Göteborgs Konserthus Magiska formler med slagverk och trumpet

SOFIA GUBAJDULINA (f 1931) PARI E DISPARI Sofia Gubajdulina härstammar från den autonoma Tatarrepubliken i det gamla Sovjetunionen och studerade på 1950-talet komposition i Moskva. Hennes tidiga verk är skrivna i Sjostakovitjs anda, dock utvecklade hon snabbt ett eget, seriellt tonspråk som genomsyrades av gammalrysk ortodox kyrkomusik. Hon verkade från 1963 som "fri" konstnär, men insåg samtidigt att hennes musik inte gillades av makthavarna, varför hon i hög grad komponerade för byrålådan. Det är först efter Sovjets fall hennes musik uppmärksammats efter förtjänst. Sedan början av 1990-talet bor hon utanför Hamburg. 2002 erhöll hon det svenska Polarpriset och för några år sedan ägnades hon en hel festivalvecka i Stockholms Konserthus. 2013 tilldelades hon Det gyllene lejonet vid Venedigbiennalen, för sitt livsverk. Inte sällan har hon skrivit kortare verk där hon ställt motsatser mot varandra: Pro et Contra, Hell und Dunkel, Garden of Joy and Sorrow samt kvällens program: Pari e dispari, "Jämnt och ojämnt" (1991), ett cirka femton minuter långt verk för sju slagverkare, så står det i noterna trots att en av musikerna trakterar cembalo. Men det är inte fråga om kontrastrik musik utan snarare ett sätt att behandla förändringarna inom snäva ramar, diskret både vad gäller klang och rytm. STIG JACOBSSON

ANDRÉ JOLIVET (1906-1974) KONSERTSVIT FÖR FLÖJT OCH SLAGVERK Modéré. Frémissant Stabile Hardiment Calme. Véloce. Apaisé André Jolivet levde hela sitt liv i Paris. Han växte upp i ett hem där många kulturella verksamheter odlades. Hans far var målare och hans mor musiker - och själv tvekade unge André länge om han skulle ägna sig åt måleri, litteratur, drama eller musik. För säkerhets skull utbildade han sig till skollärare. Jolivet var tillsammans med Olivier Messiaen en av grundarna av den franska tonsättargruppen "La jeune France" vars manifest han var med att formulera 1936. Medlemmarna i "Det unga Frankrike" strävade efter att återföra musiken till naturens och människorna urkällor, och i Jolivets fall innebar det att han ville ge musiken tillbaka de magiska och mystiska krafter den ofta hade hos naturfolken, och betona musikens rituella kvaliteter. Det förvånar därför inte att han ofta kom att använda uråldriga klangkällor som flöjt och slagverk. Men Jolivet hade många strängar på sin lyra. Han skrev gärna solokonserter, bland annat för flöjt, cello, fagott och det elektroniska instrumentet Ondes Martenot. I sitt skapande förenade han gärna exotiska tongångar med västerländsk avantgardism. Mellan 1959 och 1962 var Jolivet rådgivare till kulturdepartementet och mellan 1965 och 1970 kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet. 1965 komponerade han Suite en concert för flöjt och fyra slagverkare - ett verk som i partituret även kallas 2e Concerto pour Flûte och som tillägnades Jean-Pierre Rampal, vilken hade spelat den första flöjtkonserten så många gånger att han ville ha en ny. Han svarade också för uruppförandet i fransk radio den 23 februari 1966. Solisten frigör sig, med sina tekniskt krävande arabesker och drillar, ur det virtuosa ensemblespelet, som snart sagt kräver det omöjliga av var och en av de fyra slagverkarna. Det måste till en ytterligt välutvecklad lyhördhet och underkastelse för att musiken ska falla rätt i alla lägen. I andra satsen byts den vanliga tvärflöjten ut mot den mörkare och besvärjande altflöjten, med ett stillsamt och gripande klangspel som resultat. En oerhörd kontrast bidrar den följande satsens frenetiska slagverksutbrott med. Irrationella rytmer, raffinerade klanger och en kraftfull energisk laddning kännetecknar denna konsertanta svit, och Jolivets musik överhuvudtaget. Han bar livet igenom samma övertygelse som när han på 1930-talet slog ner som en bomb i det parisiska musiklivet: musik betyder inte kadenser och sonatform, utan andeutdrivning och förtrollning. STIG JACOBSSON

ANDRÉ JOLIVET (1906-1974) HEPTADE FÖR TRUMPET OCH SLAGVERK Allegro. Vivo-Cantate-Veemente-Maestoso-Sempre stringendo-Vivo e ritmico Heptade är som titeln antyder ett sjusatsigt stycke för trumpet och en slagverkare som André Jolivet komponerade 1970 med tanke på den framstående franske trumpetaren Maurice André. Uruppförande ägde rum två år senare i Paris. Detta är musik med stora kontraster och som tänjer gränserna för vad som är möjligt att spela, och som samtidigt håller musiken i strama strukturella tyglar. Här har Jolivet inte heller dragit sig för att kombinera jazzinfluenser med urtida mysticism. STIG JACOBSSON

GAVIN BRYARS (f 1943) ONE LAST BAR, THEN JOE CAN SING Lento. Più mosso. Coda Gavin Bryars har på många sätt följt sin egen väg genom musiken. På 60-talet verkade han som kontrabasist i olika jazzensembler, och han började sin tonsättargärning i samma anda som John Cage och andra avantgardister. Hans genombrottsverk var The sinking of Titanic (1969) som blev ett sorts ljudspel med konkreta inslag, och hans kanske mest kända verk är Jesus Blood Never Failed Me Yet (1972) där en inspelning av en a-lagares allt annat än vackra sång är en loop som växer och blir en katedral. Han har en rik produktion som också rymmer fyra stråkkvartetter, kammaroperor, baletter, pianokonsert… Han var också grundare av Portsmouth Sinfonietta. Kravet för att bli medlem var att man inte kunde läsa noter… 1994 fick han beställning från Art Council of England på ett verk för slagverksgruppen Nexus, vilken tonsättaren då känt i 20-talet år, och vars virtuositet och musikalitet han nu ville utmana. Verket för fem slagverkare kom att kallas One Last Bar, Then Joe Can Sing och kan ses som en fortsättning på första aktens slut av hans opera Medea. Där hör man en kort coda för slagverk utan bestämd tonhöjd, och i det nya verket övergår dessa vartefter till en mycket rik arsenal av stämda slagverk (flera tämligen ovanliga), inte sällan spelade med stråke. Det blir ett sällsamt vackert verk där ett dominerande rytmiskt motiv genomgår många olika förvandlingar. STIG JACOBSSON

Flöjtisten och stämledaren Håvard Lysebo har varit anställd i Göteborgs Symfoniker sedan 1997. Innan dess var han 1994-1997 soloflöjtist i Malmö symfoniorkester och han har även haft samma tjänst i Bergenfilharmonin under ett år. Sin första fasta tjänst fick han som alternerande soloflöjtist i Stavanger symfoniorkester då han var 20 år. Som gästande soloflöjtist har Håvard Lysebo spelat med många orkestrar, bland dem Sveriges Radios symfoniorkester, Oslo filharmoniska orkester och Philharmonia Orchestra i London.