Göteborgs Konserthus Mozarts Requiem med Simone Young

BRETT DEAN (F 1961) TESTAMENT FÖR ORKESTER För några år sedan lades ett kompositionsprojekt fram om ett stycke för stråkar som på något sätt förhöll sig till Beethovens liv och musik. Idéerna som utvecklades efter denna inledande förfrågan har sedan dess befästs och utvecklats. Det kändes då passande att genomföra dessa planer med mina före detta kolleger i Berlins filharmoniker, en stämma med vilken jag har spelat så mycket av Beethovens musik och lärt så mycket av. En särskilt livaktig idé som kom när jag återigen läst Beethovens berömda Heiligenstadttestamente (hans sista vilja och testamente som skrevs ganska tidigt i hans liv när han fick veta att hans hörsel bara skulle bli sämre), var det svaga, intensiva ljudet av Ludwigs gåspenna när han maniskt skrev pergamentblad efter pergamentblad. Beethovens testamente från 1802 visar onekligen samma impulsiva humör som man så väl känner igen från andra av hans (knappt läsbara) manuskript och brev. Därtill finns en upphöjd känsla av patos, förtvivlan och självömkan som gör detta till ett särskilt rörande dokument. "Ah", skriver han på ett ställe, "hur kan jag över huvud taget acceptera en krämpa i det sinne som borde vara mer perfekt hos mig än hos andra, ett sinne som jag en gång ägde i dess högsta fullkomlighet…" Testament inleds med ilande, andlösa ljud på gränsen till tyst desperation när violaensemblen spelar sina instrument med stråkar som ej hartsats. Utan den vanliga friktion som hartset tillför glider stråken med ett kusligt brusande ljud över strängarna, och bara i undantagsfall får den fram en vanlig, full ton. Genom denna metod presenteras styckets huvudmaterial nästan som bakom en slöja, eller som om den filtrerats genom en dålig hörsel. Man ser att det är mycket som pågår, men det är en obestämbar, ljudlig upplevelse. Det scherzoartade i detta klottrande avlöses så småningom av långsammare musik, ledd av en hög melodi i förstaviolan, vars form har påverkats av en tonsättning av några ord ur Beethovens text, en sång med ord men utan röster. Citat från den långsamma satsen i hans första Razumovskykvartett op 59 börjar att allt mer ta utrymmet i anspråk men avbryts innan den bildat en helhet. En känsla av förlust och alienering hänger kvar i luften när, med fullt hartsade stråkar i hela ensemblen, den antydda våndan bakom musiken till slut plötsligt träder fram. Den följande, snabba musiken har utvecklats avsevärt från inledningstakternas dämpade oro och är stundtals utåtriktat aggressiv, stundtals inåtvänd och obeslutsam och vid andra ställen oväntat lätt och rörlig, med fragmentariska referenser till Beethovens översvallande final i op 59:1. Denna ambivalenta atmosfär håller i sig till slutet av Testament (ursprungligen musik för 12 altvioliner), vilande någonstans mellan likgiltighet och beslutsamhet. Den tid Beethoven tillbringade i den stillsamma byn Heiligenstadt utanför Wien, som kulminerade i hans insikt om den nära förestående dövheten, var ironiskt nog också början på en av de mest kreativa perioderna i hans liv. I snabb följd kom Eroicasymfonin, Razumovsky-kvartetterna och andra helt igenom revolutionerande partitur. Hans tid i Heiligenstadt var därmed ett avsked, ett accepterande och en nystart. BRETT DEAN Brett Dean Efter studier i Australien reste Brett Dean 1985 till Tyskland där han blev medlem i Berlins filharmonikers violastämma. Vid sidan av sin karriär som orkestermusiker framträdde han också som solist och gjorde flera uruppföranden. 1988 började han komponera, inledningsvis som arrangör. Han arbetade också med improvisation i radio- och filmprojekt i Australien. Brett Dean etablerade sig som tonsättare med musik till baletten One of a Kind för Nederländska dansteatern och klarinettkonserten Ariel's Music som fick en utmärkelse av Unesco International Rostrum of Composers. Både verken har framförts på flera håll i världen. Målningar av hans partner Heather Betts har inspirerat ett flertal av hans kompositioner. Sedan år 2000 är han frilansande tonsättare bosatt i Australien. Flera av världens ledande dirigenter och solister har framfört hans musik, bland dem Sir Simon Rattle, Markus Stenz, Simone Young, Frank Peter Zimmermann och Daniel Harding.

WOLGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) REQUIEM D-MOLL K 626 Introitus Sequence Offertorium Sanctus Agnus dei Communion Hösten 1791. 6/9: premiär i Prag på kröningsoperan Titus mildhet. Mitten av september far Mozart hem till Wien. 30/9 leder han premiären på Trollflöjten. Oktober-november komponerar han klarinettkonserten och sitt sista frimurarstycke. Mitt uppe i all röran mår han allt sämre men måste ju ta itu med detta mystiskt beställda rekviem. Han börjar skriva de fyra sångstämmorna mitt på partitursidorna och orkesterbasen längst ner. Utöver detta bara en och annan antydan om orkesterns motiv runt omkring. Det vill säga första satsen fyller han i nästan fullständigt. När han kommer till Lacrymosa bryter han av någon anledning efter åtta takter och fortsätter till Offer-toriet. Där tar det slut, före Sanctus och Agnus Dei. Det finns i autograf en ofullbordad dubbelfuga: Amen, byggd över några toner från rekviets första sats. Den kan möjligen ha något att göra med detta språng ut ur Lacrymosa. 20 november blir Mozart sängliggande. Han rådgör om arbetet med eleven och hjälpredan Süssmaier - oklart hur detaljerat. Mozart dör natten till den femte december. Det blir en enkel ceremoni i Stefans-kyrkan nästa dag. Sedan förs Mozarts kista till den avlägsna kyrkogården och en omarkerad grav. Så brukade det gå till de här åren. Arma Constance - med nytt barn - får hjälp från många håll. Redan den 10 december lyckas man få till en minnesmässa i Mikaelikyrkan. Den kunde tydligen använda de två första satserna ur det ofullbordade verket. Det måste ha krävt snabbutskrifter för fyra kvalificerade sångare. Vad mera? Måste resten överlåtas på en driven organist? Süssmaier åtar sig att fullborda rekviet, han härmar Mozarts piktur. Constance låter göra en egen avskrift av hans version, som hon senare förstår att utnyttja till fullo: det första framförandet blir ingalunda ute hos den hemlige beställaren, en greve Wallsegg, (han som brukade skriva av musik han köpt och sedan göra gällande att den var hans egen.) Constance levde 50 år till. Hon berättade gärna om salig maken. Något litet av detta har vidarebefordrats till eftervärlden - plus ett förfalskat, synnerligen "försvunnet" brev, tillverkat många år efter hans död. I dessa källor kan man bland annat läsa om Mozarts förgiftningsskräck och hans känsla av att skriva på sitt eget rekviem. Rätt mänskligt med en smula vidskepelse med tanke på omständigheterna, kan jag tycka… En utmärkt hjälpare fann Constance i den danske diplomaten Nissen som var en riktig skrivkarl. Det behöver hon sannerligen i förhandlingarna med olika förlag. Det låg ju fullt med otryckta noter i våningen. Vännen Abbé Stadler ordnade upp dem åt henne. År 1800 ville Breitkopf & Härtel ge ut rekviet. Süssmaier skrev och sade som det var. De struntade i honom förstås. Constance var kanske heller inte så angelägen om att sanningen skulle komma ut. Förvirringen kring vem som skrivit vad, och varför, och på vilket papper, kom att vara nästan ett halvsekel. På senare år har somliga velat förbättra Süssmaiers arbete. Nya lösningar kommer då och då. Det tycks aldrig vilja bli någon "evig vila" kring detta rekviem… INGEMAR VON HEIJNE

