Göteborgs Konserthus Prokofjev gånger tre

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 1 D-DUR OP 25 "DEN KLASSISKA" Allegro Larghetto Gavotta: Non troppo allegro Finale: Molto vivace Sjostakovitj var 19 år när han som examensarbete skrev sin första symfoni, ett imponerande moget och inspirerat verk. Uruppförandet i Leningrad med dirigenten Nicolai Malko 12 maj 1926 var en stor succé och framgångarna har följt symfonin alltsedan dess. I Moskva spelades den redan på hösten samma år, och med framföranden i Berlin (Bruno Walter 1927), Philadelphia (Stokowski 1928) och New York (Toscanini 1931) började dess triumftåg genom världens konserthus. Nej, detta är inte fel verkkommentar. Jämförelsen med Sjostakovitj är avsiktlig. Hans 15 år äldre landsman Prokofjev var 28 år när han skrev sin första symfoni. Han hade å sin sida skrivit sin första pianokonsert när han var 21 år, medan Sjostakovitj var 27 år när hans lanserades. Vad kan man då dra för slutsats av detta? Ingen alls, egentligen, förutom konstnärers olika prioriteringar. Prokofjev var en både erfaren och framgångsrik tonsättare när en symfoni kom på tapeten. Han hade komponerat ett par pianokonserter, en violinkonsert, en opublicerad opera (Maddalena) och ett par baletter. En stor del av denna musik var av det grandiosa slaget med fantasifulla och pampiga orkesterapparater. Nu var det dags för en ny vändning. Sommaren 1917 spenderades på landet utanför Petrograd, i dag St Petersburg (däremellan Leningrad), där det inte fanns något piano. Vi låter Prokofjev själv berätta: "Jag fick idén att komponera ett symfoniskt verk utan piano. På så vis skulle orkesterfärgerna av nödvändighet bli klarare och renare. Så uppstod planen att göra en symfoni i Haydnsk stil eftersom jag som ett resultat av mina studier i Tjerepnins dirigentklass kommit underfund med Haydns teknik, och med en sådan insikt var det mycket lättare att dyka ner i den farliga floden utan ett piano. Det tycktes mig att om han hade levat i dag, så skulle Haydn med sin kompositionsstil fångat upp något av det moderna också. Det var en sådan symfoni jag ville komponera: en symfoni på klassiskt manér. När den började ta form fick den namnet Den klassiska, för det första för att det var enklast så, för det andra av sturskhet, att röra om i getingboet, och slutligen i förhoppningen att symfonin med tiden verkligen skulle bli "klassisk", vilket skulle vara till stor fördel för mig." Och visst har "Den klassiska" blivit "klassisk" - ett av Prokofjevs mest framgångsrika verk allt sedan han dirigerade uruppförandet i Petrograd den 21 april 1918. STEFAN NÄVERMYR

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) VIOLINKONSERT NR 1 D-DUR OP 19 Andantino Scherzo vivacissimo Moderato. Allegro moderato Sergej Prokofjev avled märkligt nog samma dag och år som Josef Stalin, den 5 mars 1953. År 1948 hade Prokofjev varit en av många ryska tonsättare som bannlysts av den ryske ledaren för att de inte anpassat sig tillräckligt mycket efter de musikaliska krav Sovjetstaten ställde på dem - att skriva för folket uppbygglig och harmonisk musik, inte atonal, dissonerande "kakofoni". Prokofjev gjorde ett slags avbön och blev en ganska beskedlig komponist de sista åren av sitt liv. Han lär till och med ha skrivit en dryckesvisa till Stalin! Efter sin död, men även långt innan Prokofjev återvände till hemlandet 1935 efter 17 år i USA och Frankrike, ansågs han vara en av Rysslands stora modernister, som redan under konservatorietiden 1904-1914 nästan skrämde livet ur sin lärare i komposition, Rimskij-Korsakov, med avancerade och oväntade tonartsbyten och rytmer, humor och plötsliga groteska musikaliska infall. Han påbörjade sin första violinkonsert 1913 och avslutade den fyra år senare. Trots att det var brinnande krig var Prokofjev oerhört produktiv under dessa år i relativ konstnärlig frihet. Även efter revolutionen 1917 och dess turbulenta politiska efterdyningar kunde han lämna landet utan större problem. Troligtvis för att han anslutit sig till ryska revolutionens idéer. Han insåg kanske sina fördelar med detta, men gick aldrig med i partiet. Via Japan reste han till USA där han bland annat fick en stor succé med sin opera Kärleken till de tre apelsinerna och också som pianist och dirigent. Men Paris hägrade med landsmannen och impressarion Djagilev, som för sin epokgörande ryska balett- och operaverksamhet lockat till sig kända och gärna orädda tonsättare, konstnärer, diktare, musiker och koreografer, bland andra Igor Stravinsky. Under 13 år hade Prokofjev Paris som bas, han skrev bland annat framgångsrik musik till flera av Djagilevs balettuppsättningar. Hans gode vän sedan konservatorietiden, den store dirigenten och musikförläggaren Kussevitskij uruppförde äntligen hans första violinkonsert i Paris 1923, men mottagandet blev ljummet. Mycket på grund av en stabil, men ospännande solist, som inte kunde göra konserten rättvisa. Året därpå fick den en helt annan tolkning av Joseph Szigeti vid internationella musikfesten i Prag. Nu ville alla kända dirigenter och orkestrar ha den på sin repertoar och helst med Szigeti som solist. Denne skrev i sina memoarer att Prokofjevs violinkonsert hade fascinerat honom från första stund "genom dess blandning av naiv sagokänsla och otyglad djärvhet i form och innehåll". Inför sin 50-årsdag 1941 beskrev Prokofjev fem utvecklingslinjer som styrde hans komponerande: 1. Klassisk. 2. Modern. 3. Motorisk. 4. Lyrisk. 5. Komisk. Inte i rangordning utan som exempel på vad som kan finnas inom ett enda verk. I hans första violinkonsert är detta särskilt tydligt. Vilket ställer stora krav på både solist och orkester. Så lyriskt, så virtuost och så oberäkneligt spännande! GUNILLA PETERSÉN

