Göteborgs Konserthus Rachmaninov Klockorna

Sergej Rachmaninov (1873-1943) Klockorna Op 35 Allegro ma non tanto: Slädbjällrorna i silver Lento: De fylliga bröllopsklockorna Presto: De starka varningsklockorna Lento lugubre: De sorgsna begravningsklockorna. “Du borde tonsätta detta!” Vintern 1912 fick Sergej Rachmaninov ett anonymt brev. Han befann sig då i Rom för att vila upp sig, men också för inspiration. Rachmaninov hyrde samma lägenhet i närheten av Piazza de Spagna som Tjajkovskij bott och verkat i några decennier tidigare. Förutom uppmaningen innehöll brevet en rysk översättning av Edgar Allan Poes dikt The Bells, översatt till ryska av poeten Konstantin Balmont. Dikten med klockor från fyra av livets olika faser - från barndom, äktenskap, livskris och död – var redan indelad som en symfoni. Körsymfonin Klockorna (på ryska Kolokola) bygger på en rik orkestrering, med solister och kör, där så klart klockor – både verkliga och symboliska – ljuder genom verket. I partituret ingår celesta, klockspel, rörklockor och xylofon, men även piano, harpa och högt stämda stråkar används för att skapa det klangliga intrycket av ringande klockor. I orkesterns väv klämtar också ett välkänt domedagstema: Dies irae. Den medeltida katolska fallande fyrtonsfrasen förmörkar i bakgrunden i de tre första satserna. Rachmaninov låter det tungt ödesmättade ligga på lur för att sedan befriande klinga av i den fjärde satsen. Men dessförinnan alltså, toner värdiga skräckmästaren Edgar Allan Poe. Jörgen Wade

Jean Sibelius (1865-1957) Symfoni nr 1 Op 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Inledningsvis tänkte Sibelius att den första symfonin skulle vara programmatisk: en symfoni som berättade om hans hemlands geologi och kristendomens triumf över hedendomen. Men sju år efter framgången med orkesterverket Kullervo, baserat på finsk folklore, uppmanade vänner och kritiker Sibelius att tänka i mer rigorösa symfoniska termer. Finland, menade de, behövde konst som var mer internationell än trångsynt – en symfoni som stod sig på helt egna musikaliska villkor. Ett sådant tänkande skulle ge symfonin musikalisk tyngd, oavsett politisk kontext. Under sin studietid i Wien och Berlin hade Sibelius lärare betonat vikten av musikaliska teman – att kontinuerligt bearbeta dem till fullkomlighet. Redan i denna symfoni hanterade kompositören sitt material på ett distinkt sätt. Dess dimmiga öppning med en ensam klarinett förbereder oss inte bara på en chock vid satsens snabba Allegro; den infiltrerar verkets musikaliska idéer som näring i jordmån. Formen på klarinettens tema kan spåras i fragment ända fram till de sista takterna. Den fjärde satsen inleds med en förvandling av temat i manande stråkar. Detta pekar på en annan konceptuell skillnad i Sibelius symfoniska design: hans hantering av instrumentens färger och möjligheter. Till skillnad från traditionellt germanskt symfonisk argumentation (vilket hade varit logiskt på ett piano), så lät Sibelius instrumentens specifika färg forma musikens väg. Symfonins inledande klarinettsolo är ett exempel. De långa tonerna i det långsamma andantet och pizzicatona i scherzot är ytterligare två. Det ledde kritikern Ernest Newman till slutsatsen att "varje sida andas ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva, till och med ett annat landskap." Det där ”andra sättet att leva” kan anses motiverat. Användningen av recitation – en ton som upprepar sig som något halvt sjunget – har sina rötter i Finlands runiska sångtradition. Andra har hört något distinkt ryskt i klarinettsolot, i den pälssvepta melankolin i den långsamma satsen och i det febriga sätt som det avslutande Allegro moltot bryter ut. Det är Sibelius när han är som mest unik. Den organiska behandlingen av temata fortsätter. Men som en del av processen tycks satsen förena symfonins poler av energi och stagnation på ett sätt som bara Sibelius kunde åstadkomma: han lurar oss anta att musiken opererar med en distinkt hastighet, när den faktiskt är låst i en annan. Andrew Mellor, utdrag ur Sibelius Symphony 1 & En Saga; Rouvali & Göteborgs Symfoniker (Alpha, 2019)

