Konzerthaus Wien Symfonikerna på turné: Wien

JEAN SIBELIUS (1865-1957) FINLANDIA OP 26:7 Jean Sibelius komponerade hösten 1899 "Musik till historiska tablåer arrangerade av Kaarlo Bergbom och med text av Eino Leino och Jalmari Finne för en festföreställning vid Pressens dagar den 4 november 1899". Evenemanget ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond, men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot att ett 20-tal finska tidningar under det senaste året förbjudits att komma ut. Finland hade sedan 1809 varit annekterat av Ryssland och 1899 hade tsar Nikolaus II undertecknat det så kallade februarimanifestet som kraftfullt inskränkte Finlands självstyre. En intensiv russifieringskampanj hade inletts i storfurstendömet Finland och resulterat i en halv miljon underskrifter mot tsaren. Censuren skärptes och tiderna hårdnade. Under Pressens dagar visades en rad historiska tablåer som målade upp fosterländska situationer ur historien. Det var en förtäckt kritik mot samtidens förhållanden som ingen kunde missförstå. Sibelius skrev musikaliska vinjetter till alla tablåerna och han dirigerade även orkestern. Den näst sista tablån utspelas "Under stora ofreden 1713-1721" och beskrev hur "kriget, frosten, hungern och kölden hota dem alla med undergång", och musiken hade en dunkel kraft som var typisk för sin upphovsman. Den allra sista tablån kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale. Dessa båda avsnitt kombinerades när Sibelius senare gjorde en konsertversion av sin musik. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Det har senare visat sig att det var baron Axel Carpelan som kommit med idén, en person som kom att betyda mycket för Sibelius skapande. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Innehållet kan sägas börja med ett hot mot tsarregimen, och i mollinledningen av den snabba delen anar man frihetens ljus. När musiken övergår i dur växer den heroiska kampviljan. Så följer den berömda hymnen, Finlandiahymnen, som senare frigjorts som körstycke med text av V A Koskenniemi och där man känner folkets frihetslängtan och framtidstro. I den grandiosa finalen firas segern. STIG JACOBSSON

STÄNDCHEN OP 17:2 FREUNDLICHE VISION OP 48:1 RUHE, MEINE SEELE! OP 27:1 CÄCILIE OP 27:2 HEIMLICHE AUFFORDERUNG OP 27:3 MORGEN! OP 27:4 LIEBESHYMNUS OP 32:3 VERFÜHRUNG OP 33:1 Romantikens tyskspråkiga tonsättare dominerade fortfarande romanssången under senare hälften av 1800-talet. Efter Schubert, Mendelssohn, Schumann och Brahms följde senromantikerna med Hugo Wolf, Gustav Mahler och Richard Strauss. Oftast hade man tidigare framfört romanser till sång och piano i hemmiljö eller motsvarande offentliga, mindre lokaler. Nu började tonsättarna även använda poeternas eller folkmusiksamlingarnas texter i symfoniska verk komponerade direkt för orkester och professionella sångare. De skrev också om sina tidigare pianostämmor för orkester. Richard Strauss föddes 1864 i München och bland tonsättare som påverkade hans musikaliska fostran i unga år fanns förutom Brahms även Beethoven, Bruckner, Wagner och Liszt. Richard Strauss far, Franz Joseph Strauss, var förstehornist i Münchens Hovorkester och professor vid Kungliga musikaliska akademin i samma stad. Sonen Richard fick musikundervisning i piano och violin från sex års ålder och började även komponera. Hans första publicerade åtta sånger - Acht Lieder op 10 för tenor och piano - gavs ut redan när han var 18 år, 1882, och sedan följde flera sångsamlingar samt de 15 operor han komponerade fram till början av 1940-talet. Han komponerade också tondikter, solokonserter, verk för solopiano, körverk och kammarmusik för olika besättningar. Därtill var han en av Tysklands främsta operadirigenter! I både opus 10 och opus 15 är det fortfarande pianosatsen som dominerar intresset, men från och med op 17, vars välkända Ständchen inleder dagens konsert, har han kunnat förena tolkningen av textförfattarens känslor i sång med en inspirerad pianostämma. Då var han 21 år gammal. 1880- och 1890-talen var Richard Strauss viktiga romansår. Han träffade sin blivande hustru Pauline som var en framgångsrik sopran vid Weimaroperan där Strauss var andredirigent. Hon blev genom livet hans främsta uttolkare i romansrepertoaren. 1894 tillägnade han henne sina Fyra sånger op 27 som hon fick på själva bröllopsdagen. Dikterna var skrivna av tre socialistiska poeter och författare som Strauss hade lärt känna under några månader i Berlin 1883: Karl Friedrich Henckell (Ruhe, meine Seele!), Heinrich Hart (Cäcilie) och John Henry Mackay (Heimliche Aufforderung och Morgen). Men det var inga politiskt färgade dikter han valde utan deras mest personliga, "borgerliga" och romantiska natur- och kärlekstexter. Sångerna orkestrerades senare av tonsättaren.1896 tonsatte Strauss åter texter av vännen Henckell, Liebeshymnus och Verführung, som var de första romanser kompositören skrev direkt för sång och orkester. Under Berlintiden träffade han diktaren Otto Julius Bierbaum, känd för att ha grundat den tyska intellektuella och politiska kabarén. Som nr 1 i Strauss op 48 från 1901 med fem välkända sånger har han tonsatt Bierbaums Freundliche Vision, ett mästerverk bland tonsättarens romantiska sånger, som han också orkestrerat senare. Den kommer som nr två bland programmets sånger. 220 lieder lämnade Richard Strauss efter sig när han avled 1949 i sitt hus i Garmisch-Partenkirchen i södra Bayern dit han ofta drog sig tillbaka. Då hade han fått uppleva hur tre av hans älskade operahus förstörts under andra världskriget, i Dresden, München och Wien. Gunilla Petersén

TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING orkestrering Maurice Ravel Gnomen · Det gamla slottet · Tuilerierna · Bydlo · De okläckta kycklingarnas balett · Samuel Goldenberg och Schmuyle · Marknaden i Limoges · Katakomberna · Huset på kycklingben · Stora porten i Kiev Tavlor på en utställning är en virtuos pianosvit av ryske tonsättaren Modest Musorgskij, skriven 1874. Han ville "musikaliskt illustrera" tio målningar av tyskbördige konstnären och arkitekten Viktor Hartmann (1834-1873) samt återge vandringen i galleriet. Vännen Hartmann hade dött 1873, 39 år gammal. Den djupt berörda Musorgskij-kretsen tog då initiativ till att ställa ut över 400 av Hartmanns tavlor i Sankt Petersburg, några ur Musorgskijs egen samling. Sviten skrevs på bara sex veckor. Det dröjde dock tolv år innan den publicerades, fem år efter Musorgskijs egen död. Sviten inleds med Gnomen, en av fyra elementarandar som särskilt alkemisterna sökte framkalla. I vardagslag var gnomen en i Ryssland populär julgransprydnad. Därnäst följer bilden av en trubadur framför Det gamla slottet med anor från medeltiden. Tuilerierna visar bråkande barn med sina guvernanter i Tuileriträdgården i Paris. Bydlo avbildar en polsk oxvagn med stora trähjul. De okläckta kycklingarnas dans inne i sina skal inspirerades av en 1870-talsbalett. Bilden Samuel Goldenberg och Schmuyle visar två polska judar, den ene rik, den andre fattig, medan Marknaden i Limoges visar två grälande franska kvinnor. Katakomberna för oss till de kusliga underjordiska benkällarna i Paris, medan sagohäxan Baba Jagas Huset på kycklingben avbildas i form av en bordsklocka. Stora porten i Kiev är skissen till ett aldrig uppfört monument över ett mordförsök på tsaren 1866. I Ryssland uteblev framgången. Tavlorna, som sviten populärt kallas, var för svåra för de flesta pianister. Vändpunkten kom när världsdirigenten Sergej Kussevitskij gav Ravel uppdraget att orkestrera sviten. Redan 1913 hade Ravel och Stravinsky bearbetat Musorgskijs opera Chovansjtjina, och Stravinskys klangmästerskap är nog en öppning också till Tavlorna som i Ravels skickliga händer nästan blev ett nytt verk. Han lät orkestern måla upp innehållet på nytt, med trubaduren i Det gamla slottet i altsax, den polska egenarten i Bydlo fångad av tuba, träblåsets eko av ortodox kyrkosång och piccola och höga stråkar i kycklingdansen i ägget. Särskild lokalfärg fick bilden av de båda judarna och Stora porten i Kiev. Rolf Haglund

