Göteborgs Konserthus Beethovens sjua med Mäkelä och Oslofilharmonin

Jean-Baptiste Lully (1632-1687) Marche pour la Cérémonie des Turcs Det stora turkiska kriget 1683-1699 skrämde slag på en stor del av Europa. Elittrupper, janitsjarer, åtföljdes av marscherande orkestrar som förde ett ohyggligt oväsen med blås- och slaginstrument av olika slag. Det är den musiken Lully delvis avbildar i sin marsch. Marschen skrevs till Molières komedi “Borgaren som adelsman” som gör narr av en köpman som gärna vill bli adlig. Att göra narr av turkar var ofta avsikten när något inom musik kallas turkiskt på 16- och 1700-talet. I själva verket var det snarare tvärtom. Den turkiske ambassadören vägrade falla på knä för Ludvig den XIV. Ambassadören förvisades från hovet och höll istället populära kaffebjudningar i Paris, medan solkungen satt kvar på sitt slott med sin dåliga mage, hemska andedräkt och laxerande läkare. Lully spelade själv en roll i skådespelet som mufti. Det här är rolig musik, fransk barock på sitt mest skämtsamma humör. För det är alltid skönt att skoja om något man är lite rädd för. KATARINA A KARLSSON

WOLFGANG AMADEUS MOZART (1756-1791) VIOLINKONSERT NR 5 A-DUR "DEN TURKISKA" K 219 Allegro aperto Adagio Rondeau: Tempo di Menuetto Under 1700-talet och början av 1800-talet var wienarnas törst efter det exotiska osläcklig. Till paradexemplen hör den importerade giraff som präglade frisyrer, mode och smycken under flera år, samt den inuitfamilj som med löften om guld och gröna skogar under en tid bodde intill en damm vid slottet Belvedere i Wien. Också orienten utövade sin lockelse. För kejsardömet Österrike-Ungern var Turkiet den närmsta porten mot öster. Pukor och cymbaler och andra slagverk karakteriserade den turkiska marschmusiken; klangeffekter som skulle komma att påverka den västerländska konstmusiken alltmer. Redan 1772 när Mozart iscensatte operan Lucio Silla i Milano influerades han av de turkiska inslagen i den balettmusik, av okänt ursprung, som interfolierades i operan. Det är denna musik Mozart lånat till det turkiska avsnittet i a-moll i violinkonsertens final med trumeffekter col legno från stråkarna. Andra exempel på det turkiska inflytandet i Mozarts musik är operan Enleveringen ur Seraljen* samt finalsatsen i Pianosonat nr 11. Violinkonsert nr 5 var den sista violinkonsert han skrev (1775). Han verkade då som kapellmästare i furstbiskopen Colloredos kapell i Salzburg och var förmodligen själv solist vid uruppförandet. Konsertens tredelade form är typisk: ett livligt inledande allegro i sonatform, ett vilsamt adagio i E-dur samt ett avslutande rondo. Själva utförandet är dock allt annat än typiskt, konserten betraktas som Mozarts finaste i genren. STEFAN NÄVERMYR *Seralj är benämningen på sultanens palats och harem.

Louise Farrenc (1804-1875) Uvertyr no 2 Louise Farrenc ansågs vara Europas bästa pianolärare och arbetade som professor vid Pariskonservatoriet . Kammarmusik var hennes bästa gren, och hennes nonett räknas ännu som något av det bästa som skrivits för den sättningen. Efter den fick hon äntligen samma lön som sina manliga kollegor. Men även hennes orkestermusik är mästerlig. En konsertouvertyr är något man får tänka sig fortsättningen på själv. 1834, när den var ny, var Paris Europas operahuvudstad. Långa, mäktiga verk med praktfulla kostymer och scenografier spelades hela tiden. Och Farrencs ouvertyr är lite åt det hållet. Den startar med pukor och trumpeter i moll och drar snart iväg med modulationer som bygger upp spänningen innan hon drar på ordentligt med ett snabbt tempo som för tanken till starten på en opera där scenen myllrar av människor som springer om varandra. Fagotten skulle kunna vara spelets clown, och flöjten den unga flickan. KATARINA A KARLSSON

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni Nr 7 A-dur Op 92 Poco sostenuto. Vivace Allegretto Presto. Assai meno presto Allegro con brio Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna träder folkloristen Beethoven fram. I den förra skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört drivande och stöter med tyngd och kraft in i ackorden i ett accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo är en av hans mest explosiva skapelser. Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår. Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet kan man ofta skönja den ensammes kamp mot de många, ett ständigt återkommande tema i Beethovens musik. Det välkända allegrettot i sats två är definitivt symfonin pièce de résistance. Denna variationssats måste ha framstått som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en suggestiv passacaglia med en rytmisk figur – en lång, två korta, två långa - som pulserar genom hela satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att sedan tunnas av och tonas ner. Svallningarna kröns av ett par rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet som skulle blomma ut för fullt i den sena stråkkvartetterna och pianosonaterna. Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet – aldrig har väl bullrande mansskratt (de låga stråkarna) och kvinnliga skrattkaskader (träblåset) skildrats så levande som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska effekter när han låter trumpeterna ligga på pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga orkestern. Symfonin uruppfördes den 8 december 1813 tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket Wellingtons seger, inklusive krevader, kanoner och ett fugato över God save the King. Det råder ingen tvekan om vilket verk som är det bättre. STEFAN NÄVERMYR

