Göteborgs Konserthus Beethovens Eroica

Robert Schumann (1810-1856) Pianokonsert i a-moll Op 54 Schumann och pianot är en saga som följdes åt livet igenom. Till en början med lust och glädje, och sedan i takt med depression och fysiska (och psykologiska) utmaningar till en bristningens gräns. I en berömd essä från 1839 fantiserar han om vart pianokonserten som form ska bära väg. Schumann frågar sig vilket geni det är som ska förmå att få pianot och orkesterkroppen att inte blott vara ett cirkusnummer, utan en symbios av klanglig prakt. I historiens ljus går det att säga att Schumann var den som kom att bli det geniet, men det kom inte till pass som ett hugskott. I mer är 15 år var det ett envetet utforskande. Pianokonsertens första form var i en ensatsig fantasi, men någonstans under mitten av 1840-talet kom så opus 54 att ges en tresatsig form. Och redan i första anslaget är det som att vi får höra det kommande århundradets facit kring vad en pianokonsert skulle komma att bli. Efter orkesterns inledande unison, beger sig pianot i nedåtgående kaskader, omgivna av orkestern, som sedan sänker sig till temats ljuva frasering via alternerande oboe och fagott till piano för att sedan i stråkets melodiföring föras vidare in i det andra temat. Det är, år 2023, som att för ett ögonblick öppna århundranden av musik. Beethovens kejsarkonsert (den femte) slår emot oss, men likafullt hör vi Tjajkovskij eller för den delen ekon av Rachmaninovs tredje pianokonsert, för att inte tala om vår nordiska Griegs a-mollkonsert… Det stora Schumann gör med sin pianokonsert är att föra orkestern och pianot samman. De blir en del av en gemensam klang. Den ena utforskas genom den andra, det är inte längre enbart en virtuos uppvisning hos pianisten, utan en virtuos uppvisning hos tonsättaren, som en kraft som leder solist och orkester i inte bara dialog, utan i symbios. Esaias Järnegård

LUDWIG VAN BEETHOVEN (1770-1827) SYMFONI NR 3 ESS-DUR OP 55, "EROICAN" Allegro con brio Marcia funèbre: Adagio assai Scherzo: Allegro vivace Finale: Allegro molto Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk. Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande. Begravningsmarschen (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande. Man kan undra vad publiken tänkte om Beethovens uppluckrande av den statiska metern i scherzot där fraserna överskrider och lever rövare med tretakten, eller det avslutande rondot som innefattar variationer, genomföringar och snabba motivvisiter från de andra satserna, till exempel begravningsmarschen. Förmodligen fann lyssnarna en vilopunkt i det wienska andratemat (förebådande Schubert) som tryggt och pålitligt återkommer med regelbundna mellanrum. STEFAN NÄVERMYR

Oslo filharmoniska orkester 1919 etablerades orkestern under sitt nuvarande namn men Oslo filharmoniska orkester har anor från 1870-talet då man samarbetade med Edvard Grieg och Johan Svendsen. Orkestern ger årligen 60-70 konserter i Oslo konserthus varav flera sänds av NRK, norska radion. Programmen har en hög konstnärlig profil och presenterar många av världens främsta dirigenter och solister. Under Mariss Jansons långa tid som chefdirigent (1979-2002) växte orkestern i storlek och fick stort internationellt erkännande. Andra chefdirigenter som följde var André Previn, Jukka-Pekka Saraste och Vasilij Petrenko. Sedan 2020 är Klaus Mäkelä chefdirigent. Oslo filharmoniker har sedan 1980-talet spelat in en rad internationellt uppmärksammade skivor, bland annat Tjajkovskijs sex symfonier (Chandos) och Rachmaninovs tre symfonier och fyra pianokonserter (EMI) med Mariss Jansons och pianisten Leif Ove Andsnes. Andra solistinspelningar har inkluderat cellisten Daniel Müller-Schott, trombonisten Christian Lindberg samt violinisterna Hilary Hahn och Frank Peter Zimmermann. Under Klaus Mäkeläs ledning har Oslo filharmoniker spelat in Sibelius samtliga symfonier för Decca Classics.

Manfred Honeck har en lång karriär som ledande dirigent och hade under 1990-talet ett nära samarbete med Göteborgs Symfoniker. Han är sedan 2008 musikchef för Pittsburgh Symphony Orchestra, en flitigt turnerande orkester. Gästframträdanden inkluderar Carnegie Hall och Lincoln Center i New York, såväl som de stora mötesplatserna i Europa och festivaler som BBC Proms, Salzburg Festival, Musikfest Berlin, Lucerne Festival, Rheingau Music Festival, Beethovenfest Bonn och Grafenegg Festival. Manfred Honecks framgångsrika arbete i Pittsburgh har resulterat i inspelningar på etiketten Reference Recordings med verk av Strauss, Beethoven, Bruckner och Tjajkovskij. Inspelningen av Sjostakovitjs symfoni nr 5 och Barbers Adagio vann Grammy för Bästa orkesterframförande 2018. Född i Österrike fick Manfred Honeck sin musikaliska utbildning vid Musikuniversitetet i Wien. Hans mångåriga erfarenhet som medlem av violasektionen i Wienerfilharmonikerna och Wiener Staatsoper har haft ett bestående inflytande på hans arbete som dirigent. Han började sin dirigentkarriär som assistent till Claudio Abbado och som chef för Wiener Jeunesse-orkester. Han har varit en av tre huvuddirigenter för MDR Symfoniorkester Leipzig, musikchef för Norska Nationaloperan, huvudgästdirigent för Oslo Filharmoniska Orkester och Tjeckiska Filharmonikerna. Manfred var chefdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester åren 2000-2006.

Ända från början av sin karriär har Martin Helmchen uppträtt med världens mest kända orkestrar som Berlin och Wiens filharmoniska orkestrar, London Philharmonic Orchestra, Chicago Symphony och New York Philharmonic samt Gewandhausorchester Leipzig. I Skandinavien har han framträtt med Oslo Filharmoniker, Kungliga Filharmonin i Stockholm och Danmarks Radios orkester. 2020 tilldelades han det prestigefyllda Gramophone Music Award för sin inspelning av Beethovens kompletta pianokonserter med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin under ledning av Andrew Manze. Höjdpunkter under säsongen 2022-2023 inkluderar konserter med Chicago Symphony Orchestra, Pittsburgh Symphony, WDR Symphony Orchestra, Oslo Philharmonic, Tokyo Metropolitan Symphony Orchestra, NDR Radiophilharmonie, Orchestre Philharmonique de Monte Carlo och DSO Berlin. Martin Helmchen spelar in skivor exklusivt för Alpha Classics. Hans senaste release var pianoverk av Robert Schumann i mars 2022. Hans tidigare utgivningar har inkluderat Beethovens Diabelli Variations, Messiaens Vingt regards sur l’enfant-Jésus och ett duoalbum med Marie-Elisabeth Hecker med verk av Brahms och Schumann. Martin Helmchen är född i Berlin 1982 och hans karriär tog fart när han vann den internationella pianotävlingen till Clara Haskils minne 2001. 2022 mottog Martin Helmchen och hans fru Kronbergsakademins pris Pablo Casals Award för deras projekt för att främja musiklivet i Rwanda. Kvällens gästspel är Martin Helmchens debut i Göteborg.