Göteborgs Konserthus Svarfvar & Pöntinen

GABRIEL FAURÉ (1845-1924) VIOLINSONAT NR 1 A-DUR OP 13 Allegro molto Andante Allegro vivo Allegro quasi presto Nocturne nr 7 ciss-moll op 74 Gabriel Fauré fick sin musikaliska utbildning i Paris - orgel, piano och kördirigering - och arbetade sedan som organist och kantor i flera av Paris kyrkor innan han 1877 fick överta Camille Saint-Saëns kantorstjänst i Madeleinekyrkan där han stannade i närmare 20 år. Han var också lärare i komposition vid Musikkonservatoriet och dess chef från 1905. Mot slutet av sitt liv blev han allt dövare och avled i Paris, 79 år gammal. Fauré komponerade en helt ny typ av kyrkomusik för sin orgel och sina körer i Madeleinekyrkan. Den ekvilibristiska italienska bel canto-stilen, som dominerade operavärlden i Paris, kände han enbart avsmak för, liksom för det tyska romantiska idealet med väldiga körer och orkestrar. Hans underbara Requiem (1888) är fortfarande en favorit för många. Med sin personliga sparsmakade klangfärgspalett banade han i själva verket vägen för impressionismen och tonsättare som Debussy och Ravel. Två verk av Gabriel Fauré presenteras vid denna konsert, hans i dag ofta framförda första violinsonat från 1877 och längre fram i programmet hans Nocturne nr 7 för piano som kom 1898. Mycket har hänt stilistiskt mellan dessa båda även om Fauré aldrig lämnade sin tonala grundkänsla. När han 1875 påbörjade sin första violinsonat på lantgodset hos en av sina mecenater, Camille Clerc, deltog den belgiske violinisten Hubert Léonard som rådgivare för violinstämmans utformning men verket refuserades året därpå av det tilltänkta franska musikförlaget som ansåg det vara för "originellt och med för djärv harmonik". Vid uruppförandet 1877 togs sonaten dock emot med stor entusiasm av publiken, det tyska förlaget Breitkopf und Härtel publicerade det, och Faurés vän och tidigare lärare Saint-Saëns skrev följande positiva recension i Journal de Musique: "I denna sonat kan man finna allt som frestar en gourmet: nya former, skickliga modulationer, ovanliga klangfärger och användning av oväntade rytmer. Och någonting magiskt flyter över hela verket så att mängden av vanliga lyssnare accepterar dess ovanliga djärvhet som om det vore helt normalt. Med detta verk har Monsieur Fauré tagit plats bland mästarna." Liksom Schubert var Fauré ett pianistiskt underbarn och komponerade soloverk för piano under hela sin levnad. Många var Chopininfluerade i elegans och musikaliskt djup men Nocturne nr 7 står ut bland de flesta genom dess mer expressionistiska, mystiska och symbolistiska karaktär i den ryske samtida piano- och orkestertonsättaren Alexander Skrjabins anda. Flera ryska tonsättare introducerades nämligen för den franska publiken vid Världsutställningen i Paris 1889 och fortsatte att fascinera och inspirera sina franska kolleger flera år in på 1900-talet, bland annat genom Ryska balettens intåg på fransk scen 1909. GUNILLA PETERSÉN