Sveriges Nationalorkester Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består i dag av 109 musiker. Från och med hösten 2013 är Kent Nagano förste gästdirigent och konstnärlig rådgivare för Göteborgs Symfoniker. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde orkestern en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Göteborgs Symfoniker har kallats "en av Europas mest formidabla orkestrar" (The Guardian) och har med sin hedersdirigent Gustavo Dudamel (chefdirigent 2007-2012) hänfört publik och kritiker i såväl Göteborg och Västra Götaland som London, Paris och Wien. Orkestern har en stark lokal förankring och ger årligen omkring 100 konserter i Göteborgs Konserthus vid Götaplatsen. Byggnaden invigdes 1935 och är ett av den nordiska funktionalismens stora monument och berömt för sin fina akustik. Vid sidan av de ordinarie konserterna framträder orkestern varje sommar på Götaplatsen och i Slottsskogen samt gästspelar i Vara Konserthus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Stenhammar och den nordiska profilen Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, blev orkesterns chefdirigent 1907. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och inbjöd kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. I raden av stora gästdirigenter från förr finns Wilhelm Furtwängler, Pierre Monteux och Herbert von Karajan. Idag samarbetar Göteborgs Symfoniker regelbundet med dirigenter som Joana Carneiro, Andrew Manze, David Afkham, Esa-Pekka Salonen, Neeme Järvi, Gustavo Dudamel, Christian Zacharias och Herbert Blomstedt. Turnéer till världens musikcentra Det stora internationella genombrottet kom 1987 när Göteborgs Symfoniker besökte Asien och USA. Sedan dess har orkestern också turnerat i Japan, Kina och Europa och framträtt vid BBC Proms i London, Luzern i Schweiz, Salzburgfestivalen, Musikverein i Wien samt Barbican i London. "En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian efter framträdandet i London 2004. Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker har med stor framgång turnerat i Frankrike, Tyskland, Luxemburg, Spanien och Storbritannien, inklusive hyllade gästspel vid BBC Proms i London och Musikverein i Wien. "Göteborgs Symfoniker hade publiken helt i sin hand i går kväll. Salen fullkomligt exploderade." (The Telegraph) "Det hettade till ordentligt när Gustavo Dudamel och hans svenska orkester spelade i Musikverein." (Wiener Zeitung) Prestigefyllda inspelningar på DG, BIS och Chandos Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i ett 100-tal CD. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat symfonier och orkesterverk av Mieczyslaw Weinberg (god vän till Sjostakovitj), Alban Bergs orkestermusik, Brahms dubbelkonsert och Beethovens trippelkonsert med solister ur orkestern samt symfonier av Kurt Atterberg som kommer att ges ut i sin helhet med Neeme Järvi som dirigent. Samtliga skivor som finns utgivna (och som inte utgått) finns i vår butik på Götaplatsen. En del går även att beställa via vår butik. I vårt kalendarium hittar du orkesterns samtliga konserter i Göteborgs Konserthus.

Sedan flera år hör Simone Young till vår tids mer betydande dirigenter. Hon studerade i hemstaden Sydney och visade sådan begåvning att hon erhöll ett stipendium för studier vid Kölnoperan där hon snart framträdde som kapellmästare. Därefter engagerades hon vid Staatsoper unter den Linden i Berlin av Daniel Barenboim. Vid samma tid grundlade hon också en internationell karriär som inom några år förde henne till världens ledande operahus och symfoniorkestrar. 2001-2003 var hon chefdirigent för Australiensiska operan och dirigerade både i Sydneys och Melbournes operahus. 1998-2002 var hon chefdirigent för Bergens filharmoniska orkester och 2007-2012 förste gästdirigent för Gulbenkianorkestern i Lissabon. 2005-2015 var hon chefdirigent för statsoperan i Hamburg och för Hamburgs filharmoniker, en uppgift som tog det mesta av hennes tid i anspråk. Hon dirigerade en bred repertoar med musik från Mozart, Verdi, Puccini, Wagner och Richard Strauss till Hindemith, Britten och Henze. Tyska uruppföranden och världspremiärer förekom regelbundet under hennes tid i Hamburg. Efter att ha fullbordat sitt tioåriga åtagande i Hamburg är Simone Young en regelbunden gästdirigent vid operahusen i München, Berlin, Wien, Dresden och Zürich. Under sin karriär har Simone Young samarbetat med ledande orkestrar som Wiens och Berlins filharmoniker, London Philharmonic Orchestra och New York Philharmonic Orchestra. Bland aktuella orkesterengagemang finns framträdanden med Wiens symfoniker, Lausannes kammarorkester, Cincinnati Symphony Orchestra, Dresdens filharmoniker och Deutsches Symphonie-Orchester. Bland hennes många inspelningar finns Bruckners symfonier i originalversion, Brahms symfonier och symfonier av Mahler (Oehms Classics) samt dvd-utgåvor av Pfitzners Palestrina och Poulencs Karmelitsystrarna.

