Göteborgs Konserthus 1920-talets hisnande mångfald

HELVI LEIVISKÄ (1902-1982) PIANOTRIO Helvi Leiviskä föddes i Finland. Helsingfors musikkonservatorium hette ännu inte Sibeliusakademin då och de flesta som studerade där mellan 1882 och 1950-talet var kvinnor. I Finnish Music Quarterly kan man läsa om ett pågående bokprojekt för att lyfta fram dem. Så många som 36 kvinnliga tonsättare fick sina verk tryckta och framförda och där fanns naturligtvis även kvinnliga musiker som blev internationellt framgångsrika, ja, rentav stjärnor. I denna mylla vistades Leiviskä, men sorgligt nog har musikhistorien till stor del ignorerat henne och hennes kvinnliga kollegor. Det var som att det bara fick plats en tonsättare i Finland och det var den fantastiske Sibelius. Hans begåvning och stjärnglans gjorde att musikhistoriker och offentlighet visade bristande intresse för många andra finska kompositörer. Leiviskä for till Wien för att fullborda sin kompositionsutbildning och lära sig orkestrering på ett djupare plan, men redan tre år tidigare skrev hon sin pianotrio. Eftersom hennes far dog tidigt, måste hon försörja sina syskon och sin mor. Hon arbetade både som pianolärare, musikbibliotekarie och musikkritiker. Längre fram föredrog hon att skriva för orkester och skrev också en hel del filmmusik. Debuten som tonsättare kom inte förrän 1935, men i pianotrion hör vi ändå en färdig tonsättare med ett färdigt språk. 1924, samma år som nationalromantiken blommar som mest i Norden färglägger 22-åringen Leiviskä sin värld långt mer radikalt än de äldre kollegorna Sibelius och Alfvén. Musiken är som en blandning av fransk impressionism och finskt skogsallvar. Det nordiska vemodet genomsyrar framför allt andra satsen. Efter andra världskriget skrev hon tre symfonier, och en Sinfonia brevis som är hennes mest kända verk. År 1962 tilldelades hon Pro Finlandia-medaljen och hon var en tid en av Finlands mest kända tonsättare. Katarina A Karlsson

GERMAINE TAILLEFERRE (1892–1983) ADAGIO Det smärtsamt vackra adagiot för violin och piano komponerades av en av Frankrikes mest framstående tonsättare under 1900-talet. Germaine Tailleferre utbildade sig i musik trots starkt motstånd från en våldsam far. Våld förekom även i hennes senare två äktenskap. Båda männen motsatte sig hennes komponerande. Tailleferre var en av tonsättarna i gruppen Les six tillsammans med bland andra Francis Poulenc och Arthur Honegger. Hon tillbringade också mycket tid med kollegan Maurice Ravel. Som tonsättare var hon trots sitt tragiska liv produktiv och har skrivit orkesterverk och en rad operor som nästan aldrig framförs numera. Inte heller får man höra hennes baletter. Tailleferres verk kännetecknas ofta av ironi och humor, det är sällan man hör den nakna själen på det sättet som i adagiot för violin och piano. Med en fantastisk känsla för melodier visar adagiot i miniformat hennes arbete med form och kontrapunkt, men framför allt hur sömlöst harmonierna avlöser varann utan att vara besläktade på ett traditionellt sätt. De sista 30 åren av hennes liv blev betydligt lugnare. Hon försörjde sin dotter och dotterdotter genom att undervisa, men det som låter mest hemtrevligt var hur hon umgicks med kollegan Poulenc som hade en egen fåtölj i hennes vardagsrum. Katarina A Karlsson

JOHN IRELAND (1879-1962) CELLOSONAT G-MOLL Moderato e sostenuto Poco largamente Con moto e marcato Olycklig barndom är ord som flimrar förbi förr eller senare i alla källor när man läser om John Ireland. Det engelska internatskolesystemet, som brutit ner så många unga män, kan vara en av anledningarna. Irelands sexuella läggning gjorde det också svårt för honom i ett manschauvinistiskt samhälle. Ireland utbildade sig i pianospel och komposition vid Royal College of Music. Efter det arbetade han som organist och kördirigent medan han skrev musik av enastående kvalitet. Ireland blev en av sin generations mest framstående tonsättare. Efter det återvände han till Royal College of Music för att själv undervisa i komposition. Benjamin Britten var en av hans elever. Irelands verksamhet som tonsättare gick igenom olika stadier från Brahms-influenser via fransk impressionism tills han landade i en sorts lyrisk, engelsk stil som vi känner igen även hos landsmännen Elgar och Vaughan Williams. Kammarmusik som denna sonat var det Ireland lyckades bäst med. Man ska inte tolka in en tonsättares liv i dennes verk, heter det ofta, men nog verkar det som att hans kreativa känslighet blev en tillgång i stället för ett handikapp i musiken. På det personliga planet lyckades han inte bryta sin ensamhet. Ireland gifte sig med en 30 år yngre kvinna, ett katastrofartat äktenskap som tog slut inom ett år och aldrig fullbordades. Hans efterlämnade anteckningar visar en man vars begär placerat honom i en garderob han aldrig lämnade. Liksom Tailleferre hade Ireland sin lyckligaste tid mot slutet av sitt liv. Han komponerade inte mer, men hans verk levde vidare och det bildades till och med ett John Ireland-sällskap. Katarina A Karlsson