Oslo filharmoniska orkester 1919 etablerades orkestern under sitt nuvarande namn men Oslo filharmoniska orkester har anor från 1870-talet då man samarbetade med Edvard Grieg och Johan Svendsen. Orkestern ger årligen 60-70 konserter i Oslo konserthus varav flera sänds av NRK, norska radion. Programmen har en hög konstnärlig profil och presenterar många av världens främsta dirigenter och solister. Under Mariss Jansons långa tid som chefdirigent (1979-2002) växte orkestern i storlek och fick stort internationellt erkännande. Andra chefdirigenter som följde var André Previn, Jukka-Pekka Saraste och Vasilij Petrenko. Sedan 2020 är Klaus Mäkelä chefdirigent. Oslo filharmoniker har sedan 1980-talet spelat in en rad internationellt uppmärksammade skivor, bland annat Tjajkovskijs sex symfonier (Chandos) och Rachmaninovs tre symfonier och fyra pianokonserter (EMI) med Mariss Jansons och pianisten Leif Ove Andsnes. Andra solistinspelningar har inkluderat cellisten Daniel Müller-Schott, trombonisten Christian Lindberg samt violinisterna Hilary Hahn och Frank Peter Zimmermann. Under Klaus Mäkeläs ledning har Oslo filharmoniker spelat in Sibelius samtliga symfonier för Decca Classics.

Finske dirigenten Klaus Mäkelä har genom sin fina musikaliska kommunikation med orkestrar runt om i världen blivit internationellt omtalad och hyllad. Han tillträdde 2020 som chefdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo filharmoniker. Han är också från och med 2022 musikalisk ledare för Orchestre de Paris samt Artistic Partner för Royal Concertgebouw Orchestra i Amsterdam. Som 21-åring utsågs Klaus Mäkelä till förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, en tjänst han tillträdde 2018. Denna säsong gör Klaus Mäkelä sina första framträdanden med New York Philharmonic, Berliner Philharmoniker, Gewandhausorchester och Wiener Symphoniker och återvänder till USA för att dirigera Cleveland Orchestra och Chicago Symphony Orchestra. Mäkelä studerade dirigering vid Sibelius-Akademin hos Jorma Panula och cello hos Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski. Som solist har han uppträtt med flera finska orkestrar och som kammarmusiker vid Verbierfestivalen, samt med medlemmar av Oslo Philharmonic, Orchestre de Paris, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Klaus Mäkelä har besökt Göteborgs Symfoniker ett flertal gånger, senast i november 2020 då han spelade in Sjostakovitj cellokonsert nr 1 med Sol Gabetta för GSOplay.

Violinisten Isabelle Fausts stora konstnärliga nyfikenhet omfattar alla epoker och former av instrumentellt samarbete. Höjdpunkter under säsongen 2022-2023 inkluderar konserter med Berlin Philharmoniker, Wiener Symphoniker, Oslofilharmonin och Helsingfors filharmoniska orkester. Hon turnerar också med Il Giardino Armonico, English Baroque Solists, AKAMUS Berlin, Basel Chamber Orchestra, Mahler Chamber Orchestra och Orchestre des Champs-Elysées. Kammarmusikengagemang omfattar samarbeten med Sol Gabetta, Jean-Guihen Queyras, Antoine Tamestit, Jörg Widmann, Alexander Melnikov och Pierre-Laurent Aimard. Säsongen avslutas med solokonserter och Kurtágs "Kafkafragment" med sopranen Anna Prohaska på Musikverein Wien. Isabelle Faust är född i Tyskland 1972. Efter att ha vunnit de berömda Leopold Mozart- och Paganini-tävlingarna i ung ålder framträdde hon snart med ledande orkestrar, bland dem Berlin Philharmoniker, Boston Symphony och NHK-orkestern i Tokyo. Där utvecklades nära samarbeten med dirigenter som Claudio Abbado, Giovanni Antonioni, Frans Brüggen och Sir John Eliot Gardiner. Isabelle Fausts senaste inspelningarna inkluderar Schönbergs violinkonsert under ledning av Daniel Harding med Sveriges Radios Symfoniorkester, samt Beethovens trippelkonsert med Alexander Melnikov, Jean-Guihen Queyras, Pablo Heras-Casado och Freiburger Barockorchester. Isabelle Faust har också gjort populära inspelningar av sonaterna och partitorna för violinsolo av Johann Sebastian Bach samt violinkonserter av Ludwig van Beethoven och Alban Berg under ledning av Claudio Abbado.