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble (GSVE) bildades 2016 och består av 12 professionella sångare. Ensemblen verkar både som en del av Göteborgs Symfoniska Kör i stora symfoniska verk framförda tillsammans med Göteborgs Symfoniker, och som fristående ensemble under ledning av Katie Thomas. GSVE är en grupp med erfarna och mångsidigare sångare, som framför varierade program och utforskar en bred repertoar, från medeltidsmusik till nyskrivna beställningsverk. Ensemblen har tidigare samarbetat med bland annat Helsingborgs Symfoniorkester och Barockakademin Göteborgs Symfoniker och framför regelbundet vokalprogram både i Göteborgs Konserthus och runt om i Västra Götalandsregionen.

Kören grundades 1917 av kusinerna Elsa och Wilhelm Stenhammar. Elsa Stenhammar var en av de drivande krafterna i sekelskiftets körliv i Göteborg och blev körens första repetitör. Den 8 december 1917 debuterade kören i Beethovens Körfantasi med Wilhelm Stenhammar som solist vid flygeln. Som landets äldsta symfoniska kör kunde man 2017 fira sitt 100-årsjubileum med en stor festkonsert där såväl Mozart och Brahms som Stenhammar, Elfrida Andrée och Björn & Benny stod på programmet. Göteborgs Symfoniska kör är en ideell förening som är knuten till Göteborgs Symfoniker. Kören medverkar i konserter och föreställningar i såväl orkesterns som i egen regi. Musiken blir därför blandad och repertoaren omfattande. Göteborgs Symfoniska Kör har medverkat vid konserter i bland annat Royal Albert Hall och i Canterbury Cathedral i England samt deltagit med Göteborgs Symfoniker i den årliga musikfestivalen på Kanarieöarna och på en turné till Kina.

Den brittiske dirigenten Nicholas Collon är sedan 2021 chefdirigent för Finska Radios symfoniorkester. Han är också grundare av för Aurora Orchestra, baserad i London. 2016-2021 var han chefdirigent för Residentie Orkest i Haag och 2017-2022 var han förste gästdirigent för Gürzenich-Orchester i Köln. De senaste säsongerna har han även gästdirigerat Orchestre National de France, Dresdenfilharmonikerna, Frankfurts Radiosymfoniker, Danmarks Radios Symfoniorkester, Barcelonas symfoniorkester, Münchenfilharmonikerna och WDR-symfoniorkestern. Collon har dirigerat över 250 nya verk, inklusive brittiska eller världspremiärer av verk av Unsuk Chin, Brett Dean, Phillip Glass, Colin Matthews, Anna Meredith, Nico Muhly, Olivier Messiaen, Krzysztof Penderecki, Mark-Anthony Turnage, Judith Weir och Du Yun. Våren 2022 släppte han ett Sibeliusalbum med Finska Radios symfoniorkester (Ondine) som fick femstjärniga recensioner. Deras skiva med verk av Thomas Adès vann priset Diapason d'Or, och de har sedan dess släppt ytterligare två skivor med verk av Wennäkoski och Bacewicz. Collon har även dirigerat opera flitigt, bland annat på Glyndebourne, English National Opera, Welsh National Opera, Oper Koeln och på Aldeburgh Festival. Han är född i London 1983 och är utbildad violinist, pianist och organist.