KURT WEILL (1900-1950) VIOLINKONSERT OP 12 Sats 1 Sats 2 Sats 3 Kurt Weill föddes i Tyskland men dog i USA och var amerikansk medborgare de sista sju åren av sitt liv. På samma sätt som han levde på två olika kontinenter hade hans kreativitet också två distinkt olika sidor. Den ena, som representeras av hans tidiga violinkonsert i denna konsert, är den brådmogne, moderne europeiske tonsättaren som skriver djärvt, atonalt i Schönbergs anda. Violinkonserten skrevs redan 1924. Den andre Weill är den framgångsrike Broadwaykompositören som kunde skriva hits som September Song. Helt klart var det två helt olika målgrupper. En europeisk högintellektuell och en annan som bestod av en nöjeslysten teater- och kabarépublik på båda sidor Atlanten. Detta var inget problem för Weill själv men väl för hans omgivning som exempelvis tonsättarkollegerna Schönberg, Webern och musikteoretikern Adorno. Och Kabarépubliken hade väl knappast uppskattat hans mer seriösa sida. Båda strömningarna fanns naturligtvis samtidigt, på samma sätt som att Weill studerade komposition vid konservatoriet och samtidigt jobbade som pianist i en ölkällare. Även i violinkonserten sipprar dock kabaré in ibland, särskilt i rytmiken. Och i orkestreringen till Mahagonny och andra musikaler hörs hans klassiska skolning. 1928 började hans berömda samarbete med teatermannen Bertolt Brecht. Med storsuccéer som Tolvskillingsoperan blev Weill Weimar-republikens mest framgångsrike teaterkompositör. Men det var inget harmoniskt samarbete. Droppen för Weill blev när Brecht uppmanade sin fru att läsa upp ett kommunistiskt manifest på scenen i akt tre av deras stycke Happy Ending. Weill hade inte blivit förvarnad. Framgång och judisk börd gjorde förstås att han uppmärksammades av den framväxande nazismen. 1933 när Hitler utnämndes till rikskansler flydde Weill till Paris. Två år senare vid en turné till New York bestämde han sig för att stanna kvar i USA tillsammans med sin fru, sångerskan Lotte Lenya. Där fortsatte han skriva för teaterscenen. Strax efter att han fyllt 50 fick han en hjärtattack och dog. Katarina A Karlsson

KURT WEILL (1900-1950) SEPTEMBER SONG Kurt Weill föddes i Tyskland men dog i USA och var amerikansk medborgare de sista sju åren av sitt liv. På samma sätt som han levde på två olika kontinenter hade hans kreativitet också två distinkt olika sidor. Den ena är den brådmogne, moderne europeiske tonsättaren som skriver djärvt, atonalt i Schönbergs anda. Den andre Weill är den framgångsrike Broadwaykompositören som kunde skriva hits som September Song. Helt klart var det två helt olika målgrupper. En europeisk högintellektuell och en annan som bestod av en nöjeslysten teater- och kabarépublik på båda sidor Atlanten. Detta var inget problem för Weill själv men väl för hans omgivning som exempelvis tonsättarkollegerna Schönberg, Webern och musikteoretikern Adorno. Och Kabarépubliken hade väl knappast uppskattat hans mer seriösa sida. Båda strömningarna fanns naturligtvis samtidigt, på samma sätt som att Weill studerade komposition vid konservatoriet och samtidigt jobbade som pianist i en ölkällare. 1928 började hans berömda samarbete med teatermannen Bertolt Brecht. Med storsuccéer som Tolvskillingsoperan blev Weill Weimar-republikens mest framgångsrike teaterkompositör. Men det var inget harmoniskt samarbete. Droppen för Weill blev när Brecht uppmanade sin fru att läsa upp ett kommunistiskt manifest på scenen i akt tre av deras stycke Happy Ending. Weill hade inte blivit förvarnad. Framgång och judisk börd gjorde förstås att han uppmärksammades av den framväxande nazismen. 1933 när Hitler utnämndes till rikskansler flydde Weill till Paris. Två år senare vid en turné till New York bestämde han sig för att stanna kvar i USA tillsammans med sin fru, sångerskan Lotte Lenya. Där fortsatte han skriva för teaterscenen. Knickerbocker Holiday, med den berömda September Song blev hans första stora hit i det nya landet. Resten av sitt liv flängde han mellan Hollywood där han skrev musik för film och Broadway där han fortsatte med teatermusik. Därmed bidrog han i högsta grad även till utvecklingen av amerikansk populärmusik. Man kan räkna honom till en av de mest inflytelserika tonsättarna under förra århundradet inom flera genrer. Sångerna Speak low och Mack the Knife kan till exempel räknas som jazzstandards idag och även rockmusiker som Lou Reed har tolkat hans musik. Strax efter att han fyllt 50 fick han en hjärtattack och dog. Katarina A Karlsson