Göteborgs Konserthus Richard Strauss hjälteliv

JAMES MACMILLAN (f 1959) VIOLAKONSERT I II III James MacMillan föddes längst ner på den skotska västkusten och började sin musikaliska karriär som en himlastormande akademisk avantgardist. Snart hittade han ett eget tonspråk som en enig kritikerkår genom åren funnit äkta och innerligt. I sin musik återvänder han ofta och gärna till skotska melodier och företeelser. 1989 skrev han således Tryst för kammarorkester, ett halvtimmeslångt verk som uruppfördes under Magnusfestivalen i Kirkwall på Orkneyöarna av Scottish Chamber Orchestra. Skotska dikter och berättelser dyker allt som oftast upp i hans musik, inte minst i orkesterverket The Confession of Isobel Gowdie, som handlar om en påstådd häxa som brändes på bål. När det framfördes vid en Promskonsert 1990 blev det en så stor framgång att man talar om hans genombrott. Han förenar i sin personlighet några skenbart motstridiga egenskaper, att vara både socialist och äga ett djupt katolskt patos. Han räknas i dag till de mest betydelsefulla brittiska tonsättarna och många av hans verk i hans imponerande produktion återkommer regelbundet på världens ledande konsertestrader. Han har komponerat ett stort antal solokonserter. Bland annat har han skrivit tre pianokonserter, två för slagverk samt konserter för cello, violin, oboe, klarinett, trumpet (han är själv utbildad trumpetare) - och en av de senaste är för viola 2013. Konsertformen intresserar honom mycket och ofta kommer initiativen från en tänkt solist som vill få ett nytt verk att bita i. MacMillan hade länge funderat på en konsert för viola när kvällens solist Lawrence Power frågade efter en. De båda hade tidigare samarbetat när MacMillan dirigerade Waltons Violakonsert med Power som solist och kanske har också något av Walton smittat av sig på hans egen violakonsert, ett värdefullt bidrag till den relativt magra solorepertoaren för viola. Konserten är också tillägnad Power som har tagit till sin uppgift att framföra detta fina verk runt om i världen. Konserten har tre satser som följer den traditionella strukturen snabb-långsam-snabb men i varje del hittar man också dess motsats. Det ger musiken ett mer levande innehåll där melodi och rytm är viktiga inslag och där skönhet verkligen inte saknas. I synnerhet har den långsamma satsen (trots att den börjar aggressivt) framhållits som något av det vackraste inom den nutida konstmusiken. Han har tagit fasta på violans vokala kvaliteter, det är nästan som att höra en mänsklig röst. Finalen är full av spelglädje och humor, men också ett parti som snarast är kammarmusikaliskt. Några av de mest virtuosa soloavsnitten har sparats till sluttakterna. STIG JACOBSSON

RICHARD STRAUSS (1864-1949) EIN HELDENLEBEN OP 40 Hjälten Hjältens motståndare Hjältens följeslagerska Hjältens slagfält Hjältens fredsgärningar Hjältens flykt undan världen och hans livs fullbordan (satserna spelas i en följd) "Du behöver inte kunna programmet. Allt du behöver veta är att musiken porträtterar en hjältes kamp mot sina fiender." Så skrev den tyske tonsättaren Richard Strauss om sin symfoniska dikt Ein Heldenleben till den franske författaren Romain Rolland, och Rolland skrev själv i sin kommentar över verket att Strauss hjälte "liknade den nation han representerade. Det finns i Tyskland ansatser till en sjukdom: en arrogansens delirium, en självgodhet och ett förakt för andra. Sådan är nu också Richard Strauss musik." Inte så vänligt och artigt sagt precis, men ärligt talat: på kornet. Och något program lämnade Strauss aldrig ifrån sig - ändå kan man gissa sig till en hel del. Strauss hade länge ägnat sig åt att skriva vitala orkesterdikter som gjort honom till Liszts främste efterträdare. Men i sin musik utvecklade han också nya tankar, vilka gjorde honom till en av tidens ledande modernister. I de symfoniska dikterna hade han hyllat hjältar: Macbeth, Don Juan, Till Eulenspiegel, Zarathustra, Don Quixote - alla litterära hjältar med övermänskliga mått. För att kunna gå vidare behövde Strauss en ännu större hjälte, inte hämtad från litteraturen utan från det verkliga livet - och det behöver knappast påpekas att han mötte bitande kritik när det stod klart att hjälten i Ein Heldenleben var han själv. Något som han med en ironisk vinkling mötte med uttalandet att han minsann fann sig själv lika intressant som Caesar eller Napoleon - eller, med andra ord, att ingen är mer värd än någon annan. Och förresten var detta väl inte värre än att Berlioz skrivit sin Symphonie fantastique om sig själv. Strauss var 34 år gammal. Han hade lämnat operan i München för att överta chefskapet för operan Unter den Linden i Berlin. Han hade gift sig med Pauline de Ahna, operasångerskan som var ökänd för sina vredesutbrott, sitt koketteri och sin hängivna kärlek. Allt detta finns noggrant redovisat i musiken. Det första avsnittet, Hjälten, börjar med ett jublande tema i låga stråkar och horn. Strauss far hade i 49 år varit hornist vid hovoperan i München. Man har också noterat att tonarten är Ess-dur, samma som Beethoven använde i sin Eroica-symfoni. I det andra avsnittet porträtteras hjältens vedersakare - kritikerna. De står där i komisk kontrast till hjälten, petiga och trångsynta. Att hjältens hjälpreda är hans hustru står helt klart. De flirtar, leker, fjäskar, kelar och blir ilskna- och den tredje delen slutar med en intensiv kärleksduett. Hjältens slagfält är sannerligen en grandios krigsmusik. Kritikernas teman står i effektiv kontrapunkt till hans eget tema, och han får moraliskt stöd av sin älskades tema. Slutligen står han som segrare, och det han värderar i livet är arbetet för freden - det vill säga hans egna kompositioner. Ett fredstema vävs samman med fragment ur hans andra redan nämnda hjältedikter, samt ur två verk som hänger ihop med Pauline: operan Guntram och sången Traum im Zwielicht. Ein Heldenleben är en lång symfonisk dikt i sex sammanhängande delar för mastodontorkester, och den slutar med att hjälten drar sig tillbaka och fullbordar sitt värv. Det måste sägas att stycket trots det självgoda innehållet även rymmer en del självkritiska detaljer. Här finns ingen pompös hjälteapoteos på slutet. Tvärtom slutar det hela med resignation, som en föraning om Vier letzte Lieder. Det är också rörande att de teman som representerar honom själv inte är några segermarscher utan lyriska melodier som snarare förordar bekvämlighet och lugn som de högsta dygderna. En trygg borgerlig medelklassattityd med andra ord. Partituret är daterat Berlin-Charlottenburg 27 december 1898, och uruppförandet med tonsättaren själv som dirigent ägde rum den 3 mars året därpå. STIG JACOBSSON