Göteborgs Symfoniska Kör grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Wilhelm Stenhammar hade skapat sig en position i Göteborgs musikliv genom tio års arbete med Göteborgs Symfoniker. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. En del körmedlemmar har gedigna musikutbildningar medan andra har tagit privata sånglektioner. En sak har de dock gemensamt: stor körvana. Många har börjat sin körbana i kyrkokörer, student- och universitetskörer eller andra sångsammanhang. Göteborgs Symfoniska Kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Kören repeterar regelbundet med kormästare Alexander Einarsson och Symfonikernas pianist Erik Risberg.

Den österrikiska sopranen Christina Gansch tog examen vid Mozarteum i Salzburg och Royal Academy of Music i London och erhöll Kathleen Ferrier-utmärkelsen 2014. Som solist på Statsoperan i Hamburg har hon bland annat sjungit Ascagne i Berlioz Trojanerna och Gremmy i en ny uppsättning av Rossinis Wilhelm Tell. Hon har också framträtt som Barbarina i Mozarts Figaros bröllop och som Skogsfågeln i Wagners Siegfried vid sin debut på Deutsche Staatsoper. Som konsertsångerska har hon sjungit i Brahms Ein deutsches Requiem med Hamburgs operaorkester och Kent Nagano, i Mozarts Don Giovanni med Musicaeterna och Theodor Currentzis samt Mozarts Idomeneo vid Ingolfestivalen med Concerto Köln och Kent Nagano. Christina Gansch har också sjungit i sakrala verk av Mozart vid Innsbruckfestivalen samt med Mozarteums orkester och Adam Fischer. Säsongen 2016-2017 fortsätter hon sin verksamhet vid Statsoperan i Hamburg där hennes roller innefattar Pamina i en ny uppsättning av Mozarts Trollflöjten, Adina i Donizettis Kärleksdrycken och Greta i Humperdincks Hans och Greta. Bland kommande engagemang finns framträdanden vid festspelen i Salzburg samt debuter på Parisoperan, Nederländska operan samt Covent Garden.

Mezzosopranen Katija Dragojevic har den senaste säsongen varit aktuell som Carmen i Bizets opera med samma namn, följt av Dorabella i Mozarts Così fan tutte, båda vid Kungliga Operan i Stockholm. Dessförinnan har hon bland annat sjungit i operor av Mozart och Händel på Drottningholms Slottsteater och på Kungliga Operan. De senaste säsongerna har innefattat rollen som Zerlina i Mozarts Don Giovanni i Baden-Baden under ledning av Thomas Hengelbrock i en stjärnspäckad uppsättning med Anna Netrebko. Hon har sjungit Dorabella konsertant på Theater an der Wien under ledning av Nikolaus Harnoncourt samt vid framträdanden vid La Scala i Milano ledda av Daniel Barenboim. Katija Dragojevic har även framträtt i rollen som Sextus i Mozarts Titus mildhet i Drottningholm och som Lichas i Händels Hercules med William Christie och Les Arts Florissants i New York och London. Katija Dragojevic har även framträtt vid festspelen i Salzburg, på Den norske opera, Finlands Nationalopera, Covent Garden, Bastiljoperan i Paris, Göteborgsoperan, Scottish Opera, Welsh National Opera och Opera North. Hon gestaltar Zerlina i Kasper Holtens uppmärksammade film Juan baserad på Mozarts Don Giovanni. Som konsertsångerska har Katija Dragojevic framträtt med orkestrar som Sveriges Radios symfoniorkester, Malmö symfoniorkester, Gulbenkianorkestern i Lissabon, NDR-orkestern i Hamburg och Bayerska Radions symfoniorkester i München i verk som Bachs Magnificat, Mozarts c-mollmässa och Mahlers Des Knaben Wunderhorn. Hon har samarbetat med dirigenter som Ivor Bolton, Daniel Harding, Andris Nelsons, Thomas Hengelbrock, Manfred Honeck och Robin Ticciati. I mars 2013 uruppförde hon Sven-David Sandströms Requiem med Sveriges Radios Symfoniorkester. Katija Dragojevic har spelat in Michael Haydns Missa Sancti Hieronymi och Temete Dominum på BIS. Hon är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, samt vid Guildhall School of Music and Drama i London och debuterade år 2000 som Krista i Janaceks Fallet Makropulos vid La Monnaie i Bryssel.

