolkning av ett samtida svenskt verk och Kungliga musikaliska akademins interpretpris.