Sopranen Iwona Sobotka fick internationellt erkännande när hon vann Queen Elisabeth International Music Competition i Belgien. Hon har också tilldelats första pris vid Warszawas sångtävling och första pris vid East & West Artists International Auditions i New York, vilket ledde till debuten i Carnegie Hall. Säsongen 2024-2025 inledde Iwona Sobotka med att framföra Verdis Requiem med Riccardo Muti och Orchestra National de France. Under säsongen tog hon sig an roller som Aida och Turandot på Teatr Wielki i Poznan, Amelia i Maskeradbalen på Slovakiska nationalteatern, Gioconda på Teatro Massimo Bellini i Catania och Desdemona i Otello på Teatro Coccia i Novara. Dessutom återupptog hon roller som Madama Butterfly och Rusalka hemma i Polen. Höjdpunkter från tidigare säsonger omfattar ett flertal symfoniska program med Sir Simon Rattle, inklusive Beethovens Kristus på Oljeberget och symfoni nr 9 med Berliner Philharmoniker. Hon har även gjort Janáceks mässa, Szymanowskis Stabat Mater och Brahms Ein deutches Requiem. Hon har framträtt med Orchestre Philharmonique de Radio France, Wiens symfoniorkester, Berlins radiosymfoniorkester, Royal Philharmonic Orchestra, Mahler Chamber Orchestra och Nashville Symphony och arbetat med framstående dirigenter som Sir Colin Davis, Marek Janowski, Vladimir Jurowski, Marco Armiliato och Teodor Currentzis.

Amerikanske tenoren Daniel Brenna gjorde sig ett namn på Göteborgsoperan 2021 då han sjöng titelrollen i Wagneroperan Siegfried. Rollprestationen har tagit den amerikanske tenoren till en rad olika scener världen över, som San Francisco Opera, Washington National Opera, Theater an der Wien, Budapest Wagner Days, Ravello Festival och Opéra Dijon. Under 2025 har han bland annat spelat Parsifal i konsertframträdanden på Den Norske Opera och debuterat som Tristan på Opéra de Lille. Han har även spelat i Salome på Helsingforsoperan. Daniel Brenna är utbildad i Boston och slog igenom internationellt i Moses och Aron på Opernhaus Zürich 2011. År 2015 gjorde han debut på Metropolitan Opera New York i Lulu, en produktion utsågs av New York Times till årets bästa, och 2016 återvände han till Metropolitan i Jenufa. Han har även gästat operahuset i Bilbao, Nederlandse Opera Amsterdam, Edmonton Opera, Comic Opera Berlin, operahuset i Leipzig, Aalto-Theatre Essen, Festival St. Margarethen och Münchens Radiosymfoniker.

Den litauiske sångaren Kostas Smoriginas är en av världens ledande barytons. Han kunde nyligen ses på SVT som Toreadoren i Carmen på Royal Opera House. Han debuterade på Deutsche Staatsoper i Berlin i samma roll, och har även framfört den med Berliner Philharmoniker och Sir Simon Rattle (inspelad för EMI Classics), på Salzburgs påskfestival, Santa Fe Music Festival och Dresden Semperoper. Under säsongen 2024-2025 sjöng Smoriginas rollen som Jochanaan i Salome med operorna i Hannover, Antwerpen och Malmö. På Zürichoperan framför han Verdis Requiem med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, och debuterade på Bayerische Staatsoper i Lohengrin. Säsongen innan framträdde han bland annat på operan i Hamburg, med Münchner Rundfunkorchester och på Palau de les Arts Reina Sofía. Han sjöng även rollen som Orest i ett konsertant framförande av Elektra med Accademia Nazionale di Santa Cecilia under ledning av Sir Antonio Pappano i Rom. Smoriginas studerade vid Litauens musik- och teaterakademi och fick representera sitt land i BBC Cardiff Singer of the World Competition. Han har examen från Royal College of Music och har varit medlem i Jette Parker Young Artist Programme vid Royal Opera House.