Göteborgs Konserthus Nordiska toner med VÄGUS

Jean Sibelius (1865-1957) Kareliasvit Op 11 Intermezzo Ballade Alla marcia Att lyfta fram den egna bygden var ett uttryck för finsk patriotism och frihetskamp, i högsta grad aktuella under Sibelius tid. Ett av de mer effektiva konstnärliga uttrycken var den tidens motsvarighet till våra dagars konstinstallation: den så kallade tablån. Föreställ er en scen med naturmiljöer, kulisser, rekvisita och dekorationer (scenografi, alltså) och placera i detta rum äkta och levande människor som står orörliga i förutbestämda poser med övertygande uttryck. Viborgska studentavdelningen vid Helsingfors universitet hade bestämt sig för att framställa viktiga händelser i Karelens historia och Sibelius ombads skriva musik till dessa tablåer. Den karelska staden Viborg grundades av svenskar i slutet av 1200-talet och var fram till andra världskriget Finlands andra största stad. En dåtida skildring av de tre tablåerna lyder: Intermezzo: "Till tonerna av fanfarer och festlig processionsmusik bär Karelens folk fram sin skattribut till en litauisk furste." Ballad: "Karl Knutsson, störtad från sin tron, lyssnar till en entonig stiliserad finskton och drömmer sig sedan tillbaka till flydda års stämningar, färgade av en skandinavisk ballad: Flickan i 'rosenne lund'." Alla marcia: "Pontus de la Gardie och hans trupper tågar mot Kexholms slott vid den väldiga Ladogasjön." Sibelius komponerade ursprungligen en uvertyr och musik till åtta tablåer. Uvertyren publicerades som ett självständigt verk, och delar av tablåerna nr 3, 4 och 5 som denna Kareliasvit. Stefan Nävermyr, utdrag

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Reverenza Op 31 Wilhelm Stenhammar var en lysande pianist som spelade Beethovens och Mozarts konserter som solist, och han turnerade runt hela landet med pianoaftnar eller som kammarmusiker. Han var också en av tidens främsta svenska dirigenter och som sådan chef för Göteborgssymfonikerna under många år. Dessutom var han en romantisk tonsättare med ett klassiskt och klart tonspråk. Hans båda symfonier och pianokonserter, serenaden för orkester, körverk, stråkkvartetter, sånger och pianostycken hör till den mest älskade svenska standardrepertoaren. Han var mycket självkritisk, och efter att ha lyssnat till kollegan och vännen Jean Sibelius andra symfoni, ville han inte längre höra talas om sin egen första - och han väntade i decennier innan han vågade sig på sin andra. Stycket Reverenza har en säregen bakgrund. "Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan", skrev Stenhammar i ett brev. Han vill skriva om "flöjter och oboer som kvintilerar som trastar", om "långa sugande stråkfraser" om "något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft". Han befann sig i Florens när han i mars 1907 började tänka på Serenad för orkester, som stod klar 1914. En egen strålande sats kom att leva ett eget liv under namnet Reverenza. Den spelas numera inte sällan som ett fristående stycke, en sorts menuettpastisch, om man inte väljer att låta den klinga på sin ursprungliga plats vid framföranden av Serenaden. Stig Jacobsson, utdrag

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 4 Op 16 "De fyra temperamenten" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Andante malincolico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteborgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangviniska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt.” I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt.” Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning. Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom”. Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920. STEFAN NÄVERMYR

Andreas Hanson tillträdde som ledare för Västra Götalands Ungdomssymfoniker 2025. Han studerade dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, i London och i Milano. Han gästar de större svenska orkestrarna och framträder som gästdirigent i Europa. Han har spelat in närmare 20 skivor för BIS, Serpent och Chandos. Med stark passion för samtida musik har han uruppfört över hundra samtida verk. Efter decennier som chefdirigent för nationella blåsensembler har Andreas Hanson även byggt upp en omfattande repertoarkunskap om nordiska musikskatter och symfonisk blåsmusik. Han har ett stort engagemang i nästa generations musiker och dirigenter och i framtidens musikskapande. Han är lektor i dirigering vid Kungliga Musikhögskolan och arbetar med Dirigentløftet i Norge.