Göteborgs Konserthus Stravinsky på nära håll

Igor Stravinsky (1882-1971) Konsert Ess-dur "Dumbarton Oaks" Tempo giusto Allegretto Con moto Igor Stravinsky skrev denna lilla konsert under den kanske svåraste tiden i sitt liv. Han fick en beställning på musikstycke från ett societetspar i Washington DC som skulle fira 30-årig bröllopsdag. Stravinsky, hans fru och dotter hade alla blivit sjuka i tuberkulos och befann sig på sanatorium i Schweiz. Trots det svåra läget tog han mod till sig och skrev konserten medan han intensivt studerade Bach. Uppbyggnaden med de tre satserna Tempo giusto, Allegretto, Con moto liknar Brandenburgkonserterna. Stravinsky berättar själv: “Jag spelade Bach regelbundet under kompositionsarbetet och var mycket fäst vid Brandenburgkonserterna. Men om första satsens öppningstema är ett medvetet lån från tredje Brandenburgkonserten kan jag inte avgöra. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att Bach skulle ha glatt sig mycket över att få låna mig något; det var precis sådant han själv tyckte om att göra. Konserten har tre korta satser med fugainslag i yttersatserna.” Kort efter komponerandet avled både hustru och dotter i sjukdomen. Den svårt medtagne Stravinsky lät Nadia Boulanger dirigera premiären i Washington den 8 maj 1938. Barbara Hannigan beskriver konserten som väldigt känslosam. Hon spelade in den på skiva 2024 med elever från Juilliard School tillsammans med en rad andra av Stravinskys kammarverk. Jenny Svensson

Uruppförandet av detta verk i New York 1920 blev ett fiasko och verket beskrevs som överspänt och aggressivt. Vi känner igen kritikertongångarna från Vårofferpremiären. De båda verken har mycket gemensamt; kromatiken och de våldsamma rytmerna. Concertino var ett beställningsverk från Flonzaley-kvartetten som gladde den amerikanska och europeiska publiken åren 1905-28. Verket, som är ensatsigt, har en tydligt konsertant prägel med förste violinen i huvudrollen. Detta avspeglas i styckets namn, som betyder Liten konsert. Styckets två musikaliska tankar är den kärva stigande skalrörelsen som inleder verket. Rent generellt kan satsen sägas ha sonatform med en exposition, genomföring och återtagning, även om den fjärmat sig åtskilligt från Haydns sonatallegron. En lugn coda avslutar. Stravinsky bearbetade 1952 verket för violin, cello och 10 blåsare. Den amerikanske kammarmusikern och kritikern Melvin Berger skriver om stycket: “Liksom i de flesta av sina verk, försöker Stravinsky undvika alla tydliga uttryck av känslor.” Och Stravinsky själv hyste ju, liksom Carl Nielsen, uppfattningen att det låg i musikens natur att vara oförmögen att uttrycka någonting överhuvudtaget: “Expression has never been an inherent property of music.“ (“Känsla har aldrig varit en inneboende egenskap hos musik.”) Vi musikkonsumenter är i alla fall tacksamma för att musiken åtminstone kan väcka känslor. Kammarmusikförbundet; Yngve Bernhardsson

1. Akahito, tillägnad Maurice Delage 2. Mazatsumi, tillägnad Florent Schmitt 3. Tsaraiuki, tillägnad Maurice Ravel

1. La Petite Pie 2. Le Corbeau 3. Tchitcher-Iatcher

Konstmusikens Picasso, med det modernistiska genombrottet Våroffer, var i ständig stilförvandling. Karriären löpte parallellt med motpolen Arnold Scho¨nberg. Stravinskys rytmiska klarhet och stilistiska mångsidighet ställdes mot Schönbergs strukturella radikalism. Det var först efter Schönbergs död (1951) som Stravinsky själv började laborera med den tolvtonsmusik som är Schönbergs uppfinning. Septett (1953) markerar Stravinskys övergång från neoklassicisim till tolvtonsteknik och seriella metoder, men verket är fortfarande starkt rotat i barockens formtänk och kontrapunkt – något Stravinsky beundrade hos Bach. Septett är skrivet för en ovanlig och elegant sättning: violin, viola, cello, klarinett, fagott, horn och piano – en akustisk palett som ger både kammarmusikalisk närhet och symfonisk bredd. Formen är tredelad. Passacaglian i andra satsen omtolkar Stravinsky med sin typiska intellektuella skärpa och subtila humor. Det är en musik som både tänker och dansar. Jörgen Wade