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) SYMFONI NR 5 B-DUR OP 100 Andante Allegro marcato Adagio Allegro giocoso Först de sista tio åren i livet blev Prokofjev symfoniker i alla bemärkelser, med Symfoni nr 5 som kvintessensen av sitt skapande. Den tillkom under kriget 1944 på bara en månad. Det "stora fosterländska kriget" hade segerrikt utkämpats - till priset av 20 miljoner ryssars liv - men Prokofjevs musik bjöd inte på de segerfanfarer Stalin och musikbyråkratin nog väntat sig. Tonsättaren koncentrerade sig på tragiken för den enskilda människan och arbetade i de fyra stora satserna med den ryska historiens eviga trauma av olyckor, förföljelse och nöd. Symfonin blev ett slags musikalisk parallell till de stora ryska romanernas episka bredd. Han kallade symfonin en "hymn till den fria, lyckliga människan, till hennes kraft och rena och ädla ande". Han la till: "Jag kan inte påstå att jag medvetet valde temat. Det föddes inom mig och ropade på att få uttryckas. Musiken mognade i mig. Den fyllde min själ." Visst är kriget närvarande i musiken, men med Borodin och Beethoven i tankarna gick han förbi all närliggande tragik för att i stället understryka människoandens kraft och beredskap till uppoffringar. 16 år hade gått sen den föregående Symfoni nr 4. Han hade nått ett harmoniskt, melodiskt och strukturellt mästerskap och utnyttjade erfarenheter från sina baletter och operor till ett spektrum av mänskliga reaktioner, från poetisk och dansant folkton, via melodiskönhet till djup dramatik och grym grotesk, allt i en ständigt utvecklad variationsteknik på alla plan, fri som livet självt. Prokofjev ledde själv uruppförandet 15 januari 1945. I publiken såg pianisten Svjatoslav Richter hur stillheten när Prokofjev höjde taktpinnen plötsligt avbröts av artillerisalvor utifrån. Han väntade lugnt ut dem och började dirigera först när kanondundret tystnat. Han skulle alltid se Symfoni nr 5 som sitt symfoniska mästerverk. Samma gjorde Richter som beskrev hur symfonin förmedlade tonsättarens inre mognad och tillbakablickande perspektiv, som från olympiska höjder: "Han nådde sitt genis högsta höjd inför tiden och historien, krig, patriotism och seger… Segern är också Prokofjevs egen." ROLF HAGLUND