Den schweiziske barytonsångaren Rudolf Rosen erhöll efter sin examen flera utmärkelser och priser, bland dem från CIEM-Genève 1997, ett år senare ARDs internationella musiktävling i München samt vid den internationella Belvedere-sångtävlingen i Wien 1999. Som konsert- och liedsångare har han framträtt på flera av de viktigaste konsertscenerna i Europa, bland dem Den gamle logen i Oslo, Liederhall i Stuttgart, Gewandhaus i Leipzig, Herkulessalen i München, Tonhalle i Zürich och Concertgebouw i Amsterdam. Rudolf Rosen har samarbetat med välkända dirigenter som Herbert Blomstedt, Riccardo Chailly, Michel Corboz, Christoph Eschenbach, Daniele Gatti, Michael Gielen, Hartmut Haenchen, Heinz Holliger, René Jacobs, Neeme Järvi, Dimitrij Kitajenko, Helmuth Rilling och Pinchas Steinberg. 2002 blev han medlem i operaensemblen vid Stuttgarts statsteater där han under två års tid spelade huvudroller i operor som Mozarts Don Giovanni, Trollflöjten och Figaros bröllop samt Bartóks Riddar Blåskäggs borg. Den senare rollen sjöng han också på Semperoperan i Dresden och i Münchens filharmoni 2008. Sedan 2004 är Rudolf Rosen frilansande sångare med engagemang hos kända operor som Nya Nationalteatern i Tokyo, Théâtre des Champs-Elysées i Paris, Grand Théâtre de Genève samt La Scala i Milano och vid Wiener Festwochen. På senare tid har Rudolf Rosen gjort alltfler framträdanden som konsertsångare i Brahms Ein deutsches Requiem, Haydns Skapelsen, Bachs Juloratorium, Brahms Vier ernste Gesänge, Schuberts Die Winterreise och Schwanengesang samt vokalverk av Mendelssohn och Schoeck. Flera samtida tonsättare har skrivit verk direkt för Rudolf Rosen. Bland dem finns Jean-Luc Darbellays Derniere lettre a Theo med Orchestre de la Suisse Romande och Alfred Felders Khamush med Tonhalleorkestern i Zürich. Föregående säsong turnerade Rudolf Rosen i Europa med Haydns Skapelsen och Philippe Herreweghe som dirigent, ett framförande som också är aktuellt på cd.

Robert Murray Tenoren Robert Murray vann andrapris i Kathleen Ferrier-tävlingen 2003 och utsågs till Jette Parker Young Artist vid Covent Garden. Bland operaroller han gjorde där finns Tamino i Trollflöjten och Don Ottavio i Don Giovanni samt roller i Il re pastore och La finta giardiniera (Mozart), Lysander i En midsommarnattsdröm (Britten) och Jacquino i Fidelio (Beethoven). Bland andra engagemang finns titelrollen i Albert Herring (Britten) vid Glyndebournes turnéopera, samt flera av de ovan uppräknade Mozart-rollerna och Nanki-Poo (Gilbert & Sullivan) hos English National Opera samt Tom Rakewell i Rucklarens väg (Stravinsky) för Garsington-operan. Som konsertsångare har Robert Murray bland annat sjungit i Haydns Nelson-mässa med Sir John Eliot Gardiner vid BBC Proms, Händels Solomon med Nordtyska Radions symfoniorkester i Hamburg, Mozarts c-mollmässa både med City of Birmingham Symphony Orchestra och Sir Charles Mackerras och Le Concert d'Astrée, Brittens War Requiem med Simone Young och Brittens Our Hunting Fathers med Thomas Adès vid Aldeburgh-festivalen, Richard Strauss Elektra med Royal Scottish National Orchestra och Edward Gardner samt Tristan och Isolde med Rotterdams filharmoniker och Valery Gergiev. Robert Murray har framträtt vid festivalerna i Newbury och Two Moors och turnerat med Schuberts Die schöne Müllerin tillsammans med pianisten Malcolm Martineau. Han har gjort radioinspelningar för BBC och framfört Vaughan Williams On Wenlock Edge med Dante-kvartetten vid Brighton-festivalen och i Wigmore Hall.