LILI BOULANGER (1893-1918) NOCTURNE FÖR VIOLIN OCH PIANO CORTÈGE FÖR VIOLIN OCH PIANO Under 1800-talets sista decennier föddes två systrar i Paris med sex års mellanrum. Nadia Boulanger (född 1887), var äldst, hon skulle så småningom ge sin syster Lili (född 1893) musikundervisning tillsammans med fadern Ernest, som var operatonsättare och lärare vid stadens musikkonservatorium. Modern var rysk operasångerska som varit elev till sin blivande make. Men det lär ha varit Gabriel Fauré som upptäckte Lilis ovanliga musikaliska begåvning. Som vän till föräldrarna hälsade han ofta på i hemmet och redan när Lili var två år kunde han konstatera att hon hade absolut gehör, vid sex kunde hon sjunga tillsammans med honom direkt från, för henne, okända noter. Fauré var också systrarnas lärare vid Pariskonservatoriet dit Lili följde med sin likaledes musikaliska syster till dennas lektioner. Hon fick dock snart börja där själv, först som elev i orgelspel, musikteori och sång, men studerade sedan även piano, violin, cello och harpa. Och fadern skaffade till och med en mindre kyrkoorgel till henne så att hon kunde öva hemma. Familjens stora tragedi var att Lili föddes med den då obotliga kroniskt inflammatoriska åkomma som för oss är känd som Crohns sjukdom. Men hon hade en oerhört stark vilja och bestämde sig vid 16 års ålder att hon ville bli tonsättare, varpå hon fick börja i konservatoriets kompositionsklass för Paul Vidal. Redan innan Lili Boulanger börjat kompositionsklassen skrev hon på två dagar i september 1911 ett av sina populäraste verk, Nocturne för violin (eller flöjt) och piano. Det är impressionistisk musik inspirerad av Debussy och även av Wagner som man kan ana i stycket - takter ur Förspel till en fauns eftermiddag och Tristan och Isolde! Som första kvinna någonsin vann hon tonsättartävlingen Prix de Rome 1913 med en kantat, Faust et Hélène, och priset bestod av fri vistelse vid Villa Medici i Rom dit hon först reste med sin mamma 1914 och senare med systern Nadia. Trots att hennes hälsa försvagades alltmer fortsatte hon att komponera. Och Cortège för violin (eller flöjt) och piano skrev hon sommaren 1914 i Villa Medici tillägnad vännen och violinisten Yvonne Astruc som med sin man, pianisten Marcel Ciampi, ofta hälsade på familjen Boulanger i Paris och spelade tillsammans. Det är inte någon långsam procession eller marschliknande segerkortege utan ett livligt, närmast dansant kort verk, som oftast spelas i par med nocturnen - som här. Lili Boulanger avled 1918 och lämnade efter sig en omfattande och omväxlande verklista. Hennes syster Nadia, också tonsättare, men framförallt dirigent och berömd pedagog, såg till att Lilis musik blev framförd över hela världen. Nadia avled 1979. GUNILLA PETERSÉN

CÉSAR FRANCK (1822-1890) VIOLINSONAT A-DUR Allegretto ben moderato Allegro Recitativo. Fantasia Allegretto poco mosso Liksom hos Schubert, Fauré och Lili Boulanger fick ambitiösa föräldrar in sonen César på musikkonservatoriet - här i Liège - vid unga år, där han bland annat fick teori- och pianoundervisning. Han föddes i franska vallondistriktet i Nederländerna av tyskättade föräldrar, men blev automatiskt belgisk medborgare när Belgien blev självständigt 1830. Tillsammans med sin violinspelande yngre bror Joseph turnerade han som 13-åring i hemlandet och fadern pressade honom hårt för att han skulle göra solokarriär som pianist och kunna försörja sina föräldrar och syskon. Familjen flyttade till Paris 1836 så att César Franck kunde fortsätta sin utbildning där, men han blev alltmera intresserad av orgelspel och tänkte sig inte alls en tillvaro som solopianist. 1842 måste han flytta tillbaka till Belgien men två år senare trotsade han fadern för gott och bosatte sig i Paris där han försörjde sig som pianolärare vid olika skolor och som organist i mindre kyrkor. Under dessa år komponerade han utan större framgång men flera betydande orgelkompositioner kom till sedan han 1858 blev fast anställd organist vid den stora Sainte-Clotildekyrkan där han arbetade i 30 år och fick spela på en fantastisk orgel byggd av berömde Cavaillé-Coll. Francks förmåga att improvisera på orgeln var legendarisk. 1871 blev César Franck professor i orgelspel vid Pariskonservatoriet och måste därmed bli fransk medborgare. Inte förrän 1875 började hans mest intensiva kompositionsverksamhet, och under de sista fyra åren av sitt liv skrev han bland annat sina tre viktigaste verk, violinsonaten 1886, d-mollsymfonin 1888 och stråkkvartetten 1890. Violinsonaten var en gåva till Francks gode vän, den belgiske violinisten Eugène Ysaÿes bröllop, som själv spelade den med en pianist under bröllopsfestligheterna. Det första offentliga framförandet ägde rum i Bryssel samma år, också med Ysaÿe som violinist. Det var sedan denne som med stor framgång spred sonaten över världen under sina turnéer. Sonaten har fyra satser, är fylld av melodier, färgrika harmonier och rytmer och Francks kännetecknande formella struktur, ett arv från hans omhuldade wienklassiska tradition, som ändå aldrig försakar romantikens känsla och uttryck. Pianisten och violinisten för likvärdiga dialoger - ibland älskvärda, lyriska och ibland passionerade med krävande virtuost spel. Sonaten blev så omtyckt att violinstämman spelades av flera andra instrument men César Franck hann endast godkänna den för cello och piano innan han blev påkörd av en hästdroska 1890 och avled samma år av sviter efter olyckan. GUNILLA PETERSÉN