Sopranen och dirigenten Barbara Hannigan är förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker sedan 2019. Hannigan förkroppsligar musik och är en artist i framkant. Hennes konstnärliga partners inkluderar John Zorn, Krszysztof Warlikowski, Simon Rattle, Sasha Waltz, Kent Nagano, Vladimir Jurowski, Andreas Kriegenburg, Andris Nelsons, Esa Pekka Salonen, Christoph Marthaler, Antonio Pappano, Katie Mitchell och Kirill Petrenko. Dirigenten och pianisten Reinbert de Leeuw var en stor inspiration för hennes utveckling som musiker. Den kanadensiska musikern har ett djupt engagemang för vår tids musik och har uruppfört nära 100 nya verk. Hon har samarbetat med kompositörer som Boulez, Zorn, Dutilleux, Ligeti, di Castri, Stockhausen, Khayam, Sciarrino, Barry, Dusapin, Dean, Benjamin and Abrahamsen. Med sina unika och modiga val är Hannigan är känd för att skapa innovativa orkesterprogram och kombinera ny och äldre repertoar. Hon har dirigerat orkestrar i världsklass som Concertgebouw, Cleveland Orchestra, Montreal Symphony och Accademia Nazionale di Santa Cecilia, medverkat i festivaler som Aix en Provence och Spoleto, och haft huvudroller som sopran på operascener som Londons Covent Garden, Teatro San Carlo i Neapel, Paris Operas Palais Garnier, New Yorks Lincoln Center och operahusen i Berlin, Hamburg och München. Säsongen 2024-2025 gästade hon förutom Göteborgs Symfoniker även London Symphony, Munich Philharmonic, Orchestre Philharmonique de Radio France, Danmarks Radios symfoniorkester, l'Orchestre de Chambre de Lausanne och Kollegium Musicum Winterthur. Hon tar 2026 rodret hos Islands symfoniorkester som chefdirigent och konstnärlig ledare. Barbaras engagemang för den yngre generationen musiker ledde till att hon skapade mentorskapsinitiativen Equilibrium Young Artists (2017) och Momentum: our Future Now (2020),som erbjuder vägledning och framträdanden för unga artister. Hennes debutalbum som sångare och dirigent, Crazy Girl Crazy, släpptes 2017 och erhöll både en Grammy och en Juno. Hennes utmärkelser inkluderar Polar Music Prize (2025), Order of Canada (2016), Officier des Arts et des Lettres i Frankrike (2022), tidningen Gramophones Årets artist 2022, Tysklands Faust Award (2015), Rolf Schock-priset (2018) och Musical America Artist of the Year 2024. Barbara Hannigan bor i Finistère på Frankrikes västkust.

Luis Castillo-Briceño utsågs säsongen 2024-2025 till Dudamel Fellow i Los Angeles Philharmonic. Året innan var han dirigentstipendiat hos London Philharmonic Orchestra. 2024 deltog han även i Philharmonias turné i USA och debuterade under säsongen även med Sinfonieorchester St Gallen och Philharmonie Luxembourg. Han har utnämnts till Rising Star av BBC Music Magazine och har varit Equilibrium Young Artist hos Barbara Hannigan sedan säsongen 2020-2021. Han vann 2024 dirigenttävlingen i Rotterdam och var 2023 semifinalist i German Conducting Award. Luis Castillo-Briceño är från Costa Rica och började sina musikstudier vid fem års ålder med fiol. Som tonåring blev han förstaflöjtist i Orquesta Sinfonica Infantil de Costa Rica. Han har också en kandidatexamen i piano från musikhögskolan i Zürich, och genomgår för närvarande sin masterutbildning i orkesterledning vid samma skola.