Göteborgs Symfoniker har kallats "En av världens mest formidabla orkestrar" av The Guardian och har turnerat i USA, Europa, Japan och Fjärran östern samt gästspelat i de viktigaste konserthusen och på de stora festivalerna runt om i världen. Sedan 2013 är den respekterade och efterfrågade amerikanen Kent Nagano förste gästdirigent för Göteborgs Symfoniker. Han ledde Symfonikerna på framgångsrika turnéer till Kina och Tyskland 2015. Göteborgs Symfoniker driver också en omfattande verksamhet för barn, inklusive det årliga musiklägret Side by Side by El Sistema, samt erbjuder digitala livekonserter på gsoplay.se. Dessa konserter kan också ses på mobiler och surfplattor via egna appar. Hösten 2017 inträder finske Santtu-Matias Rouvali som orkesterns chefdirigent. Göteborgs Symfoniker är en del av Västra Götalandsregionen och ger varje år 100-talet konserter i Göteborgs Konserthus som är berömt för sin fina akustik. Orkestern bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Wilhelm Stenhammar, landets store tonsättare under 1900-talets början, var orkesterns chefdirigent 1907-1922. Han gav tidigt orkestern en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till Göteborgs Symfoniker. Efter Stenhammar kom viktiga chefdirigenter som Tor Mann, Sergiu Comissiona, Sixten Ehrling och Charles Dutoit. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett 100-tal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. Detta ledde till att Göteborgs Symfoniker 1997 utsågs till Sveriges Nationalorkester. Under fem år som orkesterns chefdirigent 2007-2012 framträdde Gustavo Dudamel med Göteborgs Symfoniker bland annat vid BBC Proms och i Musikverein i Wien. Långvariga samarbeten med skivbolagen Deutsche Grammophon och svenska BIS har resulterat i fler än hundra skivor. Under senare tid har Göteborgs Symfoniker gjort ett flertal inspelningar för Chandos, senast en cykel med Kurt Atterbergs samlade symfonier med Neeme Järvi som dirigent.

Franske Marc Soustrot är chefdirigent för Malmö symfoniorkester och Århus symfoniorkester. Han är välkänd på de europeiska musikaliska scenerna och gästar regelbundet orkestrar som Staatskapelle Dresden, Münchens filharmoniker, Bambergs Symfoniorkester, English Chamber Orchestra, Dansk Radions symfoniorkester, Residentieorkestern i Haag, Själlands symfoniorkester och Kungliga filharmonikerna. Han har samarbetat med Göteborgs Symfoniker flera gånger sedan första konserten 2002, senast 2011 då han dirigerade Berlioz stora verk Fausts fördömelse för orkester, körer och sångsolister. Som operadirigent har Marc Soustrot bland annat arbetat i operahus i Köpenhamn, Genève, Bryssel, Sevilla och Madrid. Han dirigerade också vid invigningen av det nya operahuset i Oslo. Marc Soustrot har varit chefdirigent och konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i den nordvästfranska regionen Pays de la Loire 1976-1994, Beethovenorkestern i Bonn 1995-2003 och Brabants filharmoniker med säte i Eindhoven 1996-2006. Hans diskografi rymmer ett stort antal CD-produktioner med artister som Mirella Freni, José van Dam, Shlomo Mintz och Mstislav Rostropovitj. Flera av skivorna har belönats med internationella priser som Prix du disque och Prix de la critique. Marc Soustrot tilldelades franska hederslegionen 2008.

Tyske Klaus Florian Vogt är en av vår tids mest framstående Wagnertenorer. Hans repertoar innefattar framförallt dramatiska roller som Lohengrin, Parsifal, Stolzing och Siegmund, men också Florestan (Beethovens Fidelio), Paul (Korngolds Die tote Stadt) och Hoffmann (Offenbachs Hoffmanns äventyr). Klaus Florian Vogt är mycket efterfrågad av världens ledande operahus, festspelen i Bayreuth och Salzburg samt ett flertal internationella festivaler. Hans karriär har fört honom till städer som München, Berlin, Hamburg, Paris, London, Barcelona, Wien, New York och Tokyo. Bland aktuella framträdanden kan nämnas hans enastående tolkning av Paul i den nya produktionen av Die tote Stadt vid Hamburgs statsopera, hans framgångsrika Stolzing vid statsoperan i Berlin under ledning av Daniel Barenboim och den hyllade debuten som Parsifal vid festspelen i Bayreuth. Sedan hans framgångsrika debut som Stolzing i Bayreuth 2007 har han varit en återkommande gäst vid dessa festspel där han sjöng Lohengrin 2011-2015. Denna roll har han gestaltat på flera av världens ledande operor: La Scala, Metropolitan, Wiens statsopera, Deutsche Oper Berlin och New National Theater i Tokyo. Som konsertsångare har han framträtt på de stora internationella scenerna i Europa och USA. Han samarbetar regelbundet med dirigenter som Daniel Barenboim, Andris Nelsons, Mariss Jansons, Simone Young, Antonio Pappano och Kent Nagano. Bland Klaus Florian Vogts många skivinspelningar finns de tre soloalbumen Heroes, Wagner och Favorites, flera operautgåvor samt en dvd med sopranen René Fleming. 2012 utsågs han av Echo-Klassik till årets artist.