"En av världens mest formidabla orkestrar" skrev The Guardian om Göteborgs Symfoniker som har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Från och med hösten 2017 är Santtu-Matias Rouvali orkesterns chefdirigent. Han ledde nyligen orkestern på en framgångsrik turné till fyra nordiska länder. 2019 får han sällskap av två förste gästdirigenter: Barbara Hannigan och Christoph Eschenbach. 2015 gjorde Göteborgs Symfoniker framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland med förste gästdirigenten Kent Nagano och 2017 en Europa-turné med Marc Soustrot. Orkestern ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus, berömt för sin fina akustik, och erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se samt via appar. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, bland annat en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent. Flera av Richard Strauss stora orkesterverk har spelats in med Kent Nagano och givits ut på Farao Classics: Ein Heldenleben, Tod und Verklärung och En alpsymfoni.

Sedan 2014 är Andrés Orozco-Estrada chefdirigent för Frankfurts radioorkester och Houston Symphony Orchestra. Han har också ett nära samarbete med London Philharmonic Orchestra som förste gästdirigent och blir från 2021 chefdirigent för Wiens symfoniker. 2013 gjorde han sina första konserter med Göteborgs Symfoniker inklusive mycket minnesvärda konserter i Stockholm och Helsingfors där han bland annat dirigerade Dvoráks Symfoni nr 9 "Från nya världen". Därefter gick hans karriär spikrakt uppåt och det ömsesidiga önskemålet om återbesök var svårt att få till men nu är han än en gång i Göteborg. Bland andra orkestrar han samarbetar med denna säsong finns Wiens filharmoniker, London Philharmonic vid BBC Proms, Staatskapelle Dresden, Chicago Symphony Orchestra och Philadelphia Orchestra. Han dirigerar också opera, bland annat Verdis Rigoletto på Staatsoper Unter den Linden i Berlin. Andrés Orozco-Estrada har gjort en rad inspelningar med Frankfurtorkestern på Pentatone, bland dem Stravinskys Eldfågeln och Richard Strauss En alpsymfoni (del i en serie) som hyllats av Gramophone. Med orkestern i Houston har han spelat in symfonier av Dvorák och framöver står samtliga symfonier av Brahms och Mendelssohn på tur. Andrés Orozco-Estrada kommer från Colombia och utbildade sig till violinist. Dirigentstudier följde 1997 vid Högskolan för musik och scenkonst i Wien där han sedan dess är bosatt.

"Det är en fin uppvisning av Powers extraordinärt uttrycksfulla spel och hans förmåga att förvandla de mest vardagliga fraser till något förtrollande och minnesvärt." (The Guardian) Lawrence Power är en av vår tids främsta altviolinister, efterfrågad världen över som kammarmusiker och solist. Hans artisteri och djuplodande musikerskap hyllas internationellt vilket kan ses i recensionerna: "Ingen musiker i dag är bättre utrustad att spela än den bard-like Power" (Financial Times), "Power är någonting mer: en djup musikalisk personlighet, varje fras är ny och anmärkningsvärd" (Sunday Times) Det senaste decenniet har han blivit en regelbunden gäst hos orkestrarna i den högsta ligan, från Chicago Symphony, Boston Symphony och Concertgebouworkestern till Bayerska Radions symfoniorkester och Philharmonia Orchestra. Han framträder också i Australien med landets främsta orkestrar. Bland aktuella engagemang finns konserter med Sveriges Radios symfoniorkester, Mozarts Sinfonia concertante med violinisten Daniel Hope och Zürchs kammarorkester samt framträdanden vid Salzburgfestivalen, Dresdenfestivalen och Savannahfestivalen i USA. Denna säsong är Lawrence Power också Artist in Residence hos Ålborgs symfoniorkester samt hos kammarmusikcentret Turner Sims i Southampton där han både är artist och curator. Lawrence Power har uruppfört en rad verk av tonsättare som Neuwirth, Turnage och Salonen. Bland hans många rosade inspelningar på Hyperion finns konserter av Bartók, Rósza, och Rubbra, sonater av Sjostakovitj och Brahms samt Hindemiths kompletta musik för soloviola på tre cd. Hans senaste inspel-ningar är Berlioz Harold i Italien med Bergens filharmoniker (Hyperion) och Erkki-Sven Tüürs Illumination med Tapiola sinfonietta (Ondine).