Varje år framför Sveriges Radios Symfoniorkester verk ur den klassiska repertoaren och ny musik av spännande samtida tonsättare som Victoria Borisova-Ollas, Magnus Lindberg och Unsuk Chin. Dessutom spelar de musik ur populära filmer och dator- och videospel och samarbetar med framstående jazz-, pop- och rockartister i en ständig strävan att utvecklas och bryta ny mark. 2007 tillträdde Daniel Harding som chefdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och sedan dess har orkestern utvecklat nya samarbeten och uttryckssätt. Ett exempel är den gränsöverskridande konsertserien Interplay där publiken får möta musiken i nya och spännande sammanhang tillsammans med forskare, författare och professorer. I den årliga Östersjöfestivalen är Radiosymfonikerna en av festivalens hörnpelare. Bland tidigare dirigenter som varit viktiga för orkesterns utveckling finns Sten Frykberg, Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen. Ny förste gästdirigent för orkestern är Klaus Mäkelä som kommer att göra fyra konserter under säsongen. Sveriges Radios Symfoniorkester är också känd bland musikälskare för sina prisbelönta skivinspelningar. 2014 vann de BBC Music Magazine Award för sina tolkningar av Bartóks Violinkonserter nr 1 och 2 med stjärnsolisten Isabelle Faust och samma år utsågs inspelningen av Britta Byströms violakonsert A Walk After Dark med Ellen Nisbeth till årets bästa skiva av flera svenska tidningar. 2015 tilldelades orkestern en Gramophone Award för inspelningen av Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Maria João Pires. Andra uppmärksammade skivinspelningar är Jörg Widmanns Violinkonsert med Christian Tetzlaff och Berlioz L'enfance du Christ som lovordats i bland annat tidskriften Gramophone och Daily Telegraph. Radiosymfonikernas regelbundna turnéer har gjort deras högklassiga och omfångsrika musicerande känt runt om i världen och de får ofta inbjudningar av internationella festivaler och konserthus. Under våren 2016 turnerade de i Europa tillsammans med pianisten och Mozart-specialisten Maria João Pires samt den uppmärksammade unga violinisten Veronika Eberle. I augusti 2014 gästade de såväl Åbo Musikfestspel som BBC Proms i London och tidigare samma år öppnade de påskfestivalen i Aix-en-Provence. I maj 2017 gjorde orkestern sin största turné på många år med musik av bland andra Ravel, Dvorák och Mahler tillsammans med den Grammybelönade violinisten Joshua Bell. Den prestigefyllda Edinburgh International Festival avslutades i augusti 2018 med ett storartat gästspel av Radiosymfonikerna, Daniel Harding och det pärlband av solister som veckan innan öppnade den sextonde Östersjöfesti-valen med samma verk: Mahlers monumentala Symfoni nr 8. Säsongen 2018-2019 omfattar flera stora verk för kör och orkester där Radiosymfonikerna samarbetar med Radiokören. I november 2018 var Radiosymfonikerna på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Dessutom gästade de Anima Mundi Festival i Pisa, Italien där orkesterns chefsdirigent Daniel Harding är Artistic Director.

Den unge dirigenten och pianisten Lahav Shani har av många beskrivits som en sensation. Han har redan framträtt med många av världens mest prestigefyllda orkestrar och förra säsongen tog han över chefdirigentskapet för Rotterdams filharmoniker efter Yannick Ne?zet-Se?guin och blev därmed den yngste chefdirigenten någonsin i orkesterns historia. Det är även klart att han från säsongen 2019/20 efterträder legendariske Zubin Mehta som chefdirigent för Israels symfoniorkester, en orkester han sedan 18-årsåldern haft ett nära samarbete med både som pianosolist i Tjajkovskijs pianokonsert 2007 och ordinarie medlem i kontrabasstämman. Efter flera konserter under 2015 och en följande Europaturné 2016 tillsammans med Wiens symfoniorkester utsågs han 2017, 28 år gammal, till orkesterns förste gästdirigent. Han samarbetar också regelbundet med Berlins Staatskapelle, både vid orkesterkonserter och på Berliner Staatsoper där han våren 2019 ska dirigera en föreställning med Mozarts Don Giovanni. Han är också aktuell med konserter, som solist, dirigent, eller båda samtidigt, med Wienfilharmonikerna, Bayerska radioorkestern, Orchestre de Paris, Londonsymfonikerna, Concertgebouworkestern i Amsterdam och Kungliga filharmonikerna i Stockholm, för att nämna några. Han har varit gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker två gånger, senast 2016 då han bland annat dirigerade Brahms fjärde symfoni. Lahav Shani är född in Tel Aviv 1989 och började studera piano vid sex års ålder. Dirigering studerade han vid musikhögskolan Hanns Eisler i Berlin där han hade Daniel Barenboim som mentor. Han tog 2013 hem förstapriset i dirigering vid den internationella Gustav Mahler-tävlingen i Bamberg.

Den amerikanska violinisten Hilary Hahn är känd för sin självklara musikalitet och tekniska briljans. Hon har dessutom en unik förmåga att skapa direktkontakt med publiken, något hon tog ett steg vidare i Instagramprojektet #100DaysOfPractice där hon lade upp videor av sig själv när hon övade. På det viset ville hon bryta ner barriärer och trösklar mellan hennes kreativa processer och publiken. Sedan debutalbumet från 1997 som bland annat innehåller Bachs solopartitor nr 2 och 3 har hon givit ut en lång rad skivor som alla fått stor uppmärksamhet. Hon har belönats med två Grammy Awards för bästa solist med orkester; den första för inspelningen av Brahms och Stravinskys violinkonserter med Academy of St Martin in the Fields, den andra för Schönbergs violinkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen. Hilary Hahn ger konserter med de främsta orkestrarna över hela världen samtidigt som hon alltid har siktet inställt mot nya musikaliska mål, ofta med djärva repertoarval. För några år sedan inledde hon ett samarbete med den tyske pianisten Hauschka, känd för att med inspiration från Erik Satie och John Cage utforska pianots möjligheter. Det resulterade i det mycket uppmärksammade albumet Silfra från 2012. Hon har också beställt 27 nya stycken av nu verksamma tonsättare. Med beställningen följde ett direktiv: musiken skulle fungera som extranummer. Det resulterade i albumet In 27 Pieces: The Hilary Hahn Encores och hennes tredje Grammy. Hilary Hahn har framträtt med Göteborgs Symfoniker i tiotalet konserter, bland annat med violinkonserter av Korngold, Schönberg och Beethoven.