Göteborgs Konserthus Säsongsöppning med Barbara Hannigan

Hector Berlioz (1803–1869) Romersk karneval Op 9 Hector Berlioz stiliga konsertuvertyr Romersk karneval gjorde samtidens publik lycklig. Berlioz var visserligen känd som en nyskapande himlastormare men här hade han åstadkommit något livfullt och medryckande som gjorde åhörarna extatiska. Efter premiären tvingade man inom kort fram ännu ett framförande. Romersk karneval skrevs 1844 och är inte en uvertyr som inleder en opera, utan ett fristående stycke, mycket väl lämpat att inleda en orkesterkonsert. Men det finns faktiskt ändå en anknytning till opera: redan 1837 hade Berlioz komponerat sin första opera, den som handlar om den under 1500-talet i Florens verksamme guldsmeden och äventyraren Benvenuto Cellini, och när operan omarbetades från två till tre akter i mitten av 1840-talet lade Berlioz in sin romerska karneval för att illustrera den stora karnevalsscenen i andra akten, med dess brusande yra och livliga tarantellarytmer. Denna operation gjordes inte på måfå, för den första melodi man hör i Romersk karneval (spelad av engelskt horn) är faktiskt lånad från operan. Till just denna melodi sjunger Benvenuto för sin älskade hur han förklädd tänker enlevera henne just under denna karneval. Visst väckte musiken viss förundran när Berlioz använde sig av oregelbundna och oroliga melodilinjer, men därigenom undgick han all risk för banala tonfall, samtidigt som han grep tag i lyssnaren. Stig Jacobsson

Ludwig van Beethoven (1770-1827) Symfoni nr 4 B-dur Op 60 Adagio - Allegro vivace Adagio Allegro vivace Allegro ma non troppo Fjärde symfonin är placerad, som det ofta anförs, mellan två symfoniska jättar. Ett rykte som ofta fått den att förbises, men i sak följer den en arbetsmetod som är mer regel än undantag hos Beethoven. De revolutionära verken följs ofta av musik som tycks ta hand om det som följer på stormen. Och detta år, 1806 – vi befinner oss i det kanske mest vanvettigt produktiva av Beethovens levnadsår – är inget undantag. Symfonin inleds med ett ömt anslag följt av en platå av unisona Bb i stråk och blås som skugglikt omges av långsamma melodiska rörelser. Suggestivt växer musiken från ett vemod till en eufori – från moll till dur – när allegrot bryter fram i all sin prakt. Efter första satsens omväxlande skifte mellan intensiva utbrott och lugna andhämtningar följer ett av Beethovens mest lyriska adagion, där den repeterande rytmen (ni hör den omgående i stråket) får satsen att hela tiden envetet dansa fram. I tredje och fjärde satsen, ett Scherzo och ett Allegro, forsar musiken fram. För den som redan lagt märke till hur adagiorytmens form är en variation av första satsens synkopstinna utbrott, kan här, i symfonins mer dansanta delar, lägga märke till hur Beethoven vänder in och ut på musikens byggstenar, men samtidigt fogar dem samman. På så sätt låter han oss ana den revolution som symfonins form står inför. Ödet knackar snart på dörren. Esaias Järnegard

Richard Rogers (1902-1979) Carousel Waltz, arr. Don Walker Richard Rogers var den store Broadway-kompositören som skrev succé-musikaler som Oklahoma!, South Pacific och framför allt The Sound of Music. I samarbete med textförfattaren Oscar Hammerstein tog han musikalen in i en ny era genom att fokusera på karaktärer och drama istället för lättsam underhållning. Carousel kom 1945 och handlar om ett par som möts på tivoli. Förutom Carousel waltz lär den största hiten ur showen vara You’ll Never Walk Alone som senare blev Liverpool FC:s stora supportersång. Jenny Svensson

Aaron Copland (1900-1990) Dance Symphony Introduction: Lento 1. Molto allegro 2. Andante moderato 3. Allegro vivo Aaron Copland, kallad “den amerikanska musikens fader”, har haft en enorm påverkan på filmmusiken, inte minst hans sätt att balansera det storslagna med det innerliga. Även om han själv skrev få originala filmmusikverk har Coplands stil blivit en mall för den klassiska Hollywoodklangen. Coplands tidiga verk Dance Symphony bär tydlig prägel av europeisk modernism – särskilt Stravinsky med sin rytmiska kraft och dissonanta färg – men också av jazzen och den urbana pulsen från 1920-talets New York. Verket, som uruppfördes i Berlin 1932, är uppbyggd i tre satser. Varje sats är som en scen: distinkt i karaktär och sammanhållen av Coplands lekfulla rytmik och klangliga originalitet. Alla satserna är hämtade från Copelands tidiga balett Grohg, ett expressionistiskt dansdrama inspirerat av tysk skräckfilm. Dance Symphony återspeglas i filmmusik av mer nutida tonsättare som John Williams. På samma sätt som Williams filmmusik gör en förflyttning från det trygga till närkontakt med det utomjordiska, så förflyttar sig musiken i Copland från kända europeiska strukturer till något vildare. Verket bär fröet till den musik som Copland senare skulle förknippas med – det vidsträckta amerikanska landskapet som vibrerar av liv och fara. Jörgen Wade

Hör klassiska I stayed too long at the Fair i ett rykande färskt arrangemang gjort av Barbara Hannigan och Bill Elliott, som nu framförs i Sverige för första gången. Originalsången skrevs av Billy Barnes och spelades in av Barbra Streisand 1963.

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Titeln som förste gästdirigent delas med Pekka Kuusisto från och med säsongen 2025-2026. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago och Gustavo Dudamel, och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw var en stor inspiration för hennes utveckling som musiker. Den kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, di Castri, Stockhausen, Khayam, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin and Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. Säsongen 2024-2025 gästade hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum Winterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och framträdanden för unga artister. Hennes debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Hennes utmärkelser inkluderar Polar Music Prize (2025), Order of Canada (2016), Officier des Arts et des Lettres i Frankrike (2022), tidningen Gramophones Årets artist 2022, Tysklands Faust Award (2015), Rolf Schock-priset (2018) och Musical America Artist of the Year 2024. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.